Kommentarer till Riktigt dåligt!

Av: Maria Tjärnström

Maria Tjärnström — Mon, 25 Jan 2010 10:43:23 +0000

Ja, misstag har vi väl hunnit göra så många nu med vår fjärde vorsteh i huset. Problemet är att välja vilka jag ska beskriva, för att inte inlägget ska bli för långt. Men jag tror jag börjar med ett misstag vi gjorde med vår första hund Strimma, då vi skulle lära henne apportera.
Strimma är en mjuk hund, som inte behöver hårda nypor för att dresseras. Vi hade lyssnat på min pappa som är gammal erfaren hunddressör, och han förespråkade tvångsapport. En hård metod, men ger en osviklig apportör. För en erfaren dressör som vet exakt vad han/hon gör och gör det i precis rätt ögonblick fungerar det säkert. Felet vi gjorde var att vi gick för fort fram, och var för hårda med Strimma innan hon ens förstått vad det var vi ville få henne att göra. Resultatet blev att hon blev rädd och pacificerad, vi fick jobba jättemycket med lek, lock och pock för att få tillbaka hennes glädje, och få henne att gripa apporten. Tillslut lyckades vi lära henne apportera, och i dag är hon bombsäker. Men man märker fortfarande på henne att apport är blodigt allvar, hon tramsar eller leker aldrig, rädslan för att göra fel ligger fortfarande kvar hos henne.
Med våra tre andra hundar har vi gått betydligt lugnare fram, vi föredrar nu att kalla det lydnadsapportering i stället för tvångsapportering. Vi börjar med spontan/lekapportering med valpen på ett tidigt stadium och låter det bara vara kul och kravlöst. Sen övergår vi till lydnadsapportering med hålla-gripa-bära, förenat med krav och ett skarpt NEJ så fort hunden spottar. Det har fungerat bra med våra tre nästkommande vorstrar. Endast hanen, Nitro, var lite problematisk eftersom han verkligen ääälskar att bära, som en retriver! Det uppstod helt enkelt aldrig något tillfälle att korrigera honom, och visa att apporten övergått från lek till allvar.
Kontentan är att det finns nog ingen ”universal” lösning för alla hundar, man måste pejla noga vad man har för slags hund och gå lugnt och metodiskt fram.

Hälsningar Maria och Tomas Tjärnström med korthåren Strimma, Nitro, Beretta och Dimma

Av: Cattis

Cattis — Fri, 22 Jan 2010 19:45:43 +0000

Känner att jag måste bara skriva igen efter att jag läst ovanstående inlägg och berätta om mitt största misstag vad gällande inlärning av apportering kanske det kan bidra till att någon annan inte gör samma misstag. Tänk om man ibland kunde sansa sig och inte vilja allt på en och samma gång vad mycket man skulle vinna på det. Mitt största misstag var att jag ville mer än vad jag och unghunden hitintills hade kommit till på träningsnivå och det blev dyrköpt. Så här i efterhand kan jag bli riktigt arg på mig själv och tänka hur ”kunde man bara vara så osmart”.

Apporteringen hade vi tränat in med lydnadsapportering och använt oss av både dummys och träapporter i varierande storlek och tyngd. Vi hade kommit så långt så vi även börjat att träna dirigering och utkommando. Apportträningen gick med fart och glädje hos unghunden vilken gärna hämta och lämna apport i full fart.
Misstaget som jag gjorde kom när jag och unghunden började med viltet och jag efter ett tag tyckte att hon bara tramsa och jag gjorde en alldeles för tuff korrigering. Från att haft en hund som tyckt det var roligt att apportera så fick jag en hund som gick omvägar även när dummyn kom fram allt på grund av min egen dumhet. Största felet jag gjorde var att jag inte introducerade viltet på ett bra sätt utan endast tyckte att även det skulle vi bära.

En tid av tålamod, köttbullar och bra råd gjorde att glädjen att apportera kom tillbaka hos unghunden och det blev en tid med apport in, apport ut, köttbulle in men tack vare att apportering funnits ganska bra innan så tog det inte lång tid förrän glädjen att gripa, bära apport fanns där igen. Ville dock få samma glädje för att bära viltet efter det misstag jag gjort innan och det löste sig genom en apportträning där vi medvetet tränade med konkurrens.
Fasan kastades ut åt unghunden och hon sprang snabbt fram för att hämta men bara nosa och vände åter tom. Instruktören skickade nu snabbt sin hund som hämtade fasanen blixtsnabbt. Gissa om min unghund blev förvånad då fasanen försvann. Vi gör om övningen och den här gången hämtar min unghund fasanen blixtsnabbt för den tänkte hon minsann inte låta någon annan hämta.
Ett väldigt dyrköpt misstag gjorde jag men det löste sig bra. Idag har jag en unghund som hoppar av glädje oavsett om det är en dummy eller vilt som stoppas i ryggsäcken för ett träningspass och jag har lovat mig själv att aldrig göra om samma misstag igen. Det jag verkligen lärde mig och som jag egentligen visste men förträngt och som jag tror många glömmer ibland är att alla är vi olika och lär olika vare sig det gäller hund eller förare.//Cattis

Av: Magnus och Carina Gidlund

Magnus och Carina Gidlund — Thu, 21 Jan 2010 20:23:52 +0000

Ja, här kommer väl en kommentar från oss också….!

Vår första strävhår (vorsteh) var en tik med korta eller nästintill obefintliga minnesbilder (enl. mentalbeskrivningen)vilket gjorde att vi upplevde henne svårdresserad och självständig. Apporten och lydnaden fick vi aldrig till riktigt bra fastän vi jobbade mycket med henne under alla år,testade olika metoder och tog hjälp av olika tränare.

När vi senare skulle träna in apporten på vår andra tik gick vi in ”för hårt”. Här inser vi att vi skulle har varit mycket mjukare i ton och handling eftersom den här tiken var mycket mjukare till sitt sätt än den förra tiken. Inte förrän vi gjorde ett längre uppehåll i träningen, bara lekte och lockade fram kampen inom henne började hon apportera med glädje.
Hon blev sen riktigt duktig på det.

Med dessa ”apportträningsfel” i bakhuvudet var vi verkligen på vår vakt när vi tog hem vår kille förra sommaren -också en strävhårig vorsteh. Vi skulle då inte vara för hård eller för mjuk med apporten så vi bestämde oss för att nu var det spontanapport med mycket glädje som skulle gälla och sen skulle vi ta hjälp av kunnig dressör med apporten då han blev äldre…så var planan iallafall…!
Handen på hjärtat… Anders, kan vi reklamera köpet…vi har en retriver!!!
Han älskar att bära saker, ju svårare det är att bära ju roligare tycker han att det är. Apporten vid jakt har fungerat från första början men vi är givetvis medveten om att det behövs mera krav och andra utmaningar i träningen framöver.

Magnus och Carina Gidlund

Av: Kalle F

Kalle F — Wed, 20 Jan 2010 19:09:11 +0000

Hej!

Ja, visst tillhör man dem som tycker det är smidigt att läsa men tristare att skriva själv.
För mig så är det viktigaste att få stanna kommandot att fungera. Bor man i sveriges näst största stad så är det ett måste.

När det kommer till träning så tycker jag att man skall integrera den i allt annat man gör. Jag har oerhört svårt att ta mig tid till allt som skall göras.
Skall du hem till en kamrat som inte vill ha hår överallt? Jättebra övning för hunden att bara ligga och iakta från sin filt.
Jag har med mig min lilla snutta till gymmet. Kanon att ligga och titta på folk som kommer och går utan att få hälsa på dem.

”Aktiv” träning i all ära men jag tror att man lätt glömmer bort socialiseringsträningen. För mig är det en självklarhet att mina hundar kan åka spårvagn och samtidigt slappna av. En spårvagn kan vara läskig med alla ljud, skakningar och människor.

Vissa saker kan man träna medans andra saker MÅSTE hunden utsättas för undertiden den är en valp som t.ex spårvagnar.

Tro mig, jag kände mig inte lite dum när jag stod och talade med ett elskåp på avenyn en shoppingsöndag i stan för att övertyga min då sex månaders vorsteh att det inte var några konstigheter.

Avslutningsvis lite beröm.

Lika viktigt som att göra rätt med sin valp är det att veta vart man skall leta för att få tips. Har du läst detta så har du hamnat på helt rätt web-sida. Bättre ställe har jag svårt att tänka mig.

Kalle

Av: Jenny

Jenny — Tue, 19 Jan 2010 15:10:21 +0000

Det klantigaste jag har gjort med min hund är att berömma den när den går efter fågel i tron att det skulle förbättra hans sök. Möjligt att söket blev bättre, men problem med eftergångar anser jag betydligt värre. Det kommer jag inte att göra om med nästa hund, men då gör jag väl något annat innovativt som ger nya saker att fokusera på.

Av: Mikael

Mikael — Mon, 18 Jan 2010 19:19:03 +0000

Hej. Jag har en Eng.setter som det går bra att stoppa med visselsignal. Det går bra när man tränar eller går prov. Då har man bara två saker att fokusera på, vissla fast hunden och se till att den blir kvar. Problemet som blir för mej ibland är när man jagar speciallt i skogen är att man i stridens hetta glömmer eller hinner inte att vissla fast hunden. Man har så mycket annat man också ska ha koll på. Försöka hitta en lucka där man tror fågeln kan tänkas flyga, resa på avstånd, försöka se fågeln och förhoppningsvis skjuta ner den. Då står man där med visselpipan i munnen, ser en hund springande och kommer på att man glömt eller ej hunnit vissla fast hunden. Så det bästa vore om man hade en hund som stannade spontant för fågel men så långt har man inte kommit ännu.

Av: Ann-Charlotte Tielman

Ann-Charlotte Tielman — Mon, 18 Jan 2010 14:50:14 +0000

Jaha, det är väl bäst att krypa fram ur buskarna.

Vad jag kan bidraga med vad gäller fälttränung med valp och unghund är väl att man inte ska vara så ängslig som jag har varit när det gäller att släppa på fält.Den måste lära sig att ta för sig, men ändå vara observant på husse, matte.Så länge den sköter sig använder jag pipan så litet som möjligt.Jag vill se hur långt åt sidorna den går och när den tänker slå åt andra hållet.
Stoppsignalen är jätteviktig.
Den måste fungera även i skarpt läge.Träning ,träning. träning.

MVH Lotta

Av: Louise med Z

Louise med Z — Mon, 18 Jan 2010 11:27:35 +0000

Shit nu är Anders arg – bäst man skärper till sig, jag har ju en elithund som ännu inte tagit ett förstapris.
Tidigt tränade jag på att växla mellan att utstöta ett barskt eäh! och att växla till ett ljuvt fiiint, vad bra du e! då jag skulle lära hunden olika moment. Detta lyckades jag med riktigt bra. Många som gick kurs med mig hos Anders på den tiden fick mycket skäll för att de lät sura på sina hundar oavsett om hunden gjorde fel eller rätt. Jag var så nöjd med att jag hade fattat vad det var Anders lärde ut… så för att sammanfatta min fyråriga hundträning är detta det jag har lyckats med.
Fel 1. Jag har varit inkonsekvent.
Man hinner inte alltid eller ser inte alltid att hunden förbryter sig mot ett kommando men gett, hunden kanske reser sig upp då man satt den eller att den går iväg innan man sagt Ja! Alla gånger då jag struntat i att ingripa har byggt upp en alltför stort självtillräcklighet hos min hund. Som att hunden tänker: jag behöver inte henne jag gör det här bäst själv. Jag jagar bäst själv, blev det snart.
Fel 2. Jag har tränat utan tillräcklig störning, viltstörning.
Den här hunden har god jaktlust. Mina kommandon fungerade mycket bra på släta gräsmattor och även i högt gräs på kurs, så även under den första säsongen ute på jakt/jaktprov. Hunden stoppade på unghundsprov när både fåglar och partner flög o sprang förbi.Då var det tvärstopp både naturligt och på kommando. Men vid 2,5 – 3 års ålder då hände något. Jaktlusten accelererade, mentalt var hon stabil och den fina självtillräcklighet som jag hjälpt henne att bygga upp genom min inkonsekvens gjorde att hunden ute i jaktmarken lyckades några gånger med att förfölja vilt och även fånga det. Jag tror att dessa nya landvinningar utan mitt direkta ingripande (!) gjorde att hunden förvandlades från lydig till olydig. Jag tror egentligen inte hon var så lydig innan dess, tyckte att det var trevligt att göra som jag sa så länge hon fick beröm men när det nu dykt upp något roligare så var valet självklart. Olydig är mer kul.
Lösning.
Förutom att bli konsekvent och utsätta träningen för viltstörning har jag nu efter en stunds fundering kommit fram till att det som är felet är jag.
Det jag faktiskt nu börjat göra är att jag tränar mig själv. Jag tränar mig själv oerhört koncentrerat och konsekvent. För det är jag som behöver tränas! Jag tränar på att använda orden sparsamt och tydligt, att ta bort allt onödigt i mina gester, i mitt kroppsspråk och överdriva det som blir tydligt för hunden. Agera snabbare. Berömma snabbare. Träningen pågår ju ständigt även när vi säger godmorgon. Det är jättesvårt. Att tänka på vad jag faktiskt gör. Men om jag blir tydlig så blir hunden lydigare. Och riktigt lydig tror jag är förutsättningen för att den här hunden tillsammans med mig skall kunna ha möjlighet till ett förstapris. Motorn finns hos hunden, det är jag som behöver bli bättre.

Av: Daniel

Daniel — Sat, 16 Jan 2010 20:45:09 +0000

Tjenare. Hör väl till en av dem som vill läsa andras misstag och lära mig av dem. Men synar man inte sig själv och sin hund kan man väl inte gå framåt. Jag har en ”grå-hund av fågel karaktär” och det är den första i min ägo. Det jag kan säga är att den är 18 månader och inte helt perfekt. Det hon har problem med är Vattenpassion, leker med sina ”kompisar” vid parsläpp och tunga apporter smakar dåligt. Det jag gjort fel är att jobba med ett eller ett par moment i taget. vilket resulterat i att inkallning, stopp, resningar etc funkar kanon bra men jag har inte kunnat starta henne i ukl pga bristande vattenpassion och apport. Vid apporten har jag haft problem med att se när hon ”testar” mig och jg har därför varit för slapp i träningen och denna har blivit haltande. Jag har jobbat med samma moment hela tiden och fått en tjatig och tråkig träning. ang vattnet så väntade jag för länge med att vänja henne och när jag väl skulle börja var det fruset (högt upp i landet). Nu kan hon gå i vatten på komando men jag skulle inte lita på att jag kan få henne i vid alla tillfällen, tex prov. Sedan är jag ensam fågelhundsägare på min ort och har svårt att hitta hundar och folk att träna och jaga med. När hon sen träffat hundar har jag gjort misstaget att låta henne leka vid lite väl många tillfällen vilket medfört att hon nu tror att alla hundar är lekkompisar och inte jaktpartners som man skall skita i. Inför framtiden oroar jag mig inte speciellt mycket. de problem hon har kommer att lösa sig. men jag vet att jag kommer få jobba mycket för att klara vattnet på elitnivå, om vi kommer dit. Men nu ska jag försöka få en hund som inte gillar vatten att klara ökl vatten innan hösten (isarna går i mitten av juni). Jag fokuserar mer på det roliga för henne i träningen numera, ställer samtidigt högre krav är tidigare och framstegen visar sig. Apporten vi jobbar med nu är på 1 kg (wow) men där går gränsen för henne just nu. Det jag tycker är allra svårst är att veta när man ska öka svårigheterna, tex när och hur med fritt sök, vilt, tyngd osv.

mvh Daniel