Om beröm på jaktprov och om reviering…
Prov har det blivit en del för mig i år och trevligt har det varit. Blev onekligen lite förvånad då jag hörde av en vän att det på ett prov dragits ned i apportbetyget för att föraren berömt hunden!? Ok, om berömmet varar hur länge som helst och uppenbart är en hjälp till hunden kan jag förstå det men lite beröm när hunden har greppat fågel och när den är nästa framme vid föraren borde väl vara helt ok – och åtminstone ger jag beröm, både på jakt och på prov, inte har jag fått några neddrag för detta inte. Proven ska väl spegla jakt om jag har förstått det hela rätt, men visst alla domare kanske inte berömmer sina hundar – men då brukar resultaten bli därefter. Hundarna precis som vi själva jobbar bättre med lite beröm då och då. Men för den som vill vara säker på proven är det nog bäst att fråga domaren först om beröm är tillåtet – de finns ju de som lever kvar i ett annat sekel…
Apropå domare så syns det på de flesta att de brukar jaga över sina stående hundar men jag måste ge en extra eloge till Christian Larsson! Under hela provet var det jakt som jakt ska vara. Vi fick ta markerna på rätt sätt, föra hundarna som vi gör under jakt och när det väl blev en situation så kunde man lita på att Christian, utan onödigt snack, stod i rätt läge för att fälla och att sedan fåglarna föll när han sköt var inte förvånande… En förmån att gå prov för en sådan domare!
Reviering
Att reviering prioriteras högre i år än tidigare, på proven för de kontinentala hundarna, har jag skrivit om tidigare, En hyfsad reviering på rapphönsstubbarna och i betfält är så klart ett måste. Vi jagade hos Stefan Nilsson under ett par dagar i helgen, till större delen i betfält och nog kunde vi konstatera att det var tack vare en någorlunda tät reviering vi fann så mycket fågel som vi gjorde. Om vi hade en bra jakt? Självklart hade vi det! En jakt hos Stefan är alltid bra och kvällarna där Anna står för maten är en fempoängare! Tack till er båda för ännu ett trevligt besök, vi ses till vårträningen!
Men tillbaka till revieringen. Vi såg, på riksprovet, att det var den bästa revieringen som var avgörande, inte minst i Ekl. Att fart och stil har stor inverkan på betyget är nog heller inget att tveka om även om det inte står så mycket om stil i våra provregler. Att elithundar ska finna och sköta fågel är en självklarhet, har man en hund som inte gör det så startar man nog inte på prov. Detta fixar alltså de allra flesta elithundarna om fåglarna är någorlunda samarbetsvilliga. I besvärliga väderleksförhållanden på senhösten med svåra fåglar kan detta så klart vara utslagsgivande. Men som sagt ofta hänger det på reviering, fart och stil.
Att det är så här har jag inget alls emot, tvärt om – en hund som söker i mycket hög fart med rak och tät reviering är både effektiv och en fröjd för ögat och det är precis en sådan hund jag vill ha. Även om jag har en bit kvar dit med de egna hundarna.
Men finns det inte en risk om vi börjar prioritera vorsthrar som mer och mer liknar de brittiska hundarna i sitt sätt att jobba – är det rätt väg att gå? Ja, inte vet jag men nog är det värt att fundera på.
Norge
I vårt grannland Norge har de en lite annan syn på vad som är väsentligt. Där är det först till fågel som gäller, åtminstone i VK (Ekl). Det finns de som tycker detta är helt fel och så har jag också tyckt tidigare – men är det egentligen så fel? Visst, ser man till ett eller ett par prov kan det vara turen som avgör vem som finner fågel först men utslaget på ett antal prov är nog den hund som oftast finner fågel först den hund jag vill jaga över. Här ska vi kanske också tänka på att det stora flertalet i Norge jagar på fjället och att det på fältproven i Norge oftast är fasan. Det vill säga biotopsök är prioritet ett.
Ser med spänning fram mot att så småningom få se vad som finns i den lilla pointervalpen jag ska hämta i nästa vecka…
