Allt gick enligt plan och om extremt jobbiga hundar…

Ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat sidan på ett tag, men kurser och träningsgäster tar det mesta av min tid så ni får stå ut med att det inte händer så mycket på sidan så här års…

Isfritt på viltvattnet och 20 gradig värme – äntligen var det dags att se om vinterns träning av Queen med apportering, utkommando och dirigering skulle fungera som det var tänkt. Ok, lite väl kallt i vattnet var det kanske och ingen vattenvana alls hade hon så första dagen fick det bli lek och vattenplask med en dummy nära land. Inga större problem med det bortsett från att när hon hoppade i fick hon huvudet under vattnet och blev en aning tveksam till det våta. Nåväl det gick snart över, det är en positiv tjej jag har…

Andra dagen var det dags för den riktiga testen. Som de trogna besökarna av den här sidan kanske kommer ihåg så tränade jag ”elitvatten” när isen låg på min lilla sjö. Det vill säga jag lade ut dummis på öarna och körde dirigeringsövningar. Exakt samma sak gjorde jag nu. Ut med en anka vid en av öarna, inte allt för långt så klart, hämtade Queen, satte henne vid strandkanten och gav utkommando. Tvekade gjorde hon som väntat men efter ett lite skarpare kommando gick allt som på räls och precis som det var tänkt. Som jag alltid har sagt, se till att ”vattnet” fungerar till hundra procent på land först så slipper du simma… Om nu Queen när hon är lite drygt åtta månader fixar ett lätt elitvatten kanske jag också kan hoppas på att hon kan bli godkänd enligt de nya reglerna i unghundsklass till hösten…

 Ja, ja, jag vet – nu hör jag några komma med den vanliga kommentaren – varför ska den där Landin ha så bråttom med allt… Bråttom och bråttom säger jag. Varför ska jag inte utnyttja den inlärningskapaciteten som en valp och unghund har? Det känns liksom inte meningsfullt att sitta och rulla tummarna och inte jobba med en bra och arbetsvillig valp/unghund. Arbetsvillig är bara förnamnet när det gäller Queen, åtminstone om vi pratar om eftersöksgrenarna. Återstår att se om hon kommer att få tillräcklig fart och intensitet på fälten, det är trots allt det som, åtminstone för mig, är det väsentligaste. Visst – hon ska finna och sköta fågel också men det brukar vara ett mindre problem.

Hundar med extremt viltbegär…
Många hundar har redan varit här i år och en riktigt trevlig kurs hade jag i helgen. Men det var inte om trevliga hundar och förare jag skulle skriva om nu. Några få hundar varje år ser jag som är extremt svåra att få stopp på. Då menar jag de hundar som även jag förmodligen skulle ha problem att få till – med tillåtna medel. Så är det och så lär det säkert fortsätta. När jag hinner brukar jag kolla upp de riktigt bra hundarna jag ser men också de där riktigt jobbiga hundarna. Hundar med så extremt viltbegär att det för de allra flesta förare är mer eller mindre hopplösta att få till, inte minst om man som så många gör väntar med träningen för länge.

Det är bara att konstatera att här hos mig är det hundar med tyska linjer som är klart överrepresenterade bland de extremt svårtoppade hundarna. Kanske en slump att det är så just hos mig men så är det bara. Ta det nu bara lugnt och fint nu, ni som har tyska linjer i era hundar! Jag vet mycket väl att man inte ska dra alla över en kam och jag vet också att vi själva, bland våra kullar, har haft individer som inte har varit så lättstoppade men hitintills inga så extrema som de värstingar jag sett. Någon som har några funderingar till att det är så som det är? Kommer vi någonsin att slippa de här värstingarna?

Ingen stress nu…
Till helgen ser jag fram mot en två dagars valpträff för Q-kullen och om den kommer det med all säkerhet en rapport under nästa vecka.  

Avslutningsvis måste jag säga en sak till mina härliga valpköpare i Q-kullen, och jag har säkert sagt det tidigare, det är ingen som helst tävling vem som kommer längst med sin hund på kortast tid! Vi kommer under helgen att jobba utifrån var och ens förutsättningar. Hundarna kommer att få prova på både eftersöksgrenar och fågelsituationer.

Ser fram mot en riktigt härlig helg!

 

13 kommentarer till “Allt gick enligt plan och om extremt jobbiga hundar…”

  1. Victor Paulsson skriver:

    Ser fram mot en riktigt härlig helg jag med! Ska bli riktigt roligt att se :)

  2. Eirik Vannebo skriver:

    Tror på den en siden at forklaringen rett og slett er så enkel som at de tyske hundene avles som fullbruks hunder – og da er stort viltbegjær en nødvendighet. Husk på at dette er hunder som skal fungere til all jakt – bortsett fra å gå i hi. Fra å støte hårvilt i skog, stå på felt, apportere, gjøre ettersøk – og om nødvendig løpe igjen og dra ned et skadeskutt vilt. I tillegg er det positivt – og ønskelig om de på egenhånd avliver rev og andre småpredatorer. Det er snakk om jaktbrukshunder – og ikke de fuglehundene som avlen går i retning av i norden. Jeg sier ikke at nordiske hunder ikke kan ha disse egenskapene, men det er ikke noe som testes bevisst ift avl, og da vet man ikke om egenskapene er der. Bortsett fra noen få som benytter hundene sine til allsidig jakt. Jeg tar dermed utgangspunkt i at de tyske hundene har et større viltbegjær enn de nordiske – både hva angår fjær- og hårvilt.

    Nå må man også se på hvilke prestasjoner de tyske linjene har – for det er ikke alt der heller som er bra – og man må regne med at tyskerne ikke uten videre eksporterer sitt beste materiale, slik at linjene som ligger bak en slik verstinghund kan være noe som de ikke selv vil ha i rasens hjemland – og selger til en eller annen blåøyd svenske eller nordmann som er i skyene etter å ha fått en tysk hund, og ukritisk bruker denne i avl.

    Er linjene dog premierte på VJP, HZP og VGP, så er sjansen stor for at hundene er dresserbare. MEN man må jo da forsikre seg om at hundene er dressert etter normale metoder, og ikke med strøm.

    Nå lurer jeg fælt på hvorfor man skal ha hunder av tysk herkomst dersom man kun skal ha den som fuglehund? Det er etter min mening å be om problemer. Jeg har selv en liten münsterunghund etter fullbrukslinjer, og til utdanning til en fullbruks jakthund er hun supermateriale – MEN aldri i verden om jeg ville hatt samme hunden om jeg skulle hatt en ren fuglehund! Da hadde hårviltpasjonen og jaktlysten rett og slett blitt i meste laget ++.

    Man skal på andre siden være klar over at det finnes tyske linjer som er viltskarpe samtidig som de er førermyke. Samtidig beror jo din ”statistikk” også litt på på hvilket formål førerne melder seg til kurs hos deg. De som har mykere hunder lykkes kansje på egen hånd, og melder seg dermed ikke på kurs, mens de som allerede har lagd seg problemer lettere melder seg på kurs?

    Til en fullbruks jakthund er jeg ikke i tvil om at jeg ville lett etter en hund med tyske linjer – MEN man må huske på at det er like viktig å lete etter gode linjer om man skal en tysk hund, som om man skal ha en ”nordisk” hund til fuglejakt!

    Jeg tror dog at det er en grunn til at Tyskerne fortsatt i stor grad støtter seg til Carl Tabel for utdanning av en fullbruks jakthund 😉

  3. Mattias skriver:

    Intressant detta med extrema hundar. Har det varit flera i samma kull eller är det enstaka hundar i olika kullar där övriga hundar varit OK? Har du sett flera extrema hundar från samma tik eller samma hane? Annars kan man kanske tänka sig att naturens slump ibland ger en liten rackare med neuropsykiatrisk störning då och då.

  4. anders skriver:

    Tack för era kommentarer!
    Mattias – Någon gång ser jag flera från samma kull men ofta har jag ju inte mer än enstaka hundar från de olika kullarna. Men gissa vad jag ångrar att jag inte under åren fört noteringar om just de här hundarna, för vi lär aldrig se dem på jaktprov. I samband med kurserna räcker jobbet till ändå, orken räcker inte till allt man vill göra…

    Erik – jag är väldigt enig med vad du skriver, du har många poäng där. Inte minst i att det är väldigt få som har någon som helst användning för de här extremhundarna. Min bedömning är nog också att för de allra flesta som då och då jagar klövvilt och räv så räcker nog de drifter vi har i våra ”vanliga” kontinentala hundar väldigt långt – vi behöver inte avla på extrema drifter… Den hund man klarar av att hantera är som vanligt det bästa för de flesta.

  5. Christian H skriver:

    Anders, jag anser att du har fel i att de flesta inte behöver hundar med bred jaktlust. Jag vänder på det och frågar vem behöver en ren fågelhund? Och i så fall, skaffar man sig inte en pointe?

    Jag tycker att en riktig vorsteh är den som ALDRIG ger upp oavsett upgift, ju pga en ytterligt stak jaktlust. Jag gissar att själva tävlandet inom SVK blivit så viktigt för så många att man föredrar hundar med mindre jaktlust och som är lättare att dressera. Vi ser ju en del såna på proven i SVK. Men för de som skaffar vorsteh för att ha som ”ein mädchen für alles” torde bli ytterst besviken på hundar utan rovskärpa, drevskall(för eftersök eller annars) stor viltskärpa etc.

    Tävla eller jaga, det är inte alltid samma sak för en vorsteh..

    MVH

  6. anders skriver:

    Härligt att inte alla håller med om vad jag skriver!
    Men Christian, jag kan inte se att jag skrivit att de flesta inte behöver hundar med bred jaktlust, vad du nu menar med det. Vad jag skrev var att de flesta inte behöver hundar med så extrem jaktlust att de inte är dresserbara. De senaste åren har jag jobbat på heltid med stående fågelhundar och före det med hundar i ca 35 år. Måste säga att jag aldrig någonsin, vad jag kan påminna mig, har träffat någon som skulle vilja ha en hund som inte är dresserbar (med lagliga medel)… Åtminstone så dresserbar att den kan stoppas eller kallas in när man vill. För de flesta som inte jagar i rena ödemarker är ju detta ett måste – åtminstone om man vill bli bjuden mer än en gång på jakt, eller behålla den goda kontakten med sina markvärdar.
    Tidigare har jag jagat det mesta som gick att jaga med mina vorsteh och givetvis gjort en massa eftersök med hundarna. Jag har också gott om vänner som jagar allt jaktbart med sina stående kontinentala hundar och det med framgång – men precis som jag alltid har haft så har också de hundar som är dresserbara och tycker nog som jag att en väldresserad hund är en betydligt trevligare bekantskap än ett vilddjur som inte går att hantera.
    Men visst du har en poäng i att det finns en och annan som har medioker jaktlust men ser jag till de ca 1200-1500 hundarna jag haft här på kurser och träning de senaste sex åren så är detta ett fåtal – och då räcker inte jaktlusten till för de där fågeltomma dagarna på fjället heller och det lär synas i fältbetygen…
    Kul om det nu finns någon besökare av sidan som ärligt kan säga att de vill ha en hund som inte är dresserbar och i så fall gärna motivera hur de tänker använda den hunden…

  7. rune skriver:

    Hei!

    Angående hunder med ekstremt viltbegjær som er vanskelig å stoppe…Er det slik at disse hundene har lavere stress-terskel enn mer «normale» hunder? Hvordan er det å ha slike hunder i en voilere med f.eks fasaner? Greit nok at de kan holde sin kommando og f.eks sitte, men vil de noengang roe seg ned? Vil de ligge som en spent bue i fanget på sin fører til evig tid? Hvordan er flokkinstinktet på slike hunder? Mulig det er dumme spørsmål, men synes temaet er svært interessant.

  8. anders skriver:

    Rune, frågan är bra och intressant! Jag har sett båda delarna, några hundar som är till synes lugna när de ser fåglar och annat vilt så länge de är intill sin förare i koppel. Men desto fler hundar har jag sett som är klart stressade och har svårt att vara stilla när de ser fågel i luften eller kaniner som springer iväg. Det tar ofta inte så lång tid att få de här hundarna att ligga lösa och ”avslappnade” inne i voljärerna hos fåglarna eller inne i kaninhägnet – men jag har aldrig varit med om att denna form av passivitetsträning gör någon större nytta, när det gäller att råda bot på eftergångar. När de väl är i fågelsituationer eller träffar på harar eller kaniner ute i markerna är de precis lika vilda som tidigare.
    Jag vet att det finns tränare eller ”hundskolor” som mot betalning erbjuder folk att sitta inne i voljärer för att detta ska vara bra – jag brukar erbjuda alla som tror att detta gör någon nytta att sitta hur mycket dom vill i mina voljärer helt utan kostnad… Alltid bra att ha någon som passar fåglarna 

  9. Christian H skriver:

    Anders, jag uppfattade dig som du menade att tyska linjer överlag är extremhundar – sorry om jag feltolkade. Min uppfattning är bestämd: det är klart mer ”tryck” i tyska hundar vad gäller jaktlust på hårvilt, rovvilt, eftersök på högvilt och därmed ett bättre val som jägarens hund för blandade insatser. ”Jävlar anamma” på ren svenska är större. Vet att en del tyskar använder olagliga medel för att dressera, men de tyska hundar jag sett i Sverige har i nästan alla fall utmärkt sig som positivt och varit klart starka och tillgänglga mentalt.

    I vårt land skaffar sig (vågar jag påstå) rätt många med vorsteh för att nöta jaktprov efter jaktprov, där själva tävlandet blivit det väsentliga. För den kategorin hundägare lämpar sig en mer fågelhundsavlad vorsteh bättre så klart. Tycker vi sett en tydlig uppdelning sedan några år i Sverige – en vorstehtyp för ren fågeljakt och som ”provhund” och en av den tyska typen som gör insatser oavsett jaktform med mindre strålande på ren fältjakt.

    MVH

  10. rune skriver:

    Hei igjen

    Jeg mente på ingen måte at pasivitetstrening skulle forhindre ettergang på fugl, men lurte på om de hunder som er vanskelig å stoppe greier å slappe av i slike voilere, eller om stressterskelen er for lav? Noe man kan gjøre for å høyne den? Jeg har vel nevnt det før da jeg har spurt deg til råds Anders, men har selv en setter med alt for mye jaktlyst i forhold til jaktvett. Hun er helt grei å stoppe, men stresser enormt med å komme i fugl når hun søker. Har vært en gang i en slik fasan voilere (i norge), da lå hun rolig i fanget mitt, men lå med alle muskler i spenn. Etter ca 15 minutter mente instruktøren at det ikke var noe poeng i å fortsette, da hun aldri ville greie å slappe av. Løsningen på mitt problem ble å bare slippe henne 100- 150 meter ut til hver side, slik at hun forsto at jeg bestemmer alt i denne verden og alle fugler som eksisterer er mine. Dette fungerte helt flott helt frem til vi trenet noen dager i vinter i et område med MYE storfugl. Det ble rett og slett for mye for et lite setter hode, så nå føler jeg vi er tilbake til start igjen hvor hun rister av spenning bare hun ser et tre (kanskje sitter det en fugl i det treet mener hun selv). Hun ønsker også gjerne å ta seg en tur ut på egenhånd slik at hun får sjekket alle trærne i hele verden bare for å være sikker på at ingen er glemt… Synes det er kjempeflott at du/dere tar opp temaer som omhandler hunder som krever litt mer trening enn hva standarden er. Vi alle kan vel bare uttale oss om de erfaringer man selv får for de individer man selv har eiet, så hyggelig at dere proffe deler deres tanker med oss andre. Min største erfaring med det individet jeg snakker om her tror jeg er at jeg ventet for lenge før jeg tok henne med til fjellet for trening på fugl. Jeg fulgte tanken 100 % lydighet før fugl, og mener det ikke var det rette valget sett i ettertid. Lite poeng med en hund som kan settes på fløyte på 300 meter, når hunden befinner seg 2 km bortenfor. Jeg gav henne for frie tøyler. Overgangen ble for stor når man fra før hadde en setter som synes at det beste i verden er å gjøre ting sammen og den mest naturlige ting er å tjene sin herre..

  11. anders skriver:

    Hej Rune

    Ja, hundar är som vi människor – de är väldigt olika, och vissa individer är jäkligt jobbiga. Tycker dina tankar om träning av din hund verkar bra och även med en del av mina hundar skulle jag, med facit i hand, lagt upp träningen lite annorlunda när de var valpar. Tänker då på Jana som jag släppte väl fritt som unghund, jag gillar ju hundar som går stort – med det måste ju finnas gränser….
    Men något som jag är övertygad om att jag har stor glädje av är att jag aldrig använder koppel på mina hundar och att de från tidig ålder får lära sig att gå vid sidan under jakt och träning och också lära sig att sitta okopplade när det är fågelsituationer för någon i flocken. Och som du säkert vet ser jag också till att vänja dem vid fågel väldigt tidigt – det är ingen större sensation för dem att det springer fågel framför dem eller flyger fågel över huvudet på dem… Men, visst jag inser också att alla inte bor som jag gör och har samma möjligheter till träning på det här sättet…

    Lycka till med din setter – hellre en hund med mycket jaktlust än en utan jaktlust…

  12. Tommy Anderssson skriver:

    Hej Anders ! Bara några frågor,
    Hur mycket lägger Du ned i tid för att Dina hundar skall gå okopplade vid sidan eller bakom Dig ? jag varit med om att 9 st pumahundar höll sig i flock framför jägaren timme efter timme. Men jag fick se vilka hårda metoder som användes för att hundarna skulle hålla sig i flocken. Jag har även haft förmånen att under en vecka tillsammans med ägaren till 40 st stövare (rävhundar) rasta dessa var dag lösa och fick lära mig hur han hade ordning på dessa hundar. Han hade ALLDRIG agat någon hund i flocken, han var det snälla och positiva.
    Men han hade en med sig som såg till att hundarna löd om de inte lyssnade på honom. Mer än tuffa metoder.
    Du och många kände Sven Järverud från Hundskolan i Sollefteå han sa att det svåraste att lära en hund var att gå fot,han menade att allt annat var naturligt ( spår-skall-apport-olika jaktegenskaper)men att gå fot var inte naturligt för en hund, då måste man använda hårda tag, koppel,käpp och RÖST m.m. Vad säger Du om detta.

  13. anders skriver:

    Hej Tommy – alltid kul att höra något från dig och vildmarken där du bor….

    Jag startar alltid med att lära mina valpar, nejkommandot och inkallning. Då jag sedan börjar träna att de ska följa mig utan koppel gissar jag att jag får lägga ned totalt en knapp halvtimmes träningstid, uppdelat på många femminuterspass under en eller kanske ett par veckors tid. När jag har träningshundar här brukar det fixa sig på ett par timmar med en någorlunda normal hund innan den, ensam eller tillsammans med min övriga flock följer vid sidan.

    På en kurshelg, fredag kväll till söndag, brukar det ta max fram till lunch på lördag innan de flesta (som gör som jag rekommenderar) kan föra sina hundar lösa resten av kursen.
    I går kom jag hem från ett par dagars träning i Skåne med mina valpköpare från Q-kullen. De flesta av dem förde sina hundar precis som jag gör och detta med störningar av förbispringande harar och flygande fågel. Jag är övertygad om att de inte har lagt speciellt mycket tid på just detta moment – kanske någon av dem läser detta och kan tala om ifall jag gissar rätt här…

    Med andra ord vill jag nog påstå att Sven Järverud hade fel – eller kanske snarare att orsaken till hans uppfattning var att han jobbade mycket med andra raser, här pratar jag om stående hundar så klart…. Inte heller behöver vi använda några hårda metoder för just detta moment – förutsatt att nejkommandot sitter och här kan man, som du vet, så klart behöva ta i en och annan hund, inte minst om det är en vuxen hund med stor jaktlust…

    Men jag måste erkänna en sak – när jag är ute med andra ekipage, som nu i Skåne, så får jag då och då påminna mina små ögonstenar med ett skarpt kommando om vad som gäller. De har lärt sig att när jag är ute och har andra folk med mig har jag ofta lektion och är för upptagen för att se vad mina ögontjänare har för sig – och då vill de så klart försöka glida iväg. För att inte tala om när mobilen ringer och jag svarar… Med andra ord brist på konsekvens under träningen. Å andra sidan tar jag hellre lite tjat än att släpa omkring på hundarna med ett snöre runt halsen, extra jobbigt blir det när jag har alla med. Och som jag brukar säga, kan jag inte ha lydnad på hundarna när de är alldeles intill mig hur ska jag då kunna begära att de lyder ett par hundra meter ifrån mig…

    Ha det så gott Tommy, om några månader försvinner isen och du kan börja träna vatten!

Lämna en kommentar