Tre kommandon och en bra hund…

Ursäkta mina vänner och övriga besökare på sidan. Det har varit långt mellan uppdateringarna men det är ju faktiskt jakt och provsäsong. Skriver lite mer nu i stället – om ni orkar läsa…

För svenskt jaktchampionat krävs två förstapris i Elitklass varav ett ska ha erövrats vid ordinarie prov samt lägst ett ”good” eller 2:a pris på utställning efter 15 månaders ålder. Ett godkänt betyg anlagsklass viltspår är också ett krav.

På mina kurser brukar jag alltid hävda att det enda som krävs för att göra en stående fågelhund till Jaktchampion är att lära den tre kommandon, stanna, hit och apport. Detta är vad jag lärt min unghund Queen som nu har nu uppfyllt samtliga krav för championatet, förutom utställningsmeriterna. Hon har inte åldern inne än. Båda elitettorna errövrade på ordinarie prov.  Snart är hon 15 månader och då hoppas vi på att utställningsdomaren tycker hon ser ut som en vorsteh och får sitt SJch…

Tidigt?
Ja – det får onekligen anses något tidigt att ha gjort klart jaktprovsmeriterna redan på unghunden och som vanligt tycker säkert en och annan ute i stugorna att jag gör fel och frågar sig varför jag har så bråttom.  Här kommer förklaringen…

Om jag räknar rätt blir Queen den åttonde SJch jag tar fram, övriga har varit mellan två och två och ett halvt år innan de varit klara. Att jag är lite tidigare ute med Queen beror kanske på att jag lärt mig lite mer genom åren… Det finns fyra skäl till att jag meriterat henne så tidigt:

1. Det är så förbaskat kul att träna en valp och så lätt om man börjar tidigt

2. Jag ville än en gång visa att det sättet att jobba jag beskriver i min bok och mina filmer och det jag lär ut på mina kurser fungerar till hundra procent.

3. Prioritet ett för mina hundar är jakt och hur kul det än är att starta på prov så kostar det en hel del och tar en väldig massa tid. Både pengar och tid kan nu, när hon är ”klar” läggas på jakt i stället. Som någon sa ”en provdag är en förstörd jaktdag”. Kostnaden för prov beror så klart på hur lång resväg man har men jag gissar att ett par tusen kronor per prov är lågt räknat om man far runt lite i landet och inte enbart håller sig till ”hemmaproven”.  Att starta på nästan 40 prov på några få år är ju inte så ovanligt och oj, oj, så mycket fin jakt man kan få för de pengarna…

4. Ytterligare en sak är att om man ska få till en hund som går bra på fältproven måste man träna lite extra på sådant som man kanske inte har så stor nytta av under sin jakt. Åtminstone om man som jag gör med Kickan och Jana släpper hundarna och låter dem sköta sig själva i vetskap om att när de finner fågel så kommer de och talar om detta för mig. Fungerar alldeles utmärkt men ur hand skulle nog provdomarna säga ganska omgående… Nu känns det som om jag i fortsättningen kan ägna mig åt att låta Queen jaga lite friare och putsa lite mindre på detaljerna…

Men visst kommer det att bli några fler jaktprov för Queen. Att få träffa och umgås med så många underbara människor som man träffar på proven och se så många fina hundar är givetvis värt en slant…

En bra hund
I rubriken skrev jag tre kommandon och en bra hund. Ja vill nog påstå att uppskattningsvis 90 procent av de hundar jag ser på mina kurser är så pass bra att de utan vidare skulle kunna få ett Jaktchampionat, därmed inte sagt att alla dessa är värda att avla på… Men att få sina elitettor så pass tidigt som Queen kräver lite mer av hunden. Här måste mentaliteten vara på plats. Inte minst om man ska göra eftersöksgrenarna på ordinarie prov och med räv på spåret. Att Q-kullarna har de mentala egenskaperna på plats är nog ingen tvekan om. Kul också att fem Q-kullare redan har startat på prov och att samtliga har gått till pris, kanske också säger lite om att de i hög grad är dresserbara…

Ta det lugnt…
Givetvis måste man veta vad man gör när man tränar, att känna sin hund väl och att kunna läsa sin hund rätt är ett måste. Det är lätt att jobba med valpar och unga hundar men också lätt att göra fel.  En stark rekommendation till de allra flesta som inte har några års erfarenhet av att träna hund är helt klart att ta det lite lugnare än vad jag gör och skynda långsamt…

Undvik fällor i form av dåliga råd
Ett gott råd är också att vara försiktig med alla goda råd från vänner och ”experter” som i bästa fall kanske lyckats med en enda hund och känner sig som proffs. Vad jag haft problem med i år är de förare som varit här på träning och lytt rådet de fått från ”experterna” att busjaga med sin hund för att tända till den. Med busjakt har då menats att låta hunden gå efter och kanske till och med skjuta och låta den knallaportera. Att ge det rådet till någon utan att vara jäkligt säker på vad det är för en hund och vad som finns i den är rena katastrofen som jag ser det. Några av de jag haft här på träning och som följt det rådet kommer aldrig att kunna hämta in sina hundar igen – detta är jag till hundra procent säker på. Egentligen borde de som ger ett sådant råd ta sitt ansvar och hjälpa förarna att rätta till det – jag har i några fall inte klarat av det…

Dåligt råd nummer två är att uppmuntra folk att starta sin hund på prov för att lära sig och se hur det går till – och det trots att lydnaden inte sitter på hunden. Det behövs inte många provstarter med eftergångar på fågel eller hare innan hunden har lärt sig att på prov kan jag göra vad jag vill utan att någon korrigerar mig. Att det sedan finns folk som betalar en tusenlapp eller två för att få se sin hund jaga hare eller fågel på prov är för mig en gåta. Detta kan man ju faktiskt få se alldeles gratis och dessutom kan man då göra något åt det. Hundsverige är fullt av folk som gått i den här fällan och kommer att få tillbringa sin tid i Öppenklass på proven – och hur kul är det för våra domare att prov efter prov bedöma dessa eftergångar… Och hur kul är det för övriga provdeltagare som får sina situationer förstörda av hundar som inte lycker en stoppsignal. Ok, Ok, jag vet – även mina hundar kommer säkert att göra fel någon gång men en sak är säkert jag startar inte på prov innan jag vet att det har fungerat åtskilliga gånger på jakt och träning…

Upplägget för Queens träning
De tre kommandona som jag nämnt tog inte så lång tid att lära in, timmar snarare än dagar. Att det sedan kan behöva skräpas till när man börjar fälla fågel är ena annan sak och kan kräva lite tid. Jag har också gett Queen massor med chanser på fågel, inte minst under årets ripjakt. Stötar i massor har hon haft. Problemet med fasanlöper ska vi bara inte tala om men detta fixade sig väldigt bra efter träningen i Sten Christofferssons betfält. Skjutit en hel del för henne har jag också gjort, 30-40 fåglar så här långt.  Att fälla mycket fågel är både på gott och ont – hornen växer lite för varje fågel.  Jaktlusten ökar och med den vidden i söket.  Ibland är hon svår att hålla inom rimliga håll inte minst på proven, hon börjar dessvärre lära sig att där kan inte husse göra så mycket… Lydnad på signalerna är viktig om man ska kunna begränsa vidden också något jag måste jobba lite till på.  Queen är ju Janas dotter… Reviering har jag jobbat med mycket och fortfarande återstår en hel del, om jag nu vill ha en hund som går bra på proven. Jakten jag har här hemma kräver inte mycket av den varan så vi får väl se hur jag gör.  Något jag också lagt ned en hel del tid på är att hon inte ska gå in i kantzoner, ned i dikeskanter eller in i skogen under fältsöket. Vill jag ha henne där, ja då går jag dit och skickar in henne. Lättast så tycker jag.

Dirigering
Under våren och sommaren lade jag massor av tid på dirigering, något som jag haft otrolig nytta av. Träning av dirigering är grovt underskattad och är ju till stor del en variant av apport, stanna och inkallningsträning. Om alla hade jobbat mer på detta skulle vi sett betydligt bättre resultat både på eftersöksgrenar och på fälten.

En del jobb återstår
Att gå på prov, allra minst i elitklass, med en hund som inte sekunderar är ingen hit. Är det något jag hatar så är det om min hund skulle förstöra en situation för någon annan hund. Ok, jag brukar kunna stoppa henne men det krävs ju att man ser när det är på väg att hända. Det vill säga sekundering står på att göra listan. Att gå på prov eller jakt i skog, eller för den delen i det höga videt på fjället, utan att ha en hund som rapporterar eller kan kallas in från stånd är heller ingen höjdare. Började med detta med Queen men insåg snart att det var lite för tidigt – är nu noterat på att göra listan… Det finns säkert en hel del till innan hon som jakthund är i klass med gamlingarna men mer jakt och några år till på nacken så lär hon bli en suverän jaktkompis…

Nytt på proven i år…
Nytt och nytt men lite förändringar av hur domarna dömer har jag sett i år. Uppenbarligen har det varit uppe på någon domarkonferens att det ska läggas mer krav på hur avancen ska gå till för ett ”högt pris”. Inte närmre än två meter från hunden ska man vara när man ska tillåta hunden att resa. Detta ser jag som en klar förbättring både för att det är jaktmässigt och att det tvingar förarna till en vettig träning. Har också skrivit om detta tidigare och ”krävt” en förändring…

Reviering är också något där nu kraven verkar ha skärpts. Mer än en gång genom åren har jag sett biotopsökare utan reviering gå till höga pris, detta verkar vara slut nu.  Att kraven skärpts är både bra och dåligt tycker jag. Bra ur den synpunkten att en hyfsad reviering är ett måste på många marker. Men jag gissar att syftet med skärpningen är att ur avelssynpunkt prioritera hundar med reviering i generna. Detta tror jag blir svårare. De unghundar med en bra reviering jag sett i år har i stort sett samtliga haft en rutinerad förare med sig på fälten. Att skilja en medfödd reviering från en tränad reviering kräver nog mer än vad flertalet av våra domare klarar av. Åtminstone klarar inte jag av det…

Att träna in en bra reviering är svårt och tar tid. Kanske allt för svårt för många nya förare och blir det för svårt att gå till rimliga pris kanske många ger upp… Det är ju lik förbaskat så att i Ukl är det viktigaste att som det står i reglerna: Särskilt värdesättas tidigt utvecklade och arbetsvilliga hundar med god jaktlust och goda jaktanlag. Jag har hört en del kritik för unghundar i år och nog tycker jag det har petats lite väl mycket i reviering…

 

Tack
Stort tack till domare, funktionärer och inte minst alla trevliga nya och gamla vänner jag träffat ute på proven och i provgrupperna – det har varit superkul att träffa er! Kanske borde jag skämmas när jag här ovanför talar om prov som förstörda jaktdagar men hoppas alla förstår hur jag menar. Alla våra fantastiska funktionärer får hur många jaktdagar som helst förstörda för att vi alla ska kunna starta på prov med våra hundar – detta kan inte nog uppskattas!

Inte minst vill jag också passa på att tacka alla vänner som under året låtit mig låna mark för träning och till och med jakt. Utan att jaga eller träna på nya marker då och då blir det inga resultat. Tack till Stefan Nilsson, Amir Zand, Birger Knutsson och Sten Christoffersson – ni är guld värda!

Grattis
Avslutningsvis ett stort Grattis till alla kursdeltagare, gamla och nya valpköpare som gått till pris på proven i år! Det är jättekul med alla mejl, telefonsamtal och bilder från er som lyckats med era hundar. Om det sedan är på prov eller på jakt spelar ju faktiskt ingen roll, huvudsaken är att ni är nöjda med era hundar och jaktkompisar… Tiden räcker helt enkelt inte till för att nämna er alla här på sidan ni får lägga lite bilder på Facebook i stället. Men fortsätt att höra av er!!!

Bilder
Bössan har prioriterart framför kameran men håll till godo med några blandade bilder…

 

7 kommentarer till “Tre kommandon och en bra hund…”

  1. Martin skriver:

    Hej Anders!
    Tänk om man var så erfaren och vis som dig. Jag har en 2-åring som fick lite för fria tyglar i tidig ålder och lite inkonsekvent ledarskap av en oerfaren hundförare och det är svårt att hämta in nu, vi jobbar på saken. Jag har följt dina tips och råd i det mesta och lyckats bra men en sak som jag ska göra annorlunda till nästa flockmedlem är stoppet. Framförallt är det problem på hårvilt och det har vi gått om i Skåne.
    Tack för en bra hemsida och bra tips som ger oss oerfarna och erfarna tips och idéer.

    Mvh Martin

  2. Stein Ole Hagen skriver:

    Gratulerer igjen .Du har vist for alle hva som teller. Meget fint skrevet om experter og hundeprofesorer. Lykke til videre .

  3. Jimmy Börjesson skriver:

    Den billigaste och bästa investeringen jag gjort är din bok Anders! Jag är glad över att jag gått benhårt på den, börja tidigt och hållt hunden hårt på korta avstånd när vi gått på Långtora, Jag har nu en 8 månaders Irlänsk setter som har lydnaden inom 100m, i stället för en vild varg som jag hade haft fler års jobb med innan de gått att jaga med.

    ”De finns en anledning att våra barn börjar tidigt i skolan, de skulle aldrig fungera om dom fick springa fritt tills dom var 15 år”

  4. anders skriver:

    Så kul att det går så bra och tack för att du hör av dig med vänliga ord! Inte bara hundar utan även gamla gubbar mår bra av lite beröm då och då…

  5. David skriver:

    Hej Anders.

    Jag har en liten fundering när det gäller sekundering får en känsla av att det är ganska många hundar som inte har en spontan sekundering vad är din erfarenhet? Har sett en del hundar på jakt och prov och många har inte en sekundring värd namnet och då menar jag att hunden ska stanna tidigt så fort den ser att partnern står.

    Min fråga är vad tror du det beror på att det är så många hundar som inte sekunderar spontant när det borde vara nedärvt precis som ståndet eller är det för att man inte tränar det aktivt vad tror du?

    MVH
    David

  6. anders skriver:

    Hej
    Det är som du säger David, en del har sekunderingen med sig och en del har detta väldigt tidigt. Några kommer säkert att visa sekundering så småningom om man har tålamod och väntar. Men nog är jag övertygad om att de som inte har sekunderingen medfödd kan tränas till detta och det kräver inte så mycket jobb – bara förarna lägger ned lite energi på det… Men det kräver så klart att grundlydnaden finns där och här brister det på många håll…

  7. Christer Johansson skriver:

    När det gäller sekundering så tror jag att det beror på aveln.
    I CM Pay´s bok från 1937, ”Jakten med fågelhund”, kan man läsa att det i England på den tiden var extremt viktigt med sekundering.
    Hundar som inte sekunderade omedelbart och på långa avstånd slogs ut direkt från proven.
    I Sverige var man inte lika hårda och har man då inte brytt sig så mycket om detta i avelsarbetet så tror jag att det kommer bli färre hundar som sekunderar i framtiden.
    Det kanske borde vara ett krav på proven? Det är ju inte ovanligt att hundar stjäl stånd eller på annat sätt förstör situationer för partnern. Detta kan förhindras med en stoppsignal men det är som bekant inte alla gånger man ser vad odjuren har för sig…

Lämna en kommentar