Sigge
I senaste numret av Svensk Vorsteh, så också i någon jakttidning har vi kunnat läsa berättelsen om Sigge. En vorsteh som vid sju månaders ålder lämnades till en ”proffsdressör” för att tränas till det en vorsteh ska kunna. Ni som läser den här sidan har säkert läst historien så jag går inte in på detaljerna, men summan är att efter nästan ett år hos ”proffsdressören” hade Sigge i stort sett inte lärt sig något alls. Sigge hade mentaltestats av Claes Hemberg och bedömts som en mentalt bra helt normal vorsteh. Att jag till hundra procent litar på vännen Claes Hembergs omdöme vet också alla som läser den här sidan – eller läst min bok.
Vem är den så kallade proffsdressören?
Vi som jobbar med stående fågelhundar på heltid här i landet är inte många och då jag själv är en av dem är det kanske inte konstigt om någon fått för sig att det är jag som försökt mig på att dressera Sigge men så är det definitivt inte!
Ser jag på mina kursdeltagare i årets grundkurs är jag övertygade om att de allra flesta, efter grundkursen plus en veckoslutskurs med fågelträning kompletterat med ett par dagars fältträning, skulle klara av den överenskomna träningen med Sigge på mellan två och tre månader – och då med ett helt godkänt resultat. Förhoppningsvis är jag själv inte så mycket sämre än mina kursdeltagare även om jag i år har väldigt duktiga sådana…
Att någon som själv kallar sig proffsdressör inte klarar av detta och dessutom har mage att behålla hunden så länge och dessutom ta betalt för det är ett verkligt lågvattenmärke. Men varför inte gå ut med namnet på vem det är? En proffsdressör är väl en yrkesman och har ett företag? Företagare som gör ett dåligt jobb ser man dagligen med namn och adress i tidningarna. Ok – jag och många med mig i hundsverige vet vem den så kallade proffsdressören är men lite trist trots allt att riskera att bli förväxlad med ett sådant stolpskott… Men – och det är viktigt! För det mesta finns det två sidor av en sak och jag hoppas vår ”proffsdressör” får chansen att förklara sig och ge sin syn på saken, om han nu vill träda fram i ljuset och göra detta.
Mycket läsvärt
Det fanns mycket smått och gott att läsa och ta till sig i årets först nummer av Svensk vorsteh. Om den allsidiga jakthunden fanns en hel del, även i detta nummer, och det var med många instämmande nickar jag läste vad Britt Marie Törfalk skrev. Väl värt att tänka på är även vad veteranerna Ulla Eckerberg, Peter Popper och Birger Knutsson skriver.
Sverige är ett avlångt land och våra hundar användes till väldig mycket och är onekligen otroligt bra. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan och de prov vi har har utvecklats under lång tid och av många rutinerade hundmänniskor och Svenska jägare…
