Allmänt om Norfolkterrier

Det är Christine som jobbar med Norfolk och du finner mycket mer om denna sympatiska ras på:  http://landins-hund-katt.se/norfolkterrier/index.htm

En norfolk älskar människor och gör allt för att vara till lags utan att vara påträngande. De älskar barn även om de inte vuxit upp med barn. De har mycket lätt för att anpassa sig i olika miljöer, är pigga ute och som kontrast – lugna inomhus.

Det är en robust hund som passar många, kort sagt en stor hund i litet format.
Det finns en gnutta ”jakt” i vissa individer, men det är ingen ras som intresserar sig för att följa spår i skogen. Möjligen kan de följa efter smådjur som rör sig snabbt, främst för att det roar dem.
Som de flesta raser så behöver även en norfolkterrier ett visst mått av uppfostran, men de är lättlärda så det brukar inte vara något problem.

Rasen erkändes av engelska kennelklubben 1932, men var då känd som den hängörade varianten av norwichterrier. 1964 separerades varianterna och rasen med upprättstående öron fick behålla namnet Norwichterrier, medan den hängörade gavs namnet Norfolkterrier. Uppfödarna hade dock hållit varianterna separerade i avelsarbetet långt innan rasen erkändes 1932 och det är fler exteriöra detaljer än öronen som skiljer raserna åt.

Norwich-/Norfolkterrier härstammar främst från lokala jakt- och gårdsterrier, men anses även ha inslag av ett flertal andra terrierraser. Åren efter sekelskiftet började små, oftast röda och strävhåriga terrier synas som sällskapshundar hos bland annat hästfolk och Cambridge-studenter. Hundarna blev populära för att folk tyckte om vad de såg och var nöjda med vad de fick och en av de tidiga uppfödarna, boende utanför staden Norwich, myntade rasnamnet Norwichterrier.
Pälsvården är enkel, den bör strippas ned cirka två gånger per år och där emellan lite putsning. I gengäld så fäller den nästan inte alls.

Storleken på rasen, 25-26 cm i mankhöjd och 5-7 kg i vikt, gör att dem är lätta att ta med sig.