Ripjakt 2014, glädjeämnen och problem…

 

Bästa apportören

Bästa apportören

Hösten är hektisk och att sitta vid datorn har låg prioriet. Men i dag är det en välbehövlig vilodag både för mig och hundarna och här kommer äntligen en uppdatering av hemsidan.

I mitt förra inlägg skrev jag ”allt behöver inte vara så perfekt – det ska vara kul”.  Så sant som det är sagt.  Hundarna skötte sig inte helt perfekt under jakten, det gör mina hundar sällan, men en helt fantastisk ripjakt har det varit. Ett kronår när det gäller fågeltillgång. Kanske skötte sig mina gamla hundar bättre men orsaken var nog att proven var viktiga för mig då och jag la ned betydligt mer tid på finputsen. Nu har prov låg prioritet och jakten går först…

 Gott om fågel är alltid trevligt men så klart extra kul om man har en unghund med sig. De äldre hundarna vill jag gärna se jobba ordentligt och inte hitta fågel var femtonde minut. Att gå på fjället och njuta av att se hundarna i sitt sök är en viktig del av jakten.

Någon unghund hade vi inte i år, en setter och min pointer Hulda, båda två år, var yngst i samlingen. Att vädret under 9 dagars jakt var helt på topp gjorde inte jakten sämre. En enda dag, sista dagen, var det surväder…

 Vorsteh med pointersök och pointer med vorstehsök…
Det där med vidden på sökte kan alltid diskuteras och är så klart beroende av dels i vilken terräng man jagar men dels också på hur var och en vill ha sin hund. Vi jagade på högfjäll med inslag av videsnår i varierande höjd. Lilla Hulda gick till första veckan alldeles för trångt i min smak, kanske bara 100-150 meter ut åt en sida. En brittisk hund vill jag nog ska gå betydligt större. Nåväl hon kompenserade sitt nätta sök med att reviera suveränt genom videsnåren och gång efter gång finna fågel som mina vorsthrar Jana och Queen gått förbi. Andra veckan vi jagade då med färre hundar och folk spottade Hulda upp sig rejält. Vidden ökade och jag var riktigt nöjd med söket. Har funderat lite över varför och möjligtvis kan en förklaring vara att jag gick betydligt långsammare fram i terrängen och givetvis också att lilla Hulda fått mer erfarenhet av fjället…

Jana och Queen skulle förmodligen få applåder i Norge för sina sök – av mig fick de inte några applåder… 200-300 meter ut åt en sida tycker jag är en acceptabel vidd i den terräng vi jagade i men allt som oftast låg mina små ögonstenar på 600-700 meter ut åt sidorna. Jo – jag vet, jag kan begränsa detta genom att som jag brukar skriva ”hålla dem i lydnadskopplet” med andra ord använda pipan när jag vill att de ska vända. Det hade förmodligen inte heller tagit så lång tid att mer permanent begränsa sökvidden genom lite träning på just detta. Men och ett stort men – under jakten och inte minst på fjället vill jag begränsa träningen till det allra, allra nödvändigaste och jag måste nog också erkänna att det var lite kul att se två heltaggade vorsthrar dra över fjället… Visst, de gick förbi lite fågel men både Jana och Queen är rutinerade och presenterade mer än nog med fågel för oss i snygga situationer… Jaktlusten och vidden ligger helt klart i linjerna. Kullbror till Jana, Julle, var med på jakten och inte låg han efter i vidd inte, snarare tvärt om… Undantaget var Qleo, kullsyster till Queen som höll bättre kontakt och ett vettigare fjällsök.

Nåväl, vad som är bra kontakt kan också diskuteras. Trots sin något extrema vidd hade både Queen och Jana full koll på mig och återvände regelbundet för att kolla om jag hängde med…

 Problem
Apporteringen vållade, precis som förra året problem i vissa situationer. Före jakten la jag ut ett litet videoklipp på Facebook där jag visade hur Hulda hämtade en apport inne i voljären bland en massa fågel som flög omkring. Fick ett par kommentarer i ett forum om hur overklig en sådan situation var under jakten. Hmmm, önskar att de som kommenterade kunde se när jag stod där i en situation med en gräsyta med långt gräs framför mig och videbuskar runt omkring. Skickade rutinerade Jana på apport, hon försvann i videt och jag gissar på att sammanlagt 10-15 ripor lyfte under apportsöket.  Då mina vänner krävs det att hundarna på kommando apport kopplar bort jakten på levande fågel och lägger in apportsöksläget. Det var flera liknande situationer även om den jag beskrev här var den värsta. Kan inte heller låta bli att tänka på dem på Facebook när det är snack om apport som menar att det inte är så viktigt utan att man kan hämta fåglarna själv. Jo, jag tackar jag, skulle gärna vilja se dem gå omkring i midjehögt, tätt vide och leta… När det gällde apportsök på fjället blev det faktiskt pluspoäng till pointern Hulda, men det var ju också henne jag lagt lite extra träning på i sommar inför jakten. Det blir alltså till att träna mer apportsök nästa sommar även om liknande situationer är svåra att simulera. Gissar också att det blir träningstillfällen när fasanjakten börjar.

Jag har ljugit för er och det mer än en gång…
Passivitet – att sätta hundarna och gå fram och skjuta för en annan hund har jag på kurs efter kurs påstått vara lätt att träna. Tror till och med att jag skriver detta i min bok. Ja, ja, alla vet ju att man inte ska tro på allt man läser. Men faktum är att fram tills nu har jag alltid upplevet detta som ganska lätt. Visst har de gamla hundarna glidit lite framåt men aldrig att de har stört jakten. Men när Hulda kom in i flocken var det inte lika lätt längre, åtminstone inte i år. Mycket fågel fälldes och för varje skott blev den lilla ögontjänaren allt hetare och hetare. Hon är hård och tuff och det krävdes ganska ingående utvecklingssamtal för att det skulle fungera rimligt bra. Ok – bara att träna på.

Knallapportering var nästa problem, givetvis även detta med Hulda. Föll fåglarna på rimliga håll var det inga problem men när de låg och flaxade på nära håll kunde hon inte hålla sig. Visst jag får skylla mig själv. Jag är jaktsugen och i situationerna vill jag helt koncentrera mig på fågel och inte på hunden.  Det brukar fungera – men som sagt det var epoken före Hulda.  Har redan börjat jobba på problemet, rapphönsjakten är ju igång så det lär bli några tillfällen att tala om vad som gäller. Metoden blir som vanligt – ett skott i bössan, fälla fågel, kasta bössan och försöka accelerera i kapp en jaktgalen pointer. Inte helt lätt för en som fyller 70 om några månader – men vilken suverän träning för en gammal man. Klart bättre än Friskis och Svettis…

Fågelsituationer
Gott om fågel var det som sagt, några stötar blir det alltid men på det hela var hundarna suveräna. Bra precisering av fågel, Inga eftergångar (hoppas jag minns rätt).  Hulda kastar sig fram i resningen, lite onödigt häftigt för att vara effektivt. En anpassad avance brukar vara effektivast.  Queen reser något vettigare och Jana är lite väl försiktigt ibland.

Garmin Astro
Lika bra att erkänna ännu en lögn. För några år sedan skrev jag att ni aldrig skulle få se mina hundar med elektronik runt halsen. Ok få har sett det men nu har jag en Gps, även om det är sällsynt att jag använder den. Och ja, jag hatar fortfarande bilder på vackra hundar i vacker miljö med elektronik runt halsen… Första dagarna på fjället använde jag inte Gps, det går precis lika bra utan. Det tvingar mig som förare att vara mer fokuserad på hundarna och spänningen när jag får leta en stund, eller kalla in från ett stånd, eller i Janas fall vänta på rapportering förhöjer helt klart jaktupplevelsen. Hulda rapporterar inte än och jag har heller inte lärt henne till hundra procent att kunna kallas in från stånd, det får komma till nästa säsong. Men efter några dagar blev jag trött och bekväm, satte på Astron och kunde slappna av lite och ägna mig åt att se även på de andra hundarna. Lite kul också att få siffror på hur långt bort de gick i söket…

 Tveklöst är Astron också ett suveränt hjälpmedel när jag tränar en unghund i täckt terrräng. Jag behöver inte använda pipan i onödan och kan snabbt ta mig fram i närheten av där hunden står och avvakta inom synhåll och snabbt ingripa om det behövs. Tyvärr är det nog så att de flesta jag jagat eller tränat med och som har en Astro använder den helt fel och förstör allt vad kontakt heter med sin hund…

Foder och feta hundar…
Foder är ju ett kärt ämne att diskutera. Måste säga att jag var lite förvånad när jag efter nio dagars fjälljakt kunde konstatera att både Jana och Queen gått upp lite i vikt. Hulda hade gått ned ett par hekto men inte mer. Tack till Bozita Robur för ett jäkligt bra torrfoder…

Sorsele, Ammarnäs och Rune Tovetjärn
Även i år var det i Ammarnäs vi jagade och baslägret, det vill säga husvagnarna, stod uppställda på Sorsele camping. Flyg ut på fjället och boende på fjället. Två olika områden jagades, lika bra med fågel på båda. Kanske är det att binda ris åt sin egen rygg när jag, som jag gjort tidigare år, talar om hur bra vi har det i Ammarnäs, men jag tror och hoppas att fjället räcker till för oss alla…

Rune Tovetjärn är den man vi har kontakt med och som ställer upp med allt, inte bara till vårt gäng utan till alla valpköpare, vänner och bekanta som jag tipsat om Ammarnäs. Rune är lika tillmötesgående mot alla. Anvisar mark, svarar på mer eller mindre tokiga frågor, fixar veterinär när det behövs och you name it. Heder och respekt åt en sådan man – här har Sorsele kommun gjort ett fynd som jag hoppas de är rädda om! Stort tack Rune, hoppas du inte blir nedringd eller mejlbombad efter detta…

Värd att nämna och säga tack till är också Hanna Holmberg, Glesbyggdens kennel, som vi gjorde en snabbvisit hos och vars hundar jag gillar – och ja, kennelnamnet är träffande och trevligt hade vi. Tack Hanna!

 Lycka
Till sist, lycka kan vara mycket men att på kvällarna efter jakten krypa ihop på sängen med tre varma goa och för en gångs skull riktigt trötta hundar är onekligen lycka för mig…

Bilder
Några få bilder och några videoklipp blev det från fjällen, det var roligare att hålla i bössan.  Bilderna får ni se någon annan gång, tiden räcker inte till allt.
Ev. stavfel som hittas i texten får upphittaren behålla….

 

 

 

 

3 kommentarer till “Ripjakt 2014, glädjeämnen och problem…”

  1. jimmy skriver:

    Sikt bra skrivet, där löste jag ett problem

  2. anders skriver:

    Tack!

  3. Peter Nilsson skriver:

    Hej du!

    Din insiktsfulla beskrivning av jakt kontra prov kanske förklarar varför många jägare inte ser SVK’s provverksamhet som något man vill offra tid och pengar på.
    (Speciellt för hanhundsägare, vars chans att få någon återbäring är försvinnande liten. Den som vill kan ju roa sig med att räkna ut vad en genomsnittslig champion kostar att föra fram. Speciellt om fler än hemmaunderlaget är inblandat bland provstarterna..)

    De hundar som klaras hållas 100% lydiga av idogt jagande och otaliga fällningar är rätt få. Visst finns de, men då brukar det snabbt talas om bristande jaktlust 😉 . Provlydnaden som krävs för de högre prisvalörerna är något som den vanlige jägaren sällan ser som livsnödvändiga. Andra som jagar diplom, ära och berömmelse låter därför jakten stå tillbaka, så att inte hunden ska få för sig att tex ge sig själv apportkommandon. Först när önskade priser inhämtats vågar de i bästa fall börja jaga mer på riktigt. Hur bra detta är ur ett avelsperspektiv tål att funderas över.

    Slutliugen – på tal om Astro och andra GPS-navigerande manicker. En klok erfaren fågeljägare i norr har myntat uttrycket ”Astro-hollick”, en rätt talande beskrivning av en alltmer vanlig och kronisk åkomma bland fågelhundsjägare. Snart finns nog en marknad för behandlingshem ;-).
    Var och en bestämmer förståss själv hur den vill bruka eller missbruka tekniken. Men, jag är dock aningen fundersam över utvecklingen. Vad händer den dag vi helt saknar domare som vet hur en hund förs utan hjälp av sateliter?

    Ha det gott! //Peter

Lämna en kommentar