Queen och Astrid i sele för första gången…
Viloperiod skulle det vara för Queen skrev jag i förra inlägget, då menade jag inte fysisk vila… Blev lite sugen på att låta hundarna dra lite och kunde så klart inte låta bli att låta både Queen och Astrid vänja sig vid selarna och sedan hänga med och dra en liten, liten stund. Med min bristande teknik på skidor fick det först bli en tur på småvägarna utan skidor för att under lugnt förhållande vänja valparna vid sele och lina. Det gick förvånansvärt bra.
Så jäkla kul det är ….
För min skidåkning passar sjöar väldigt bra att åka på. Där är ju vanligt vis sällsynt med både utför och uppförsbackar. Att stå på öronen i utförsbackar med ett gäng dragvilliga hundar framför hör inte till livets höjdpunkter. Är det någon gång stannakommandot är riktigt viktigt så är det då…
En rejäl tur blev det i dag och kul var det! Ser fram mot nästa säsong då Queen vuxit till sig och kan göra lite nytta i selen. Det krävs krafter för att släpa runt med min vikt och en sådan här dag är jag glad för att det inte är Breton som är min ras – då hade jag nog fått banta rejält eller ökat på hundantalet.
Ny tur i morgon och med mer mat i säcken kan turen bli lite längre.
Tror du storleken har betydelse?? E´det inte frekvensen :-))
Kanske det – jag får väl provåka efter era så får vi se
Menar du att du stå på skidorna och fotar när hundarna dra? Jösses amalia då vill jag säga man ligger i lä. Hade det varit jag så hade jag stått på öronen direkt. Jag tar sparken eller släden när mina ska dra betydligt stadigare och jag håller mig på benen.
Ha ha… Det är ingen stor prestation, mina kära tikar tar det ganska lungt i selarna. Det var nog dubbla farten när mina gamla hanar, Aron och Albin drog, tillsammans med gamla Kassandra – då gick det verligen undan…