Om Fredrik Steen, MyDog och otur på jaktprov…

Om ni missat vad Fredrik Steen (hundcoachen) skrev i senaste numret av Hundsport angående ”instruktörer” som förbjuder nejkommando på sina kurser så ta fram tidningen och läs… Fredrik är ännu en av dem i raden som visat resultat och som sågar mjukismaffian. För er som följde med i disussionen om mjukismaffinan och  vad jag skrev om Anders Hallgren i slutet av juni kan jag berätta att jag så småningom fick svar från några av dem jag mejlade under försöken att få tag på en instruktör som var villig att hålla mjukiskurs med för en vorstehgrupp. Nejdå, givetvis var det ingen som ville eller sade sig kunna ställa upp. Bland de jag mejlade till var bland andra Hundens hus, som nu annonserar flitigt i tidningarna om allt de kan…

MyDog
På MyDog i Göteborg Den 7-8 januari finns jag på plats i Roburs monter om någon vill titta förbi och snacka hund en stund eller kanske köpa en bok eller någon film…

Otur på jaktprov…
När jag surfar runt på nätet imponeras jag ibland av hundar som jämt och ständigt verkar sköta sig och prestera väldigt bra på jakt och träning. Blir nästa lite avis på alla bilder med knippen av fällda fåglar som visas upp.  Jag blir så klart nyfiken, kanske det kan vara något att fundera på för kommande avelsplaner. 

När jag letar mer information och söker upp de hundar jag blivit intresserad av i SVK:s resultatdatabas blir jag inte sällan konfunderad. Ofta ser jag väldigt många prov med eg (ej godkänd) som resultat. Orsakerna till eg varierar. Eftergångar, många stötar, tomstånd, dåligt sök, tomstånd och allt vad det kan vara. Visst, jag brukar alltid säga att på jaktprov måste man ha tur och absolut inte otur – men så jäkla mycket otur som en del tycks ha, med hundar som fungerar så bra på jakten, är ju rent förskräckligt.  För det kan väl aldrig vara så att ägarna är förskaffade med någon form av förträngningsmekanism som stänger av verkligheten om hur deras hundar egentligen är och de brister de har…

Bli inte arga nu, jag vet också att den hund man har är bäst i världen men jag är ganska säker på att man har betydligt större chans att hunden blir ännu bättre om man inser de brister hunden har och försöker göra något åt det.  Att göra något åt oturen på proven är kanske värre.  Men som jag brukar säga – desto mer jag tränar desto mer tur får jag…

25 kommentarer till “Om Fredrik Steen, MyDog och otur på jaktprov…”

  1. Birger Knutsson skriver:

    Nu börjar vi närma oss pudelns kärna……..
    Hur jagas det med våra hundar egentligen? Tanken slår en ofta när man dömer hundar på jaktprov med skiftande restultat.
    Därom är jag övertygad om att alldeles för många jagar med sina hundar på ett sätt som inte våra jaktprovsregler föreskriver. Man skjuter på stöt, hundar står reser och rusar i flog och skott, hundar står, vägrar resa rusar i flog när föraren trycker upp fågeln. Detta slår igenom på jaktproven. För sin omgivning berättas det vitt och brett om alla fåglar som fällts under jakten, men inte hur! Det hör man också på jaktproven, men man imponeras inte!
    Valet är om man vill ha många fåglar i frysboxen eller om man vill avnjuta en och en fågel efter en så korrekt jaktbar situation som möjligt.
    Det är nog dags för en del att börja följa lite jaktetiska regler framöver.
    Undrar om det blir lika många med i debatten i detta ämne?

  2. Lennart Karlsson skriver:

    Jag håller med i Birger Knutsson uppfattningen om att en del jägare inte jagar enligt vad våra jaktprovsregler säger. Många förare låter inte hunden stå för fågel (det är väl stående fågelhundar vi har?) utan det blir stötande jakt istället. Det vill säga att förarna har för bråttom att avancera (resa) hunden. Det har hänt vid prov som jag dömt att många förare avancerar fortare än hunden gör och säkerheten framför skyttens bössa blir farlig och situationen vid en fågeltagning kan bli förstörd, då skytten inte kan skjuta. En bidragande orsak att folk misslyckas på proven är prestationsångest, alla har inte förmågan föra fram en hund till jaktchampion innan 2,5 år (alla har inte samma kunskap och möjligheter som våra ”rävar” Anders Landin, Birger Knutsson samt flera av våra erfarna duktiga förare).

  3. David skriver:

    Jag håller med Birger och Anders att visst är det lite konstigt att det skjuts mycket fågel men att aldrig lyckas på prov. Jag tror som Birger att det skjuts i alla lägen som han nämner och vill jägaren det så är det upp till han men någon provhund blir det inte. Visst är en fälld fågel med ett bra hundarbete bättre en många fällda fåglar med så kallad busjakt. Själv resonerar jag alltid att jaga in hunden så den ska kunna gå till 1.a pris på prov det är min utgångspunkt. Om hunden av någon anledning inte klarar det eller jag för den delen så får jag om den duger ha kvar den som ren jakthund och leva med det som inte är bra.

    Det är naturligtvis många som skaffar en hund bara för att jaga och inte är så noga med allt men dom går heller inte några jaktprov. Vi får inte glömma att många förespråkar att det ska fällas mycket fågel för unghunden i olika situationer och om man tar det rådet på orden så tror jag att det kan bli mycket fel. Är inte hunden lungn i flog och skott så kan det fort bli stora problem. Det skrevs om inte annat i förra tråden om jag inte minns fel för att få bättre sammarbete. Visst är det ok om hunden är helt lugn i flog och skott men kan bli väldigt fel om den inte är det. Mycket tror jag det handlar om erfarenhet för har man gjort fel några gånger så tänker man nog efter när man skaffar en ny hund. Därför är det så viktigt att (gamla) :-) erfarna män i sin bästa ålder delar med sig av sin erfarenhet så kanske många slipper stora problem som är jobbiga även för erfarna och duktiga dressörer att få till.

    MVH
    David

  4. anders skriver:

    Självklart har jag en viss förståelse för dem som prioriterar busjakt. Det viktiga är ju kanske att ha kul och jaga med sin hund. Alla har inte förutsättningar eller vilja att jobba på rätt sätt med hunden. Men i det långa loppet är jag helt övertygad om att de som lägger ned jobb på att allt ska fungera enligt skolboken och provreglerna kommer att få mer fågel i säcken.

    Att vänta med både jakt och prov tills man, som David säger, hunden har förutsättning att fixa ett förstapris på prov är ett väldigt gott råd. Ok – något förstapris kanske inte alla får men säkert en bättre jakthund och en hund som gör jakten betydligt trevligare.

  5. Birger Knutsson skriver:

    När jag växte med jakten hemma fanns det oskrivna regler. Man sköt inte haren för stövaren förrän efter ett riktigt drev, man sköt inga hondjur vare sig på rå eller älg. När man lite senare, på 70-tal, skaffade sig vorsteh och pointer så lärde man känna ”gamla” fågelhundsmän såsom Gösta Simonsson och Anders Wassberg med flera. Ingen av dem kunde tänka sig skjuta fågel för sin stående hund på annat sätt än genom en om möjligt korrekt fågelhandling. Det vore ju som att svära i kyrkan! Detta har jag fått lära mig ifrån en stabil jaktlig grund – för mig lite av jaktens själ.
    På senare år har det ändrat sig. Man strävar inte efter det perfekta, estetiska, utan efter en massa situationer för att lossa skott och fälla fågel, så många som möjligt. Tänk bara hur det är innan ripjaktspremiären. Man söker platser där det finns så mycket fågel som möjligt. Efter jakten så pratas det vitt och brett om antalet ripor i säcken. Sällan får man höra om enstaka situationer där hunden gjort det bästa av det hela.
    Idag går jag ofta utan bössa med fågelhunden. De fåglar jag inte fäller finns ju kvar till nästa gång och man har ju det trevligt med sina hundkamrater dessutom.
    Vi är ju alla olika och jag kommer inte att ändra mig!

  6. anders skriver:

    Bra Birger! Under åren med stövare hade jag oftast kameran med och målet var att haren skulle plåtas innan den fick skjutas. Jag lovar, det var svårare att få en bra bild av haren än att skjuta den – prova om ni inte tror mig… Kameran får allt som oftast ersätta bössan även när jag är ute i fasanmarkerna, så gott om fasan har jag inte så jag kan skjuta varje gång som hundarna vill ut och leta fågel.
    Vill du ha med en fotograf på någon stövarjakt under helgerna så hör av dig – det var allt för länge sedan jag fick höra ett stövardrev!

  7. Gunnar Fernlund skriver:

    Våra jaktprovsregler måste väl ändå vara konstruerade utifrån att maximera den jaktliga nyttan av våra hundar? Att det är en skönhet i det är inte konstigare än att det finns en skönhet i att se på människor som springer fortast i värden, eller hoppar längs, eller vad man nu uppskattar. Sen är vi många som inte når hela vägen, utan får avundsjukt stå på sidan och titta på de som har både vackrare jakt och mer fågel i säcken. 😉
    God jul & Gott nytt år.

  8. Dick skriver:

    Men Gud va ni svamlar om jaktprov hit o dit (nu skriver jag om den färdiga jakthunden),på vilket sätt skulle hunden bli sämre av att jag skjuter den skygga ripan i oktober tex på backen? Hunden står ju pang sitt fågel i säcken fin fint. Eller hunden står jag går runt så jag går mot hund så fågeln hamnar mellan oss jag gåår går stöter flog sitt pang. Detta går ju inte för sig på prov vilket jag förstår men man kan ju inte svamla en hel dag med att gå upp vid hund på skyggfågel o försökafå till nå perfekt med res osv de få dagars jakt jag har ca30-40 per år vill jag fälla fågel. Kort kan jag ta på vår träning eller hösten innan jakt

  9. anders skriver:

    Så vitt jag kan se har ingen påstått att hunden blir sämre av att du skjuter som du beskriver. Vad som syftas på i kommentarerna är nog de som skjuter vid eftergångar eller då hunden stöter eller tjuvreser. Att gå runt så fågel hamnar mellan hund och skytt gör vi nog lite till mans, inte minst på skogsjakten – men varför inte låta hunden resa i stället för att stöta själv – det fungerar på både jakt och prov…

    Om man känner att man måste skjuta vid varje situation kanske också hänger lite på hur mycket fågel man fällt under säsongen, eller hur mycket fågel man kan, eller vill, ta ut av markerna man disponerar.

  10. Tor skriver:

    Hejsan !
    Skogsfågeljakten: Har inte så lång erfarenhet i år räknat jmf med en del på denna tråd kanske men många, många timmar tillbringar jag med att jaga gråfågeln- med stående fågelhund, med en dåres envishet…

    Då jag började med detta intresse trodde jag att hunden står och upp flyger fågeln framför hunden, likt det man ser på jaktfilmerna….. oj ! vad fel jag hade. Hur ofta är det inte, speciellt ju senare in på hösten man kommer som du ser att hunden står långt där framme och du måste på håll avgöra om hon står för en löpa eller om det är ett ”direkt” stånd. Utifrån den informationen samt hur terrängen ser ut så lägger du upp en ”skjuttaktik”. För om jag går upp bakom hunden för att kommendera resning så flyger gråfågeln sin kos låångt innan jag ens kommit fram till hunden (inte alltid men väl ofta).

    Oftast låter jag hunden stå, går i vid båge runt på sidan om hunden och kommenderar resning på långt håll från hunden. Oftast behövs inget resningskommande ges ty fågeln pallar inte med utan lyfter självmant pga störningarna. Om det är en öppen terräng i närheten- en myr ett hygge eller likande så lämnar jag hunden i ”tjättskogen” och ställer mig skjutklar där. Helst ska man va två skyttar som tar var sin sida om hunden för att lyckas bäst på senhöstjakten av de skygga grå. Löpande tjädrar pressas hårt och det är ett flertal av dem som jag pangat på löpandes på backen innan de ens hunnit lyfta. Det är ju JAGA vi ska göra med våra hundar tycker JAG och inte invänta de ”provmässigt” optimala situationera innan man pangar.

    Eller har jag fel !?

  11. Hanna Holmberg skriver:

    En god vän, duktig jägare och skicklig provmänniska sa till mig en gång – skjuta fågel kan alla, men att få till en bra hund…det kan inte alla.

    Det ligger mycket i de orden. Jag har tagit fram en enda duktig jakthund och gjort många många fel på vägen trots att viljan varit att göra rätt. Att vänta tills man tror att hunden sköter sig enligt skolboken tror jag fungerar för några få duktiga dressörer. Både vi och hundarna behöver stötas och blötas på prov, träningar och jakter. Hur ska vi annars få erfarenheten?

    Nyckeln tror jag ligger i att man kan se eller få hjälp att se bristerna hos hunden, klarar att jobba med dessa och kanske framförallt vill satsa och lägga ner den tid som det faktiskt krävs för att få fram en duktig stående fågelhund. Det utlimata samarbetet tror jag man når när man själv fäller fågel som hunden presenterat. Antalet fällda fåglar är väl inte det viktigaste utan snarare mängden på variationen av situationerna.

    För mig är detta inte en hundsport där man ska kunna lämna bössan hemma och på så vis lyckas på prov. Det är jakthundar vi har och de ska jagas över i alla möjliga och omöjliga förhållanden. En hund som inte klarar proven pga för mycket eller kanske snarare felaktig jakt är ju lika utslagsgivande som en hund som inte klarar proven pga bristande erfarenhet och/eller dressyr.

    Jag tror, precis som många av er andra, att om man försöker göra rätt så tjänar man på det i det långa loppet och jaktglädjen blir bara större och större med tiden. Då lyckas man även på proven…om man har tur 😉

  12. anders skriver:

    Att man ska försöka undvika att hunden gör fel, inte minst om man inte ganska omgående kan göra något åt det, är nog de flesta dressörer överens om. Väldigt många instämmer säkert också i att lydnaden bör vara befäst innan man presenterar hunden för fågel.

    Det är just detta som är problemet med att starta med olydiga hundar på prov. Gång efter gång lär de sig att de kan gå efter eller knallapportera och belöna sig själva. Det finna kanske dressörer som kan klara av att få ordning på detta men dessvärre tillhör jag de utvalda. En del av de hundar som fått chansen att göra fel alltför många gånger måste jag erkänna att jag har misslyckats med. Jag är imponerad över dem som säger sig klara at att rätta till sådana hundar – om de nu inte använder el-dressyr vill säga…

    Att det är jakt och erfarenhet i markerna som skapar en riktigt bra jakthund råder det nog ingen tvekan om – men att det ultimata samarbetet nås genom att fälla fågel för sin hund kan jag bara inte hålla med om. Emeli, den av mina valpköpare som kanske haft de allra största framgångarna på prov tror jag knappast har fällt en endaste fågel själv för sina hundar. Visst har det fällt några fåglar, men inte av Emeli (hoppas jag har rätt nu), men det är nog ett fåtal jämfört med vad de flesta fäller för sina hundar. Men tala om samarbete med sina hundar – där ligger åtminstone jag i lä…

    Jag är fullt och fast övertygad om att man gör människor en rejäl björntjänst genom att uppmuntra dem att starta på prov eller börja jaga med olydiga hundar, åtminstone om man på sikt vill ha den ultimata hunden!

  13. Micke skriver:

    Konstigt att Birger Knutsson vet att fåglarna finns kvar till nästa gång han går ut och jagar. Jagar man i fjällen eller i skogen kan man aldrig vara säker på att man hittar igen dom eller att dom är kvar. Men det är klart att jagar man på privat mark med utsatt fågel då kanske man vet att dom finns kvar.

  14. Hanna Holmberg skriver:

    Nja…säger jag och måste bara kommentera ett par saker.

    Självklart vinner man inget på att låta hunden busa i fågel genom eftergång och knallapport, varken på jakt, prov eller träning. I mina ögon är inte lydnad = endast de två momenten. Om alla skulle vänta med att starta på prov innan all lydnad är 100% befäst, hur många startande skulle vi ha då?

    Det kan vara lätt för de som har stor erfarenhet och kunskap att säga exakt hur man ska göra och inte göra, men jag lever i tron att alla måste bygga upp sin egen erfarenhetsbank genom att misslyckas och lyckas. Om vi kunde kopiera duktiga människors kunskap (vilket ämne som helst) så skulle vi ju vara eliter hela bunten. Av den anledningen tycker jag det är bättre om människor peppas att vara delaktiga än att avrådas att delta.

    Det finns duktiga hundmänniskor som har fantastiskt samarbete med sina hundar, men om vi talar om stående fågelhundar och att måsta ha med sig en skytt varje gång man ska ut på jakt känns det onödigt bökigt. Kanske har det att göra med var vi bor och närheten/tillgången till jakt, men själv skulle jag minska mina jaktdagar till mer än hälften om så vore fallet. Om man anser att föraren inte behöver kunna fälla fågel själv för sin hund tycker jag man är fel ute. Man ska väl inte behöva vara ett helt jaktlag för att kunna jaga över en stående fågelhund? Jag tycker snarare att det skulle bli ett krav, att förare ska gå med bössa på prov och försöka fälla fågel. Är det inte så i Finland? Jag tycker fortfarande att samarbetet mellan jägare och hund är ulitmat när man löper hela linan ut. Det ställer krav på både mig och hunden.

  15. anders skriver:

    Ja men Micke en sak kan vi kanske var överens om – de hönorna du skjuter lägger inga ägg till våren och det oavsett om det är vild eller utsatt fågel eller på vilken mark det är.

  16. David skriver:

    Kul med lite olika åsikter eller hur. Det är klart att det ska skjutas för en jakthund men vad jag tror Birger och Anders i första hand menar är att många och nu menar jag vanliga jägare för det mesta mäter sin framgång i antal fällda fåglar. Jag tycker själv att jakt moralen är helt ur ballans när man är ute på premiärveckan och jagar och hör hur vissa skjuter och skjuter allt som flyger.

    Folk blir som galna under första veckan och jag måste hålla med dom som tycker det är olustigt att jaga och själv så undviker jag första veckan. Varför skriver jag då detta?? Av den anledningen att 80% av dom hundarna som jagar på fjället knallar, går efter och gör alla möjliga tokigheter men fågel skjuts över hundarna.

    Vad är då själva meningen med jakt över ståendefågelhund när hundarbetet ofta bara går ut på att hunden står och sen skjuts det på allt som flyger?? Vad vill jag med detta?? Jag är övertygad om att dom som jagar skulle betala stora summor pengar för att ha en hund som respekterade fågel och bara apporterade när det var tillåtet men pga sin egen jaktiver så har hundarna fått gå över styr och kan bara göra en sak rätt och det är att stå för fågel. Är även övertygad om att fler skulle gå på prov om man inte hann förstöra hunden genom att börja JAGA för tidigt innan hunden är mogen för det och som ett brev på posten så har man en hund som knallar och går efter. Om man bara vill köttjaga så funkar det väl men om man vill ha lite njutning av jakten och beskåda en hund som presenterar fågel, reser och respekterar då får man nog vara försiktig med att skjuta mycket för unghunden det är i varjefall min åsikt.

    MVH
    David

  17. anders skriver:

    Tack Daniel för förtydligandet, visst är det så som du skriver jag menar även om jag kanske uttrycker mig alltför otydligt. Gissar att även Birger instämmer.

    Någon hundraprocentig lydnad vet jag heller inte att jag har begärt av någon. Det har jag inte på mina hundar och lär väl aldrig få… Men om ett enda kommando – stoppkommandot, sitter räcker det väldigt, väldigt långt. Det tjänar inte bara föraren på utan också alla andra i provgruppen som slipper se sin, kanske enda situation för dagen, blir förstörd av en hund som går förbi, utan att kunna stoppas. Driver den sedan kullen med skall över fjället är det många som missar sina chanser…

    Ett litet förtydligande till, att man ”måste ha med sig en skytt”, som Hanna uppenbart har uppfattat det som är inte vad jag menar, vad jag reagerade på var att Hanna trodde att det ultimata samarbetet nås när man fäller fågel. Så är det helt enkelt inte, jag har sett många förare med otroligt fint samarbete med sina hundar, stående hundar, trots att det inte fällts någon fågel alls över dem. Emeli tog jag bara som ett exempel. Men visst är jag helt enig om att man ska jaga över sin stående hund, självklart är det så läs vad jag har skrivit tidigare om ”SVK eller SBK” http://landins-hund-katt.se/2010/10/svk-eller-sbk/

    Helt rätt också Hanna att det är bra om människor peppas att vara delaktiga. Det skulle vara kul att veta hur många av de cirka 1200 förarna jag haft här hos mig de senaste sex åren som startat på prov tack vare att de peppats att starta – när stoppkommandot är klart. Att de är många har jag en hel hög med mejl som bekräftar.

    Slutligen – att det skulle bli ett krav att förarna skulle fälla själva för sina hundar – ja då kan vi börja fundera på hur många det skulle bli kvar på proven. Proven är ju till för att bedöma hundarnas avelsvärde och det tror jag går alldeles utmärkt även om någon annan står för skjutandet… För dem som vill skjuta själva har vi St Hubertusprov, nästa år blir det ett hos Amir på Långtora den 6-7 oktober…

  18. Ann-Sofie skriver:

    Den här diskusionen ger mig vånda. Jag letar efter en ny jaktkamrat efter 13,5 år tillsammans. Då var jag första hundsköpare. Hade ingen aning om vad jag gav mig in på. Hittade en kull men fick inte där utan blev vidare skickad till en annan. Var och tittade, fick inte den valpen jag tänkt i kullen. Gick med i vorstehklubben och hängde med på träningar…spår och vatten ja, men fältet då. Lite träning på egen hand och sen blev det proven som blev min träning. Vad blev det. Visserligen många eg men vi lärde oss. Länge sen nu men även ni har fått lyfta på hatten då med årets bästa tik. Jag rekommenderar inte att ha proven som träning idag.
    Nu har jag våndor, kollar stamtavlor,resultatlistor mm och vet knappt hur jag ska välja eller orka med allt jobb det innebär med en ny kompis. Kan väl tillägga att 2:an är ”bara” en busjagnings hund som saknar vissa egenskaper för jaktprov.
    Finns det lite tips till en kommande jaktprovskonkurent.
    PS
    Klart det ska vara ett korthår. DS

  19. Birger Knutsson skriver:

    Svar till Micke: Det är inte så konstigt att veta var fåglarna kan finnas. Även i mina trakter finns det en och annan tjäder som är ganska stationär och som man brukar finna. Jag har inte skjutit någon sedan ett antal år tillbaka. Om det är rätt eller fel vet jag inte men jag tycker det är trevligt att leta upp dem de oftast stationära tjädrarna och kanske få en situation med hunden. Samma gäller både fasaner och rapphöns. Du nämner även utsatta fåglar och privat mark. I stort sett all fältfågel i våra trakter är utsatta på något sätt. En rätt utsatt fågel uppträder efter en kort tid såsom en riktig vildfödd. Den villfarelsen som många har beträffande utsatta fåglar kan nog skrinläggas idag. Privatmark, egen jakträtt, är något som hör södra delen av vårt land till. Idag är man tvungen att satsa medel och arbete och inte minst kunskap om man vill ha god fågeltillgång på sin arrenderade jaktmark.
    David, mycket bra skrivet. Så här är det hos många idag. Man mäter i kvantitet istället för kvalitet. Oavsett vilket villebråd man än tillägnar sig så anser jag att prestationen som hunder utför tillsammans med sin förare skall vara värdig.
    Vi är alla olika, men här ändrar jag mig inte!

  20. Hanna Holmberg skriver:

    Är medveten att jag drar saker lite till sin spets men visst kan man få ha olika åsikter? Det är ju sånt som skapar diskussion och för saker vidare eller åtminstone får en att tänka till.

    Jag delar många åsikter och speciellt det David skriver i tråd 16. Jag håller även med om att stoppet är viktigast. Jag tycker det är njutbart när det fungerar som det ska och där man får så många olika situationer att man kan välja vilka man vill fälla på och inte. (Om man nu har tur att träffa vill säga). Jag är superrädd om tjäderhönorna på mina marker.

    Jag har visserligen en RP-vinnare och dubbelchampion till hund men räknar mig fortfarande som ny och grön inom ämnet. Bara som förtydligande så vill jag säga att trots att kunskap inte går att kopiera så är ni erfarna som vill dela med er av er kunskap oerhört värdefulla för oss nya. Ni förkortar vår väg med era råd. Jag har lärt mig massor av dig Anders, så stort tack för det!

    Tänkte kommentera det där med att fälla fågel och inte.

    Att försöka fälla fågel för sin hund som förare på prov tänker jag mig sker i elitklass. Det är ju inte där man börjar sin provkarriär direkt. Visst kan det vara några som tycker det blir gruvsamt och därför inte startar…men är inte det denna jaktform går ut på och en av grunderna, dvs att fälla fågel för sin hund?

    I vilka situationer kan man testa om det inövade stoppet verkligen sitter? När och varför börjar hundar knallapportera? Är det när jaktlusten tar överhanden över lydnaden? Är det lättare eller svårare att det händer när det fälls fågel över hunden? Är det lättare eller svårare om det fälls många fågla efter varandra? Om jag som förare samtidigt måste koncentrera mig på att försöka skjuta fågel, måste jag lita mer eller mindre på att hunden är lugn i flog? Är mitt tryck på stoppet starkare eller svagare? Har hundar olika lätt för dessa saker? Kan detta vara en egenskap hos hundarna som kan vara intressant att få fram? Har det ett avelsvärde? Kan det mäta någon form av dresserbarhet? Skiljer sig mitt samarbete med hunden om den triggas i fällningar eller inte? Vet jag det om jag inte fäller? Är det ok att bli jaktchampion utan att det fällts en enda fågel för hunden?

    Eftersom det finns erfarna jakt- och provmänniskor som läser denna tråd och tycker att jag kanske är ute och cyklar, vill ni hjälpa mig att räta ut dessa frågor så jag kan ställa undan cykeln?

    Hälsn Hanna

  21. Annika Wängvik skriver:

    Är nog sant att kvantitet står högst många gånger.
    Men jag måste ju säga att de absolut bästa och mest uppskattade middagarna här hemma är de middagar med vilt där man kan minnas tillbaka till hösten och de tillfällen som gett denna fantastiska middag.
    Det är tillfällen jag minns och det finns inte mycket som väger upp de stunderna i skogen. Kanske inte middagar till ett helt kompani, men hundarna fick belöning för ett gott och välskött arbete. Men viltet fick även dom en andra chans och vi förhoppningsvis en chans till ett nytt jakttillfälle…Så kvalite´framför kvantite´t…….

  22. David skriver:

    Visst håller jag med Hanna att det ska fällas fågel även för unghunden men vad jag tror många gör är att man fäller för mycket och för tidigt för unghunden när den inte är mogen för det. Många unghundar kan verka hur säker som helst och respekterar fågel bra men om man börjar fälla mycket så smyger sig knallapporten närmare och även eftergången. Om man istället kanske tog det lite lungnare och gjorde hunden ännu säkrare i fågeltagningarna genom att inte skjuta utan istället släppa skottet i luften så tror jag att risken för senare problem minskar. När det gäller att få en hund till jch så måste det fällas fågel eller hur. Det är väl bara i ukl som det inte behöver fällas på höstproven visst det kan bli kastapport men på vägen fram till jch måste man nog hunden respektera och apportera fälld fågel.

    Några hundmänniskor som jag känner har sagt att det bästa sättet att förstöra en hund är att fälla mycket för den som unghund och då gäller det inte bara fågeljakt. Sant eller inte men nog kan det ligga något i det? Jag är övertygad om att det ligger i generna när det gäller lungn i flog och skott och naturligtvis dresserbarhet i varjefall till viss grad. Har själv pratat med hundmänniskor som haft många ståendefågelhundar och vissa har faktiskt fått hundar som naturligt varit lungn i flog och skott och då har oftast hela kullen varit likadan. Har man en unghund som är helt lungn i flog och skott och dressyren är bra men fäll mycket då för hunden om man vill det. Hanna jag vet att du jobbat VÄLDIGT mycket med Gira så det jag skriver är inte riktat till dej utan många andra som kanske inte har samma kunskaper som du. Själv så är jag ingen expert har gått några prov men ser mej själv som en medelmåtta när det gäller att ta fram en fågelhund. Men jag har jagat och sett många hundar sedan jag började jaga med ståendefågelhund 1993. Vad jag verkligen kan bli fundersam på är att så många som köper fågelhund och börjar jaga tror att det löser sig genom att man börjar jaga och tar för lätt på allt arbete som behövs för att ta fram en ståendefågelhund värt namnet.

    MVH
    David

  23. Adam Rosénius skriver:

    Jag tycker nog att Hanna Holmbergs tankar och frågeställningar angående att fälla fågel för sina hundar är högst relevanta. Jag är av den åsikten att man nog ska försöka fälla ”lite” fågel för hundarna, inte för sitt eget höga nöjes skull, utan för hundarnas.

    Anledningen är för att få se hur hundarna klarar stressen av mycket pangande och apporterande av VARMT vilt under varierande situationer. Först då tycker jag att man får ett kvitto på om allt sitter där både lydnadsmässigt och mentalt. Helt ovanligt är det ju inte att hundarna ”går i spinn” när det de börjar bli lite trötta och/eller stressade.

    Att det ibland fälls fågel där själva fågeltagningen inte uppfyller kriteriena för ett 1:a pris kan bero på många olika saker som man inte ska nedvärdera eller förringa. Jag själv brukar ta med mig endel nya jägare och för dessa brukar det bli lite mycket att hålla reda på om man ska gå efter ”regelboken”, därför brukar jag inte låta hunden resa i första läget utan jägaren får helt enkelt trampa upp fågeln själv. Sen anser jag att det blir säkrare för hunden om man gör på detta sätt (och nu pratar jag om hundar som normalt sett är lugna i flog, skott och fall).

    Ett annat fall kan t ex vara på vinterjakt efter ripa med en ung hund som gör det mesta rätt, men fågeln går på för långt håll varje gång. Jag är inte främmande för att skjuta ripan med kula på backen en sån gång och sedan låta hunden apportera.

    Det känns väldigt främmande för mig att ”träna” hunden till ett 1:a pris idag, jag vill istället att den ska klara så många och varierade situationer som möjligt.

  24. Hanna Holmberg skriver:

    Jag tror inte det är bra att fälla mycket fågel för en unghund eftersom den inte är mogen och kanske inte heller helt genomarbetad. Jag tror inte heller att man ska jaga för mycket med unghunden. Den orkar inte hålla fokus. Däremot måste man ju någon gång under hundens liv öka prövningarna. Frågan är väl när man gör det och hur man som ny ska veta att hunden är mogen om man inte provar sig fram?

    Det stämmer David att jag jobbat mycket med Gira och jag hamnade i just detta dike med att ha för mycket tryck på hunden och lät henne inte blomma ut. Tro det eller ej, men vi fick inga resultat förrän vi släppte tyglarna och började busjaga. Jag sköt på ALLA situationer. För varje dag ökade antalet skolbokssituationer. Vi fick även våra första knallapporter, men hellre det och en hund som tar för sig och kan tänka själv än en som hela tiden frågar mig vad den får göra och inte.

    Dock hade vi redan dressyren så den var bara att plocka tillbaka. Vi började bra, men sedan då? Många många förblir i öppen klass eller medelmåttor. Är det så att så många hundar verkligen saknar kapaciteten? Då är ju detta ett enda lotteri. Tog jag rätt valp? Dock är det ju så att han som ligger bakom denna sida nått långt på sitt sätta att jobba. Det är inte säkert att vi gjort det om vi ägt samma hundar. Hur går man vidare när man tror att dressyren sitter? Hur gör man för att få en riktigt duktig jakthund?

    Det är här jag tror att fällningarna och mängden på variation av situaion är central och ger det optimala samarbetet som kan räcka långt.

  25. Casimir Wrede skriver:

    Äntligen…!
    Birger skrev i inlägg nr 19 det jag hela tiden har eftersökt i ALLA kommentarerna. Kvalitet före kvantitet.
    Vi lever i en numerär kultur där vi dagligen frågar oss: Hur många barn har du, hur mycket tjänar du, hur fort går bilen, hur mycket pengar har du på banken, hur många fruar, älskarinnor, älskare, makar, hundar, hur mycket fågel sköt ni etc… Dvs. vi frågar oss hela tiden om en KVANTITET och de facto glömmer bort det vi ALLA vill ha…. KVALITET.
    Om vi alla börjar fokusera på KVALITET i vårt dagliga liv kommer vi alla må bättre inkl vårt intresse för hundar, jakt och samvaro.
    Tänk KVALITET
    Tjillevippen
    Casimir

Lämna en kommentar