Varför har vi en visselpipa runt halsen?

08-04-05 043För de flesta som har en stående fågelhund är det ganska självklart att vi inte har vår visselpipa som ett smycke runt halsen, men det finns uppenbart en domare som tycker annorlunda.

För er som jagar på skog och fjäll blir kanske pipan sällan använd, någon inkallning då och då och kanske en stoppsignal när fåglarna faller och jaktlusten blir för stor. Vi som oftast jagar på fält använder säkert pipan desto mer, åtminstone jag, och jag ska förklara varför.

Ena dagen jagar jag på mark med enbart fasan som vi där finner i de breda kantzonerna runt fälten. Det finns garanterat inte en rapphöna på marken. Här har jag slutat bry mig om reviering (om jag inte har en unghund med mig), den här tiden på året är det är jakt som gäller. Det är totalt meningslöst att låta hundarna trötta ut sig genom att söka av de tomma fälten. Vill de ge sig ut på fälten blir det en visselsignal för att påminna dem om var jag vill att de ska söka. Kantzonerna är det som gäller och hundarna lär sig snart hur de ska jobba i snåren för att finna fasaner.

Nästa dag kanske jag är vi på rapphönsmarker, fina kantzoner även här, men jag vet att det inte finns några fasaner så nu är det reviering på fälten som gäller – och på de fält där rapphönsen trivs. En del fält är ointressanta. Hundarna har så klart härliga minnen av kantzonerna där det fanns så gott om fågel dagen före. Återigen blir jag tvungen att använda pipan, nu för att få hundarna att söka av fälten med en bra reviering.

Det är jag som för hunden inte hunden som för mig
Med andra ord för att få jakten effektiv måste jag tala om vad som gäller och jag, som så många andra gör det med hjälp av visselpipan.  Vill hundarna köra kantloppet på fälten med rapphöns blåser jag en vändsignal och efter några signaler vet de vad som gäller. Går de ut på fält där jag anser det meningslöst att söka blir det även här en vändsignal, så även när de vill ut på grannmarker eller in i trädgårdar. Det är nog bara i de sälla jaktmarkerna som det inte finns grannmarker…

Visselpipan är effektiv
Visst kan man föra sina hundar med röst och tecken men onekligen är visselpipan det bästa sättet, åtminstone om man har hundar som vill ta för sig av marken. Har jag en unghund vill jag heller inte släppa den alltför långt ifrån mig, som alla vet så tenderar olydnaden att öka med kvadraten på avståndet från föraren…

Domargnäll
För att nu alla ska känna igen sig på den här sidan så kommer som ”vanligt” lite gnäll på en domare…
Under några år har jag fått ett antal mejl och telefonsamtal från valpköpare och kursdeltagare som varit på prov där en domare mer eller mindre förbjuder förarna från att använda sin visselpipa. Nu senast hörde jag att det var med motiveringen att proven ska spegla jakt – undrar var den domaren jagar och hur… På prov har jag, under de år jag varit med, inte sett honom föra en egen hund.

Många är så klart besvikna när de kommer på prov och för sina hundar som jag har lärt dem på kurser eller valpträffar. För nybörjaren på prov är ju domaren näst intill jämställd med Gud. Det finns de som inte vågat använda pipan och släppt sina unghundar för långt, bortanför lydnadskopplet som jag brukar säga, och självklart spårar det ur. Jag vet minst en som förmodligen blev så besviken att han inte lär starta på något mer prov – och det är ju inte så vi vill ha det.

Vad jag lär ut på kurserna är så som jag för mina egna hundar och det har ju gått ganska bra. Men visst har jag fått kritik på något prov för att jag blåser för mycket på mina hundar, oftast då unghundar. Det har nog varit en fullt berättigad kritik – det finns ju gränser för hur mycket man ska styra upp hundarna. Men ok, jag tar hellre lite kritik än att jag låter unghunden vara olydig och gå ur hand. Och vad jag kommer ihåg så har inte en endaste domare på alla prov jag varit försökt begränsa min användning av visselpipa eller för den delen andra kommando med röst eller tecken. De låter mig föra min hund och bedömer hunden och vad den presterar. Självklart är mitt mål att föra mina hundar med så lite kommandon och signaler som möjligt!

Vi har en domarkommitté
Inom SVK har vi en domarkommitté sammansatt av några rutinerade domare med lång erfarenhet – också av att föra hundar på prov… De kan de regler vi har att rätta oss efter och det är till dem vi ska vända oss om vi har några frågor om hur vi blivit bedömda på prov. Bättre än att gnälla på hemsidor eller hur? Det är också mycket bättre än att mejla till mig även om jag som alltid är glad att ni hör av er.

Men eftersom det är många som har hört av sig till mig så försökte jag göra allt rätt den här gången och inte bara gnälla. Jag mejlade till domarkommittén för att bli riktigt riktigt säker på vad som gäller om det här med att använda visselpipa på prov. Ett svar fick jag  och så här är det:

I SVK:s regler för jaktprov §11 går att läsa
Hunden ska i sitt sök och övriga arbete föras utan onödiga kommandon eller visselsignaler och den ska villigt låta sig dirigeras.
Söket och farten ska vara anpassade efter rådande vind- och terrängförhållanden. Marken ska avsökas väl. Inget vilt på vilket hunden provas bör förbigås inom avsökt terräng.
Ihållande rotning medför sänkt betyg.

Så här tolkar domarkommittén reglerna
Onödiga kommandon eller visselsignaler och ska villigt låta sig dirigeras…
Innebär att alla kommandon eller visselsignaler där hunden inte visar sig lyhörd och lydig ger en negativ bedömning som kan medföra ett sänkt betyg.
Medan den hund som villigt låter sig dirigeras antingen med hjälp av visselsignal eller andra kommandon ger en positiv bedömning.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag även mejlade till den domare som är så allregisk mot visselpipor för att kanske få en motivering till varför han är den ende domaren i Sverige som tolkar reglerna som han gör. Än så länge har jag inte fått något svar med kommer det lovar jag att lägga ut det på sidan.

 Lycka till på proven!

/ Anders L

En kommentar till “Varför har vi en visselpipa runt halsen?”

  1. Sanna skriver:

    Visst är det fint att se ett ekipage där pipan i princip är överflödig. Där hunden håller ett getöga på sin förare och låter sig föras med väldigt små medel.
    Tyvärr är det väldigt få ekipage som kommit så långt.

    Jag måste erkänna att jag ibland blåst helt i onödan eftersom hunden ändå inte lyssnat på min pipa och det enda som hänt är att jag stört partnerns hund och då skäms jag. I det läget är det helt ok att man får en tillrättavisning tycker jag.

    Men om man jhu inte har förmågan att styra sin hund med små medel som tex handtecken och ”vända rygg” utan hela tiden måste använda pipan påkalla hundens uppmärksamhet så tycker jag personligen att det är ok om domaren efter släppet informerar om att han tycker det varit onödigt mycket blåsande och att om det fortsätter i samtliga släpp tillslut kommer att påverka betyget.

    I Ukl tycker jag att man verkligen ska få jobba med både kropp och pipa för att få hunden att ta med all anvisad terräng. Tyvärr är det inte alla domare som tillåter det och det är synd. Det är svårt för en orutnierad ung hund att veta vad man vill när man ska gå tätt tillsammans med domare och skyttar.

    Hälsningar Sanna

Lämna en kommentar