Trevligt nog har förslaget gått till lokalklubbarna för remiss. Dessvärre har jag på missat inbjudan från vår lokalavdelning till medlemmarna, där detta förslag skulle diskuteras, För det kan väl inte vara så illa att det inte gick ut en inbjudan till mötet?

Hur som helst så har jag gjort en första genomläsning av framförallt förslaget till regler för unghundstestet och kan så klart inte låta bli att komma med några kommentarer.

I korthet tycker jag så här
Ett dåligt förslag som i och för sig kanske får en del nya förmågor att komma med sina hundar till klubben. Många av dessa kommer att vara människor som har misslyckats med dressyren på sina hundar eller, än värre, har hundar med ett okontrollerbart hårviltsintresse som är mer eller mindre omöjliga att få hejd på vid viltkontakter. Säkert kommer en del av dessa att få hyfsade poäng på testet – det är ju inte dresserbarheten som testas även om just dresserbarheten är något av det viktigaste för väldigt många förare. Tro mig jag ser en del av dessa hundar med sina förtvivlade förare varje år – flertalet av hundarna med linjer från länder som haft anlagstester i många år…

Att jämföra äpplen och päron
Visst vet jag att en test på riktigt unga och otränade hundar kan ge en hel del men i regelförslaget pratar vi om hundar upp till 18 månaders ålder! Att tro att flertalet av de hundar som kommer att testas inte är tränade utan enbart fått sina jaktliga anlag stimulerade är patetiskt. Visst det kommer säkert ett antal odresserade hundar som då ska jämföras med genomtränade hundar. Här precis som i Danmark och Tyskland kommer uppfödare och rutinerade hundmänniskor att träna rejält för testet.

Att sedan inte få starta på riktiga jakprov innan hunden är 18 månader – är ett stort steg bakåt och min gissning är att vi kommer att förlora en hel del jaktprovsstarter på detta…

Kommentarer
Här följer några citat direkt från texten i regelförslaget för unghundstestet (kursiv stil) och mina kommenterar direkt efteråt.

”Det bör understrykas att testet inte är en tävling, utan uteslutande en test av hundens anlag”.
Vem fan vill åka en massa mil för en test – inte jag åtminstone och ser jag till alla glada människor som mejlar och berättar om sina priser på proven är det nog fler som känner som mig…

”Konsekvenser: Ökat deltagande av unghundar bl a p.g.a. att unghundstestet är kravlöst vad beträffar dressyr och intressant även för icke tävlingsintresserade hundägare”.     

”De unghundar som testas förväntas ha fått sina anlag stimulerade genom träning på fält, i vatten och eventuellt i skog, men det ställs inga krav på att hunden ska ha genomgått lydnadsdressyr; hundens lydnad eller brist på lydnad påverkar inte bedömningen”.
Stimulerade sa Bill till Bull, det är hundar upp till 18 månaders ålder som kommer att testas. Jag hoppas och tror att de allra flesta förare är så kloka att deras hundar är betydligt mer än stimulerade! Hundar i den åldern bör vara klara med lydnadsdressyren och. Jag vet att de flesta som inte är det – och har förare som inte är proffs – inte kommer att lyckas med detta senare heller. Lydnad först och jakt sedan är väl något som de allra flesta har anammat nu för tiden.

Eller är det den allt ökande användning av otillåtna hjälpmedel vi vill stimulera genom att trigga upp odresserade unghundar med viltkontakter innan lydnaden är klar? En björntjänst för nyblivna hundägare kallar jag det!

Vi pratar också om etik – är det etiskt att släppa, eller att uppmuntra till att släppa, snabbsprungna hundar som man redan innan släppet vet att man inte kan stoppa vid ett klövviltsdrev? Hur är det tänkt i de norra delarna av landet, rendreven lär inte tas väl emot…

Nej detta känns inte som det stämmer med vad som står i paragraf ett i jaktprovsreglerna, snarare tvärt om. Där står så här:”Provens ändamål är att under jaktmässiga former bedöma hundarnas jaktegenskaper till gagn för avel och viltvård samt att stimulera intresset för väldresserade hundar”.

”Unghundstestet hålls på marker där hundens arbete kan bedömas och värderas. Det är av avgörande betydelse att det finns tillräcklig markareal med god förekomst av vilt”.
Ska vi inte ha några unghundstester på våra norrlandshundar, eller tror någon att det blir många som åker 100 mil söderut eller mer för att testa sin unghund?   Men Ok, vi kan alltid hoppas på några goda rip och skogsfågelår då och då…

Att sedan det sedan är de verkligt bra hundarna och viltfinnarna som oförtröttligt genomsöker marken och trots dåligt fågeltillgång hittar fågel är en annan sak.

Fältarbete
En hund med goda anlag är en hund som självständigt går på jakt med sin förare och som självmant lägger upp ett gott sök och håller kontakt.

Anlag för lättfördhet bedöms säkrast genom att föraren får order att under en period inte kontakta hunden med visselsignaler, rop eller tecken. Under denna period ska föraren minst en gång ändra huvudriktning i terrängen.
Oj oj oj – Hade jag vetat detta hade jag aldrig parat mina hundar så uppenbart dåliga anlag de har, inte minst Dagny. Maken till dålig kontakt som unghund får man leta efter och maken till bättre jakthund får man nog också leta efter…

Desto mer man jobbar med sin hund desto mer kontakt får man är en gammal sanning – det är detta vi ska uppmuntra – och det tidigt!

Hunden testas huvudsakligen i singelsläpp, och ska allid provas i ett sammanhängande singelsläpp under minst 15 minuter. Dessutom ska hunden testas i parsök under högst 5 minuter, så att temperament och självständighet kan bedömas.
Hängning ser vi allt mer av, lite svårt att bedöma i singelsläpp, å andra sidan så skulle åtminstone inte jag vilja släppa min unghund tillsammans med en helt odresserad unghund som har alla möjligheter att sabotera en del av det jobb jag lagt ned på min hund.

Imponerande av domarna i testet att förväntas kunna bedöma temperament och självständighet i parsök på högst fem minuter…

Viltfinnarförmågan ska bedömas med avseende både på fågelvilt och hårvilt. En hund med goda anlag finner vilt ofta och säkert. För att någorlunda säkert kunna bedöma anlagen bör hundarna få flera – helst många – chanser att finna vilt.

Övertygande goda anlag har man när en hund upprepade gånger funnit vilt.
Ovanstående stämmer säkert – sant är också att de som är lyckligt lottade med marker och gott om fågel på markerna har betydligt större möjligheter att få våra unghundar duktiga både sökmässigt och på att finna vilt jämfört med alla dem som inte har samma möjligheter. Att sedan testa ”viltfinnarförmåga” på fasaner och rapphöns med onaturligt beteende som löper mellan de utplacerade foderautomaterna lär inte tillföra mycket till avel. De hundar som dessutom tränas på markerna där testet ska hållas kommer inte att ha svårt att nå höga poäng i vilfinnarförmåga när de väl lärt sig var foderautomaterna står…

Hund som fattar kort stånd och sedan reser viltet utan kommando visar brist i dressyren, men inte nödvändigtvis dåliga anlag.
Här blir det varningsflagg! Att en stående hund inte ska behöva tränas för att stå ordentligt hoppas jag vi kan vara överens om. Ok – ett antal fågelkontakter behövs för valpen men hundarna förväntas ju vara stimulerade före testet… Av alla råa unghundar jag sett så står de allra flesta fast ordentligt efter att ha haft ett antal fågelkontakter – det finns dock en del hundar som måste tränas och en del av dessa kräver riktigt mycket jobb – är det bra anlag? Inte minst alla våra skogsfågeljägare vill nog helst slippa en sådan hund – det kan vara nog svårt ändå att jaga in unghunden i skogen.

Utpräglad tröghet i resningen visar på dåliga anlag
Oppsss! De hundar som har en trög resning som inte beror på förarfel under träningen kan jag räkna på ena handens fingrar – har vi domare som tror sig kunna skilja på fel i träningen eller på dåliga anlag? Nja – de domarna kan vi nog också räkna på ena handens fingrar… Eller kanske det bara är jag som är okunnig…

Vatten
För att säkerställa ett enhetligt bedömningsunderlag bör vattensamlingar som använts till träning inte användas till testet. Vattensamlingen som används för testet ska vara godkänt av testledaren.
Hoppet är det sista som överger människan – i dag ser vi på väldigt många prov hundar som tränats på provvattnet, så även på flera av de riksprov jag varit på. Så är det och så kommer det att förbli, att tro något annan är naivt.

Goda anlag visas av att hunden efter kommando villigt går i vattnet och simmar över öppet vatten in i den vass som skall avsökas
Hur många av oss har inte tränat en ovillig hund att kasta sig i vattnet på kommando? En genomtränad hund kommer säkert att visa på bra anlag, men självklart även en hel del otränade hundar också – men inte skulle då jag kunna skilja dem åt – men jag är ju inte domare…

En hund som då och då söker ögonkontakt med föraren, och som efter ett diskret tecken eller en diskret signal fortsätter att arbeta, visar goda anlag
Ja – de som tränat ordentligt för fullbruksvattnet har hundar som gör precis så här, de frågar vilken fågel som ska hämtas först – den otränade hund som gör så skulle jag nog känna mig lite tveksam till…

En hund som inte är i kontakt med vilt och som trots detta inte kommer in mycket snabbt när föraren kallar, visar dåliga anlag för samarbete
Jag kallar detta en miss i den elementära grundträningen…

Utan ett gott psyke kan en hund inte bli en välfungerande jakthund. Bedömningen av en ung hunds psyke är en helhetsbedömning som utgår från domarnas iakttagelser under en hel provdag
Jag vill ha en i mentalbeskrivning utbildad testledar för att bedöma psyket på mina hundar, eller är tanken att vi ska utbilda våra domare i mentalbeskrivning?  Var det förresten inte den tjänsten vi fortsättningsvis skulle köpa från brukshundklubben?

Bästa anlagen eller bäst tränad?
Har den hunden med flest poäng efter testet de bästa anlagen eller är den tränad av en dukig förare med tillgång till mycket mark och fågel? Ja, svaret på den frågan kan nog diskuteras men med detta regelförslag är jag väldigt tveksam om vi får bättre koll på anlagen hos våra hundar eller mer folk på proven.

Per Arvelius, Institutionen för husdjursgenetik, Sveriges lantbruksuniversitet skriver bland annat: ”Validiteten beskriver hur väl man lyckas mäta de egenskaper man avser att mäta”.
Validering har jag jobbat med under många år inom bildindustrin och lärde mig då att helt avgörande för resultatet var att ha bra koll på och eliminera felkällor i mätningar. Tittar vi lite på hur de egenskapspoäng som nu delas ut av våra domare stämmer med de pris som hundarna får finns all anledning att fundera lite på felkällor…

I bilaga 2, i rapport från Jaktprovsregelgruppen till HS 2009-11-20, som tydligen ”ramlat bort” på SVKS hemsida men som jag fått per mejl lär det stå så här:
”Vad beträffar domaranvisningarna är ändringsförslagen mera omfattande. I reglerna betonas vad som måste uppfattas som hundarnas jaktduglighet, medan anvisningarna bl. a genom kopplingen till egenskapsbeskrivningen via en tabell ”Graderingsskala”, mera lägger tyngdpunkten på hur hunden ”formellt” utför sitt arbete. Graderingsskalan bör utgå ur anvisningarna. Bedömningen ska i reglernas anda fokusera på jaktdugligheten. Denna bör kunna värderas av klubbens jakterfarna domare utan ovidkommande tabellstöd. ”
Ack ja domaranvisningarna är ju fortfarande det hemligaste vi har i klubben och här instämmer jag till fullo i några rader jag fick per mejl från en av våra medlemmar ”Ingen prov- eller tävlingsform kan fungera utan välgrundade och för alla välkända regler. Alla som medverkar ska veta vad domaren ska bedöma och hur dennes graderingsskala ser ut för de olika momenten. Så är det inte inom vorstehklubben. De s.k. domaranvisningar som finns är inte offentliga. Uttalandet att ovidkommande tabellstöd inte ska behövas för klubbens erfarna domare är för mig ett bevis på bristande insikt, och respekt för uppdraget. Vi är farligt ute om man gör domarens uppdrag och ansvar mot oss provstartande mer diffust, och svårt att kritisera. Jag förordar fler tabellstöd, fler sifferbetyg som är enkla att systematisera och analysera över tid. Människan har uppfunnit datorn, låt oss då nyttja dess kraft för databehandling.”

Rykten
 Rykten är inte alltid av godo men som en tröst för alla som ogillar hemliga domaranvisningar så säger ett rykte att dessa under året kan komma att läggas ut på nätet så även vi vanliga gräsrötter kan få ta del av dem – och nej – det är inte jag som funderar på att göra dessa offentliga!

Avslutningsvis
Nej till anlagstest, satsa heller på en förbättring av bedömning och utvärdering av den unghundsklass vi har i dag. Den fungerar bra och är trevlig att starta på men helt klart finns det en potential till förbättring! Förbättringar kan också göras hos lokalavdelningarna för att ta emot och utbilda nya förare och få dessa att känna sig välkomna i klubben.

/ Anders L

Var är alla djurvänner och vargkramare?
Att döma av tidningarnas insändarspalter så är landet fullt av djurvänner och vargkramare så jag är lite förvånad över att jag inte sett till några nu när de behövs som mest. Det är många timmar som vi jägare lägger ned på att köra ut foder till djuren i skogarna denna svåra vinter. De grannar och skogsägare jag talat med hade inte heller sett till någon i markerna men det är väl både lättare och billigare att skriva insändare än att göra verklig nytta… Och nej – jag lägger inte ut ensilage till rådjuren för att få skjuta fler rådjur – det var väldigt många år sedan jag jagade rådjur, men när man ser hur tufft de har det nu så kan man helt enkelt inte låta bli att hjälpa till lite.

Under hemresan på lördag, stannade jag till efter vägen där jag stämt möte med en nybliven Bretonägare som ville köpa några filmer och det var efter detta jag kom att tänka på att vargen faktiskt gör en del nytta… Ok – det beror kanske lite på hur man ser det. Bretonägaren jag träffade på hade tidigare jagat med stövare och att släppa en stövare i skogarna där det nu finn varg är ingen hit. Valet föll i stället på en stående fågelhund och det är faktiskt många jag träffat på som gjort precis samma sak – lagt ner stövarjakten och skaffat en stående.  

Under många år jagade jag med stövare själv så jag har så klart full förståelse för problemet med vargarna men om man nu ska anstränga sig för att hitta något positivt så nog är det kul att fler får upp ögonen för hur trevlig jakten över stående hundar är…

Föreläsning
Om nu någon av er bor i närheten av norska gränsen i Värmland har ni inte så långt att åka för att komma på den föreläsning jag ska hålla i Eidskog fuglehundklubb fredagen den 26 mars – välkomna!

Landinarnas Kickan. Foto Torun Brate

Om ni nu kollar på OS har ni säkert hört att fler av våra superidrottare får hjälp med mental coaching vad jag funderar över är om inte det vore på sin plats för fler av oss hundförare också… När jag hör folk berätta om sina fågelsituationer och när jag läser på olika hemsidor på nätet om alla fantastiska fågelsituationer avslutar väldig många med ”han/hon var lugnt i flog” eller ännu ett strå vassare ”komplett lugn”. Att vovven fått ett stoppkommando är mer eller mindre underförstått.  Men att hunden respekterare fågel i luften ska ju vara en självklarhet om vi släpper hunden på jakt eller fältträning och inte mycket att orda om.

 Kanske är det så att fler förare borde ha det mentalt programmerat att det ska vara självklart att hunden ska respektera fågel i luften. Om det vore så kanske både den förberedande träningen och också reaktionen på om det inte fungerar någon gång bli mer bättre. Fundera lite på det…Visst jag skriver säkert samma sak någon gång men då är det förhoppningsvis en valp eller unghund som har haft sina första fågelsituationer men om jag skriver eller säger så när det gäller en vuxen hund så lovar jag att skämmas lite och försöka ställa om mig mentalt…

DKCH Bommelunds Nimbus

Jana är nu parad med DKJCH DKCH Athos, omkring 18 april hoppas vi på valpar… Hanhund till Kickan har vi äntligen bestämt oss för och valet föll på DKCH Bommelunds Nimbus.

Nästan hela gruppen samlad...

Första kursen för säsongen är uppstartad och för mig har detta alltid betytt att våren är här. Trots snö och kyla blev det en härlig dag. Första kurstillfället är alltid lite nervöst – finns det några problemhundar med i gruppen? Eller några förare som borde hållit sig till akvariefisk eller frimärkssamling i stället för att skaffa hund? I dag var det lugnt! Trevliga helt normala hundar och trevliga förare som verkade ha den rätta viljan att komma framåt med sina hundar. Trots att det var unghundar hade många förare redan kommit långt med grundlydnaden. Peter Nilsson och jag har en kul och härligt kurs att se fram mot! Förutsatt så klart att alla har gjort sin läxa tills nästa kurstillfälle… Var det någon i gruppen som kände lite press på sig nu…

Vilma - ny medlem i flocken

Scenariot var att jag satt i fåtöljen och slappade. Bredvid mig, på sina dynor, låg alla mina fem hundar och slappade om möjligt ännu mer. Lilla Vilma, nytillskottet i flocken hade nyss vaknat och ville uppenbarligen ha lite mer action. Hon går fram och försöker få igång Britta, min pointer nu ett år gammal. Än en gång får jag se i stort sett samma förlopp som jag visar i början av min valpfilm. Den försynta lilla Britta lyfter på överläppen och låter höra ett morrande ”nej – stopp där”, Vilma bryr sig inte utan tar ett skutt framåt.  Ja, ni vet vad som händer – en snabb korrigering från Britta i form av ett förvånansvärt väl avvägt bett över nosen på lilla Vilma som pipande kilar ut i köket. Förvånansvärt skrev jag för att Britta är så pass ung som hon är och ändå anpassade sin korrigering till storleken på en liten ”noffevalp”. Som vanligt tar hundarna i lite mer än vad jag skulle ha gjort men så blir resultatet oftast bättre och det brukar räcka med en enda korrigering.

Enligt köttbullemaffian och mjukismuppar i allmänhet jobbar alltså Britta, precis som jag själv, med gammalmodiga metoder. Vilma och för den delen de flesta av mina hundar som varit ute för samma sak borde egentligen vara helt förstörda nu. Konstigt nog så verkar de inte speciellt förstörda, vi trivs ganska bra tillsammans och jag är övertygad om att Vilma kommer att smälta in bra i flocken…

Jana kommer att paras under nästa vecka
När jag ändå är i farten med att uppdatera sidan kan jag passa på att tala om att Jana löper. Vi kommer att ta ett blodprov och förmodligen blir det parning i slutet av nästa vecka.

Apropå vårträning

Strax efter årsskiftet börjar många av oss hundvänner att längta efter, och planera vårens träning, inte minst de som har fått eller väntar på sin första valp.  De sistnämnda är de som förhoppningsvis kommer att bli nya medlemmar i klubben och dessa borde vi så klart vara rädda om. De flesta söker information om träningstillfällen på nätet och informationen om vårens träning och träningsgrupper borde ha legat ute för flera veckor sedan – ingen blir så mycket gladare, eller hjälpt av att läsa om föregående års träning.

Första kontakten är viktig
Många nya hundägare som vänder sig till mig får tipset om att gå in på lokalklubbarnas hemsida och kontakta någon i klubben för att få reda på vad som är på gång i vår. Dessvärre får jag ibland mejl tillbaka som säger att responsen hos en del av lokalklubbarna har varit mer eller mindre obefintlig. Ett citat från senaste mejlet jag fått:
”Har faktiskt kontaktat SVK XXXX flera gånger & när jag först ringde fick jag veta att dom alls inte hade nån träning utan XXX berättade att dom flesta gillade att träna själva. Sen har jag mejlat flera gånger utan att ens få svar. Trist, men fler har tydligen råkat ut för samma sak. Enligt några handlar det om vilken ras man har”

Vill vi ha fler medlemmar så får det så klart inte gå till så här, har man inte tid själv tar det inte många minuter att hänvisa till någon annan – det brukar inte vara brist på folk som vill ha sällskap på sin träning under våren och förmodligen är villiga att introducera någon nybörjare i den fantastiska hobby vi har…

Men visst är allt jobbigare på vintern...

Apportering har skrivit om tidigare men när jag än en gång har läst igenom alla kommentarer om ”våra misstag” måste jag skriva några rader till om apportering. I några kommentarer kan vi läsa om att förarna korrigerat för hårt under apportering och därmed fått rejäla bakslag. Kanske kan det vara så och en sak är säker – att öka hårdheten i korrigering under apportträningen gör inte att man kommer snabbare framåt. Apportering kan fresta hårt på tålamodet och många, inte minst jag själv, har mer än en gång förlorat fattningen och tagit i åt helsike för mycket. Ok – det är så klart inte alls bra men som jag ser det är det, åtminstone om vi bara ser till resultatet, inga problem – förutsatt att tajmingen är under full kontroll med korrigering och beröm precis i rätt tid!

Av alla de hundar som kommer hit där apporteringen misslyckats är det nog så att det är den där ack så svåra tajmingen som brister och inte att någon tagit i för hårt. Men självklart – tar man i för hårt och dessutom i fel ögonblick – ja då har man åtskilliga veckors merarbete framför sig med att återställa förtroendet hos sin hund.