Innan fågelsituationen är det klokt att vara förberedd för att kunna göra allt rätt...

Våra stående hundar är oftast väldigt bra och med en rejäl jaktlust men alla gör vi ett eller annat fel när vi jobbar med dem. Fel som gör att det kanske inte blir de framgångar på jakter och jaktprov som det skulle kunnat bli.

Januari 2010 gick jag ut med en vädjan på hemsidan om att få ta del av de misstag förarna upplever sig ha gjort med sina hundar för att framgångarna inte riktigt har blivit som det var tänkt. Gensvaret var över förväntan och här nere har jag samlat alla kommentarer och tips jag fick från kända och okända hundvänner runt om i landet, en del av dem ganska nya på det här med stående hundar och en del mycket erfarna hundförare och dressörer.

Läs och fundera en stund
Tar tid på dig och läs vad som skrivs här nere, det ligger mycket samlad kunskap och erfarenheter bakom de här inläggen. Allt kan så klart inte smältas på en gång men själv har jag tveklöst hittat en hel del att ta till mig och om du lägger ned tid på att läsa och funderar över vad du läser är jag övertygad om att både du din hund kommer att göra framsteg.

Än en gång tack till alla er som bidragit till denna sida!

/ Anders L

Casimir Wrede skriver:

Hej, Toppen av dig Anders att samla in kommentarer på vad folk gör för fel. Har hört både dig och Jeppe Stridh tala om era fel vilket är lärorikt. Jag har Basko 6år, mitt största och första fel var att jag inte fick det viktigaste kommandot av alla att fungera till 100% nämligen STOP/STANNA kommandot. Träna detta från tidig ålder och se till att det fungerar till 100% FÖRE alla fågelträning börjar och träna det inte vid just fågelträning, risk för trög avance överhängande. Var ALLTID konsekvent, berömmet/kvittensen till hunden för rätt utförd uppgift.
Lycka till, Casimir

Johan Michaëlsson skriver:

Hej, bra fråga och som manar till lite reflektion. Jag hade, tills bara nyligen, en Spinone som jag jobbade med ganska rejält de första två åren. Jag ville ha lydnaden och mognaden innan jakten släpptes på. Det blev jättebra lydnad! Kursetta och föredömligt i alla situationer hemma/ute. Stanna på hare, skicka iväg igen etc.

Men… jag kände att han var ganska styrd och därmed försakade sitt självständiga arbete. Både på fält och i vatten, stannade på några hundra meter och tittade lite då o då på mig – var ska jag nu? I vatten tenderade han ofta att vända och egentligen bara blidka mig – istf att söka vidare och ”lösa uppgiften”.

Med vår(a) nya hund(ar) ger vi redan från start en mkt större frihet och mycket mer glädje i träningen. Valpen ska tycka det är roligt, själva ”stävjandet” av (miss-)beteendet kan vi fixa sen… Tack vare att lydnaden satte igång redan v 8-9 så är jag nästan lika långt fram med unghunden på 9mnd som på Spinonen vid 1,5-2 års ålder!

Vi har nu en importerad Braque Francais, snart nio månader ung.

Jaana A skriver:

Hej… just att få stopp/stanna kommandot att funka till 100%, det hade tyvärr inte jag på min förra hund, utan tyckte att det funkade ”hyfsat bra” och tyvärr räckte inte det, hon blev överkörd av en bil. Så att det funkar i alla lägen är väldigt viktigt. Det är en dyrköpt läxa….

Lycka till!

Michael Fossum skriver:

Sekunderar Casimir och Jaana A! Ett bra ovillkorligt stopp utan att ”tröga” till hunden, detta så att fågelsituationerna kan vara positiva…

Jensh skriver:

Förutom dressyren, vilken är nog så komplicerat, så tror jag att det finns många förare som visst har en god ”grund att stå på” men som aldrig tar sig vidare pga. att nerverna på just föraren inte håller för provsituationer eller andra situationer där det blir krav och fokus på deras egen prestation. Och när den osäkerheten infinner sig så stannar det gärna på den nivå som man är på just DÅ. Det kan vara jaktprov eller att gå just den där fortsättningskursen som behövs för att kliva över nästa ”tröskel”, man blir helt enkelt hämmad av sina egna rädslor snarare än sin egen, eller hundens, förmåga! Och lösningen på det ligger hos hjälp från kollektivet, både instruktörer, uppfödare, domare och träningskompisar etc etc…

Erik skriver:

Hej!

Va kul! Detta kommer bli väldigt bra läsning tror jag om alla hjälper till att skriva ngt. Bra idé!

Jag har på 2 hundar i rad vrålat STANNA för fulla muggar så fort fågel gått på vingarna, då hundarna varit 6-8 månader. Har man ett stanna kommando som funkar lite extra bra (vid den här åldern) så är ju detta helt förkastligt. Skämsfaktorn är större än att glömma tjejens födelsedag. Ett riktigt klantarsle. Jag som alltid hållit med om att det är så synd om alla bra hundar som får fel träning pga. av att husse eller matte inte lär sig själva ordentligt innan de börjar träna… också gör jag en sån dunder miss själv? Besviken.

Det var ganska stor skillnad mellan min första och andra hund. Jag hade väldigt bra självförtroende när hund nr2 införskaffades och tänkte att detta kommer gå lika lätt som hund nr1, vilket inte alls var fallet. Kombinationen av att träna i samma miljö hela tiden samt tron om att jag var fullfjädrad dressör gav mig en väldigt olydig hund. Hela vårträningen försvann för att jag inte hade varit tillräckligt skärpt med träningen. Återigen, besviken och väldigt synd om hunden.

En annan grej som jag tycker är viktig för de som ska skaffa fågelhund och bor i stan, är att låta det gå god tid innan ni börjar träna utomhus dagtid när det är som mest vimmel. Jag går till jobbet varje dag med mina hundar och det är ett utmärkt pass för fot, stanna, hålla bära etc etc. MEN, jag låter det gå god tid innan jag gör ngn seriösare träning påväg till jobbet. Att ha valp är extra jobbigt eftersom jag möter ca 2-300 människor varje dag och minst 4-5 ska fram och hälsa. Stockholm är dessutom ett mecka för tjocka käringar med olydiga hundar i flexikoppel. Rätt vad det är så har du en stissig olydig varelse som i bästa fall ser ut som en hund, farandes runt benen och surrar in dig och valpen i en vass lina. Visst är det härligt? Njae, ta det lugnt. Tränar du fot utan koppel i en sådan situation och valpen blir rädd har du en överkörd valp inom några dagar. Jag har tyvärr satt mina hundar i fara vid ett par tillfällen och det kommer INTE hända igen. Hunden i koppel hela tiden och låt den busa runt lite första tiden och vänja sig. På mina hundar har det märkts tydligt när storstadssuset blir till ett vitt brus och försvinner mer och mer. Till sist, låt inte hunden gå fram och hälsa på alla hundar ni möter. Det blir ett otyg av det bara. Likaså hundhägnen i stan… åtminstone om du har en fågelhund, skit i hundhägnen dagtid när det är fullt av andra hundar. Det blir skalldrivning inom några sekunder och alla jagar alla. Kul för dom tjocka käringarna som inte orkar röra på sig men mindre trevligt för dig när din hund, högst troligt, driver partnern första 5 min i vartenda släpp. Jag fick ägna större delen av en fältträning i Skåne på att få hunden att sluta driva partnern, istället för reviering. Hur kul är det när man kört 70 mil enkel resa…

All tidig träning av valpen har jag kört i garaget under vårt hus. Det är stort som fan, aldrig ngn där efter kl 9 och där finns massa ställen att gömma sig själv och apporter på. När allt funkar där så går jag till parken, väldigt sent då folk och trafik är borta och kör vidare där osv osv… Kungsholmen har bra parker och lite trafik sena kvällar. Ute på nackareservatet finns fina områden där man kan trava runt hyfsat ostört och där finns även bra vatten för den som testa på det. Söder om stan utanför Södertälje finns också fina områden, särskilt om man drar sig närmre kusten. Om man får gå där egentligen det vet jag inte, men kör jag 90 på 70 hela vägen dit kan jag ju lika gärna släppa ut hunden en sväng.

/Erik

Helen.W skriver:

Anders, kan inte annat än hålla med Casimir med flera. Vi är inne på vår fjärde hund och inte förräns nu känner vi segerns sötma, vad jag menar är att det funkar…tack vare 100% stopp kommando. Vi har under åren varit hos alla hunddressörer som finns att uppbringa och lika många dressörer lika många råd har vi fått. Det har varit linor, duvor, ryck i koppel och kraftiga STANNA kommandon i samband med fågel… Idioti..Alla våra hundar utom den sista har haft trög avance, och de föddes inte sådana. När man sedan har bett om hjälp för detta har man fått till svar, njaee svårt går nog inte att göra ngt. Anders du är nog inte alltid så pedagogisk i ditt lärande, men det funkar till 100% procent. Du har hjälpt oss att få loss vår tröga avance med den ena hunden och vi har lärt oss rätt metod för stanna med den nya. Tack för hjälpen..

Stefan A skriver:

De tre saker jag hittills tycker är svårast med att få till hundarna är timing, att läsa hunden rätt o konsekvens.

Många poängterar stanna-kommandot o dess betydelse, helt rätt!! Men utan att ha koll på NÄR själva kommandot ska komma kan det lätt bli väldigt fel trots att själva ”stanna” blev väldigt bra. Timingen måste vara helt rätt. Att verkligen veta exakt när du ska trycka till med ett tufft stanna-kommando i samband med de första fågelresningarna, blir det för snabbt står jag snart med en trög hund. Gäller att verkligen tänka igenom träningssituationerna i förväg o veta före något händer vad man ska göra.

Har själv lyckats göra min första hund trög just pga detta (min egen analys), den andra försökte jag verkligen tänka på detta från början o än så länge går det iallafall hyggligt.

Även att kunna läsa sin hund rätt, veta att beröm eller bannor verkligen når fram o får avsedd effekt, är inte alltid jättelätt. Antar att erfarenhet är botemedlet på detta om man inte har det inbyggt från början.

Konsekvens vet väl alla vad det är o hur viktigt det är, men så lätt att ge efter nån gång emellanåt när hunden inte kom vid första inkallningen eller inte greppade vid första apportkommandot. Väldigt snabbt blir det fler gånger o sen står jag o skriker på hunden bara för att jag inte orkat vara konsekvent o följa upp gången innan. Lättlöst i teorin.

Ang. provdelen o att jobba mot ett championat tror jag inte man ska bortse från att alla inte tycker det är tillräckligt kul att lägga tid o pengar för att gå prov. Har gått ett antal prov men tycker helt enkelt inte det är särskilt kul. Min prio 1 är att jaga med hundarna, o träning för prov är för mig bästa sättet att förbereda jakten.

Jag inser att detta sannolikt är själviskt och om för många är som jag att det förstör de möjligheter vi har att skapa något slags statistiskt underlag för avel mm mm men faktum kvarstår, för mig är det inte kul nog, och om jag köper valp går jag mer på rekommendationer o vad jag ser i praktiken än vad som står på avelsrådens listor.

Daniel skriver:

16 januari 2010 kl 21:45

Tjenare. Hör väl till en av dem som vill läsa andras misstag och lära mig av dem. Men synar man inte sig själv och sin hund kan man väl inte gå framåt. Jag har en ”grå-hund av fågel karaktär” och det är den första i min ägo. Det jag kan säga är att den är 18 månader och inte helt perfekt. Det hon har problem med är Vattenpassion, leker med sina ”kompisar” vid parsläpp och tunga apporter smakar dåligt. Det jag gjort fel är att jobba med ett eller ett par moment i taget. vilket resulterat i att inkallning, stopp, resningar etc funkar kanon bra men jag har inte kunnat starta henne i ukl pga bristande vattenpassion och apport. Vid apporten har jag haft problem med att se när hon ”testar” mig och jg har därför varit för slapp i träningen och denna har blivit haltande. Jag har jobbat med samma moment hela tiden och fått en tjatig och tråkig träning. ang vattnet så väntade jag för länge med att vänja henne och när jag väl skulle börja var det fruset (högt upp i landet). Nu kan hon gå i vatten på kommando men jag skulle inte lita på att jag kan få henne i vid alla tillfällen, tex prov. Sedan är jag ensam fågelhundsägare på min ort och har svårt att hitta hundar och folk att träna och jaga med. När hon sen träffat hundar har jag gjort misstaget att låta henne leka vid lite väl många tillfällen vilket medfört att hon nu tror att alla hundar är lekkompisar och inte jaktpartners som man skall skita i. Inför framtiden oroar jag mig inte speciellt mycket. De problem hon har kommer att lösa sig. men jag vet att jag kommer få jobba mycket för att klara vattnet på elitnivå, om vi kommer dit. Men nu ska jag försöka få en hund som inte gillar vatten att klara ökl vatten innan hösten (isarna går i mitten av juni). Jag fokuserar mer på det roliga för henne i träningen numera, ställer samtidigt högre krav är tidigare och framstegen visar sig. Apporten vi jobbar med nu är på 1 kg (wow) men där går gränsen för henne just nu. Det jag tycker är allra svårast är att veta när man ska öka svårigheterna, tex när och hur med fritt sök, vilt, tyngd osv.

mvh Daniel

Louise med Z skriver:

Shit nu är Anders arg – bäst man skärper till sig, jag har ju en elithund som ännu inte tagit ett förstapris.

Tidigt tränade jag på att växla mellan att utstöta ett barskt eäh! och att växla till ett ljuvt fiiint, vad bra du e! då jag skulle lära hunden olika moment. Detta lyckades jag med riktigt bra. Många som gick kurs med mig hos Anders på den tiden fick mycket skäll för att de lät sura på sina hundar oavsett om hunden gjorde fel eller rätt. Jag var så nöjd med att jag hade fattat vad det var Anders lärde ut… så för att sammanfatta min fyråriga hundträning är detta det jag har lyckats med.

Fel 1. Jag har varit inkonsekvent.

Man hinner inte alltid eller ser inte alltid att hunden förbryter sig mot ett kommando men gett, hunden kanske reser sig upp då man satt den eller att den går iväg innan man sagt Ja! Alla gånger då jag struntat i att ingripa har byggt upp en alltför stort självtillräcklighet hos min hund. Som att hunden tänker: jag behöver inte henne jag gör det här bäst själv. Jag jagar bäst själv, blev det snart.

Fel 2. Jag har tränat utan tillräcklig störning, viltstörning.

Den här hunden har god jaktlust. Mina kommandon fungerade mycket bra på släta gräsmattor och även i högt gräs på kurs, så även under den första säsongen ute på jakt/jaktprov. Hunden stoppade på unghundsprov när både fåglar och partner flög o sprang förbi.Då var det tvärstopp både naturligt och på kommando. Men vid 2,5 – 3 års ålder då hände något. Jaktlusten accelererade, mentalt var hon stabil och den fina självtillräcklighet som jag hjälpt henne att bygga upp genom min inkonsekvens gjorde att hunden ute i jaktmarken lyckades några gånger med att förfölja vilt och även fånga det. Jag tror att dessa nya landvinningar utan mitt direkta ingripande (!) gjorde att hunden förvandlades från lydig till olydig. Jag tror egentligen inte hon var så lydig innan dess, tyckte att det var trevligt att göra som jag sa så länge hon fick beröm men när det nu dykt upp något roligare så var valet självklart. Olydig är mer kul.

Lösning.

Förutom att bli konsekvent och utsätta träningen för viltstörning har jag nu efter en stunds fundering kommit fram till att det som är felet är jag.

Det jag faktiskt nu börjat göra är att jag tränar mig själv. Jag tränar mig själv oerhört koncentrerat och konsekvent. För det är jag som behöver tränas! Jag tränar på att använda orden sparsamt och tydligt, att ta bort allt onödigt i mina gester, i mitt kroppsspråk och överdriva det som blir tydligt för hunden. Agera snabbare. Berömma snabbare. Träningen pågår ju ständigt även när vi säger godmorgon. Det är jättesvårt. Att tänka på vad jag faktiskt gör. Men om jag blir tydlig så blir hunden lydigare. Och riktigt lydig tror jag är förutsättningen för att den här hunden tillsammans med mig skall kunna ha möjlighet till ett förstapris. Motorn finns hos hunden, det är jag som behöver bli bättre.

Ann-Charlotte skriver:

Jaha, det är väl bäst att krypa fram ur buskarna.

Vad jag kan bidraga med vad gäller fältträning med valp och unghund är väl att man inte ska vara så ängslig som jag har varit när det gäller att släppa på fält. Den måste lära sig att ta för sig, men ändå vara observant på husse, matte. Så länge den sköter sig använder jag pipan så litet som möjligt. Jag vill se hur långt åt sidorna den går och när den tänker slå åt andra hållet.

Stoppsignalen är jätteviktig.

Den måste fungera även i skarpt läge. Träning ,träning. träning.

Mikael skriver:

18 januari 2010 kl 20:19

Hej. Jag har en Eng.setter som det går bra att stoppa med visselsignal. Det går bra när man tränar eller går prov. Då har man bara två saker att fokusera på, vissla fast hunden och se till att den blir kvar. Problemet som blir för mej ibland är när man jagar speciellt i skogen är att man i stridens hetta glömmer eller hinner inte att vissla fast hunden. Man har så mycket annat man också ska ha koll på. Försöka hitta en lucka där man tror fågeln kan tänkas flyga, resa på avstånd, försöka se fågeln och förhoppningsvis skjuta ner den. Då står man där med visselpipan i munnen, ser en hund springande och kommer på att man glömt eller ej hunnit vissla fast hunden. Så det bästa vore om man hade en hund som stannade spontant för fågel men så långt har man inte kommit ännu.

Åse skriver:

Hej Anders!

Jag har min första fågelhund som nu är 2,5 år. Oerfarenhet och förståelse för ”stanna” kommandot är väl min brist. Jag tycker att ”stanna” funkar skitbra när vi tränar men i en jaktsituation så har han lagt locket på och då inser jag att skitbra på träning inte är tillräckligt… Vilket innebär att jag håller med ovanstående kommentarer.

När det gäller att gå prov så gör jag gärna det. Har dock blivit väldigt besviken flera gånger då jag upplevt att min hund inte bedöms lika som andra pga rasskillnad. Det får i alla fall mig att fundera på vad jaktproven verkligen är till för och när man ser att ”rätt ras” får komma undan med olika felaktigheter på ett prov så tycker i alla fall jag att jaktproven kanske inte är helt rätt för en avelsvärdering. Men det är bara min betraktelse som nykomling i denna värld.

Själv tänker jag fortsätta med att träna stoppkommandot…

Morten skriver:

Hei Anders

Jeg er en av de som er innom siden din med jevne mellomrom for å plukke opp gode tips. Her er noen erfaringer fra en hundeeier med nokså kort erfaring.

Jeg anskaffet min første hund i for snart fem år siden. Hun har etterhvert fått sine premier i VK (SKL), og det tror jeg i stor grad kan tilskrives at vi var så heldige å få delta på valpesamlingene du hadde for ett av dine valpekull på den tiden. Jeg tenker da først og fremst på at det ble ganske klart for meg at skal man ha noen som helst sjanse til å holde hunden rolig ved felling, så må man trene mye på stoppkommandoen, og begynne tidlig. Min vurdering var at hvis jeg lærte hunden å respektere fugl, så ville mange andre av de jaktrelaterte lydighetsmomentene komme av seg selv. I etterpåklokskapens lys er jeg litt usikker på om dette var en riktig vurdering.

I UK-alder vil jeg si at hun var over gjennomsnittlig lydig. Hun jaget ikke fugl, verken på støkk eller i felling. Det har hun fortsatt med siden, og det tilskriver jeg ’hjernevaskingen’ vi drev med når det gjaldt innlæring av stoppkommando. Søksmessig var det imidlertid så som så, i hvert fall på prøver. Formatet var for smått, og hun var ganske så bundet til meg. Erfarne hundefolk mente jeg burde ’slippe litt opp på dressuren’ for å få opp formatet i søket, som sagt så gjort. I ettertid er jeg usikker på hvor bra dette rådet var. Det som skjedde var i hvert fall at hun ble mer og mer egenrådig. I skrivende stund har jeg en hund som det til tider kan være slit å holde i terrenget, og som er alt for lenge borte til å kunne jaktes effektivt med i skogen eller i tett biotop. På høyfjellsprøver i åpne terreng får hun imidlertid ofte mye skryt av dommerene, ettersom hun ofte ligger først i terrenget får med seg mye terreng. Det er jo vel og bra, men jeg tenker med meg selv at det er flaks at prøvene sjelden foregår i uoversiktlig terreng, for da ville dommerne ha sett henne sanne jeg….

En annen ting jeg hadde problemer med da hun var unghund, var at hun hadde en tendens til å presse opp fugl. Jeg vil ikke kalle det real tjuvreis, men mer at hun for ofte gikk for tett opp til fuglen og dermed selv pirket den opp. Til og begynne med var jeg ikke så bekymret for dette, ettersom hun var rolig når fuglen gikk. Jeg smurte meg med tålmodighet, og gikk og ventet på at hun selv skulle finne ut av dette. Tiden gikk, og hun var mye i fugl. Det jeg imidlertid ikke tenkte på, var at hun etter hver av disse situasjonene fikk mye ros av meg pga at hun respekterte stopp-kommandoen som kom da fuglen lettet. Da hun var ca 2,5 år fikk jeg en mistanke om hun drev med dette helt bevisst. I hvert fall var det som regel slik: Etter tydelig å ha vist at hun hadde fugl i nesen med påfølgende avanse, lettet fugl presist foran og hun satte seg selv uten kommando. Jeg begynte å forstå at jeg sannsynligvis hadde gjort en real tabbe; hun hadde satt rosen i sammenheng med at hun vippet opp fugl og ikke at hun var rolig når fuglen gikk…. Jeg bestemte meg for å begynne å løfte henne noen meter tilbake etter slike situasjoner, for å prøve å få henne til å stå ordentlige for fuglen i stedet for å presse opp den. Det gikk med en hel vinter med dette før hun var til å stole på i stand.

Ettersom hun hadde en tendens til å gå ut av hånd, og heller ikke var ordentlig til å stole på i stand, ble det ofte til at jeg oppsøkte henne (spesielt i sporsnø på vinteren) når hun ble borte. Kontakten ble ikke spesielt mye bedre av at hun forstod at jeg letet opp henne uansett hvor store slag hun la opp. Lærdommen av dette er at for neste hund skal jeg definitivt være mer på hugget når jeg forstår at hunden er i ferd med og gå ut av hånd, og stille krav til samarbeid også i søket.

Sekundering var ikke noe som jeg tenkte på å lære henne. Det skal jeg definitivt gjøre med neste hund før den slippes ut i selvstendig søk. Jeg tenker i hvertall at hadde jeg gjort det med min første hund, kan det hende at det hadde gått lettere å få orden på fuglearbeidene.

Når det gjelder apport, så jeg på dette som en avansert dressurøvelse. Og jeg var sjeleglad over at hun i utgangspunktet syntes det er morsomt å hente ulike apportobjekter. Av frykt for å ødelegge dette naturlige anlegget har vi ikke lagt ned mye tid på apportøvelser. Resultatet er en hund som er temmelig hard i bittet, i hvert fall på varm fugl, og jeg går ut fra at en ordentlig innlæring av en lydighetsapport ville kunne avhjulpet dette.

Noen vurderinger når det gjelder appelldressur generelt:

Hundens evne til å generalisere virker å være veldig dårlig. Dvs at innlæring blir veldig situasjonsbetinget, og dermed må man gjøre samme øvelsen mange steder / i ulike sammenhenger for at det virkelig skal sitte.

Det er antaglig ikke så smart å basere seg på at hunden skal vokse diverse unoter av seg, jfr det som andre har skrevet om å la valpen leke med alle hunder den møter.

Hunden legger seg til vaner, både gode og dårlige vaner sett fra eierens side. Dvs tenk gjennom hvordan du ønsker at hunden skal være i voksen alder, og ha det i bakhodet også i unghundalder.

Krev at hunden lystrer i sammenhenger der du med rimelighet kan forvente at hunden skal klare av et moment. Ikke nødvendig med mye inkonsekvens her før du er ute å kjøre og hunden mister respekt.

Henrik skriver:

En feil jeg har gjort med min hund (som er av den harde sorten) er at forbudskommando var for dårlig i unghundstiden. Jeg tok ikke nok i. Han respekterte rett og slett ikke nei godt nok. Med økende alder og jaktlyst måtte det hardere tak til. Det hadde vært mye bedre å være noe hardere når han var 5-7 mnd for så å være ferdig med det.

Videre gjorde jeg tabben av at jeg la meg litt på latsiden etter at alt fungerte veldig bra da han var 10 mnd. Det ble da ikke trent på fugl fra han var 9 mnd til han var 15. Når jeg startet med rapphøns igjen på høsten dro han plutselig etter. Jeg hadde ikke holdt stopp kommando vedlike med provokasjon under sommeren. Jeg ble overrasket over at han ikke var så lydig som jeg trodde på forhånd. Sett i etterpåklokskapens lys så var det en stor tabbe. Dermed ble det noen harde tak i forbindelse med fugl som han koblet feil og begynte å ringe.

Johan S skriver:

Hej

Jag har blåst stopp på min hund alldeles för tidigt. Ibland kanske till och med ofta innan hunden sett att fågeln lyft. Jag var orolig för att inte kunna få stopp på hunden om jag låtit den följa efter fågeln. Det har resulterat i att hunden inte står riktigt fast utan oftast nyper fast en kort stund för att sedan lösa ståndet och börja röra sig ut åt sidorna. När jakten på hemma plan är skogsfågel jakt i ganska tät skog så blir det alldeles för ofta sås och potatis. Visst går det att skjuta en del fågel på löpor men nog blir det roligare med något fast stånd då och då.

Håkan Lind skriver:

Hej

Felen vi gör med våra hundar tror jag är (Vad jag har gjort i alla fall)lite olika beroende på hur erfaren eller oerfaren jag har varit.

När jag hade den första kunde jag helt enkelt för lite om stående fågelhundar och jag hade för mycket jaktlust, så det blev mest spring efter eget huvud för den hunden och skjutning i alla möjliga och omöjliga situationer. Efterhand har väl förståndet och insikt om nedlagt tid innan man börjar med jakten vunnit över min jaktlust.

När jag nu är inne på min 6:e Vorsteh så är väl det stora problemet att man måste komma ihåg att även träna/ underhålla lydnaden under hösten medans jakten och ev prov pågår, lydnad är en färskvara som sakta men säkert rinner ur en jaktsugen hund ju längre jakten pågår! Så mina tips är att underhåll lydnaden året runt( är väl ingen nyhet för dom som varit med ett tag) Gå en kurs innan valpköpet för att se vad och hur det går till, fölg sedan gärna med på några prov för att se och lär hur andra hundar fungerar.Det är även bra för den som kommet en bit på vägen.En fördel till med proven är att man lär känna många duktiga hundmänniskor som man kan fråga om råd i olika situationer. Har du dåligt med fågel/träningsmöjligheter lägg tid och pengar på träning istället för jakt första året, skjuta hinner man göra dom 10 kommande åren om man får en hund som fungerar!

Lisbeth skriver:

Hej Anders

Har funderat på vad som gjort att jag inte nått riktigt ända fram med några av mina hundar. 1. Inte varit nog snabb i beröm och korrigering. 2. Inte förstått min hunds mentala egenskaper och lagt upp träning från det. Tränat stopp och apportering med vilt innan hunden är riktigt klar med kommandona. Funderar på att torrträna! Alltså träna mig själv i kommando och när de sitter, träna tillsammans med hunden:)Ja det var nog det som jag kom fram till vid rannsakning av mig själv.

16. Erik skriver:

Varför har jag inte lyckats ända fram? Två skäl – dels uppfattade jag min hund som vek. Och gav hunden för lösa tyglar. Har därför fått en hund som ibland går ur hand. Får nu jobba hårt för att hålla igen hunden. Idag kan jag konstatera att hunden inte är förarvek. Mitt andra problem som jag själv har orsakat är knallapportering. Så länge som jag enbart jagade fältfågel var det inga problem. Men när jag sen började jaga annat, duvor, änder, gäss tog hunden sig friheter. Något som jag nu måste ta tag i inför nästa provsäsong.

Erik

 Peter Nilsson skriver:

Hej,

Här kommer några synpunkter och lärdomar från norra landsänden i ämnet – få jaktchampions. Håll till godo.

1. Bristande ledaregenskaper hos husse/matte = hunden kommer inte lyda när det gäller

2. Bristande intresse hos husse/matte = man lägger inte ner den tid som krävs… på träning/jakt = man jagar för lite. Man blir ingen elitidrottare av att ligga i soffan och läsa träningsböcker eller låtsas-spela en elitseriematch…

3. Brist på tid och målmedvetenhet = man söker enkla snabba lösningar istället för att dela upp alla moment som ska läras in i lämpliga och för hunden begripliga delar. Apporten t ex, den bygger ju på en rejält fungerande inkallning, sedan ska jycken även kunna gripa, hålla, bära… glöm inte simma. Tar man detta ett moment i taget så kommer helheten sedan bli rätt imponerande. Kör man allt i en enda gång så är risken stor att det blir cirkus…

Synpunkter om ledarskapet – för få chefsämnen!

För att få en Sjch så krävs en lydig hund. För att få en lydig hund krävs ett tydligt, konsekvent och förtroendeskapande ledarskap. Det är här det går fel för kanske de flesta. Se er bara omkring i på jobbet – alla är inte chefsämnen där heller, och kommer så aldrig bli oavsett antal flashiga dyra ledarskapskurser. Många har en allför långt gången beslutsvånda ofta i kombination med bristande självförtroende/självkänsla. Även analysförmågan tryter då något går på tok. Det finns heller ingen ”projektplan” eller handlingsplan som vägleder arbetet och skapar trygghet då så krävs. En hund som uppelver detta med sin husse/matte blir ingen lydig hund. Lägger man därtill vår tids största elände – tidsbrist (=intressekonflikt med andra göromål, trots att vi fortfarande har 24h/dygn) så tvingas den olycklige gena och ta snabba kortsiktiga lösningar… långlina, elhalsband,  beeper för att till slut ge upp och acceptera dålig kontakt, eftergångar och knallapporter!

Sålla bort dåliga råd – jaga mer istället!

I ämnet jakthundar finns en otrolig mängd tvärsäkra åsikter och ”kunnande”. Dessvärre är långt i från allt av godo. Som oerfaren så har man svårt att gallra ut vad som är bra och vad som bör förkastas. Man tvingas helt enkelt lära av sina egna misstag. Dyrköpt – JA, men ändå kanske enda sättet. Ett dåligt råd vi fått som orsakat onödigt många provstarter och EG’n var att inte jaga så mycket med vår vorsteh, före man provat den klart. Tanken var att man på jakt lär sin hund en massa olater som kan vara till förtret på prov. Snacka om att skjuta sig själv i foten. Sedan detta tips kastades i sopkorgen och vi började jaga utav bara den så fick vi en rejält duktig jakthund, som snart också blev jaktchampion. En knallapport på jakt kan man korrigera =åtgärda, men sker densamma på prov så får man bara stå där med lång näsa och skämmas – inte minst när resultatet hamnar till allmän beskådan på vorstehklubbens hemsida…

Lycka till! //Peter

 Peter de Verdier skriver:

Hej, det kommer upp mycket tänkvärda inlägg här, men gemensamt är nog att det inte finns en lösning, alla hundar är individer och alla hundförare också. Min erfarenhet är att detta måste anpassas efter varje situation.

Jag ser många som går med sina hundar i koppel och inte vågar släppa dom. Min erfarenhet är att hundarna släpps för lite och för sent. Om lydnaden (som i de flesta fall lika gärna kan bestå i ett NEJ) finns där så släpp hunden ofta och mycket, MEN se till att på olika sätt hålla kontakten med hunden, kalla in, dirigera, stanna etc. Om man går med hunden kopplad så blir den nog med rätta sjövild när den väl får sträcka ut.

Jag håller också med om att lydnad i alla olika och i ofta förekommande fall inte kanske tränas tillräckligt, det skall ju vara genomtänkt och konsekvent. Jag hade med 1a hunden lite svårt med att ha en tydlig plan för i vilken ålder och i vilken ordning de olika momenten skulle läras in. Nu funkar det bättre, och där tycker jag Landins bok är alldeles utmärkt.

Börja tidigt, håller med Landin själv i sin bok att första fåglarna skall fällas vid ca 10 månaders ålder. Dom är mer formbara då. Det är ok att dom följer efter lite i den åldern, och då hinner dom lära sig att det inte är ok eller ens lönar sig att kuta efter flygande fågel.

Annars är väl min egen läxa att, som nämnts här, ligga lite lågt med lydnad och dressyr, så hunden får jobba självständigt och bli just friare och lite vildare. Bygger nog på att det nu med min 3e hund känns säkrare att jag ändå kommer att få koll på den även framöver.

Sen detta med avancen, mitt råd är att när väl unghunden står och det skall resas, se till att vid avancekommandot du själv rusar fram och kör upp fågeln. Det är först när hunden själv regelbundet gör friska avancer i alla lägen som man kan stå kvar och stampa, som enligt min erfarenhet annars just kan få hunden tveksam till om och hur avancekommandot skall fungera.

Det går ju att skriva en hel bok om egna erfarenheterna….. goda och dåliga.

/Peter

19. Jeppe Stridh skriver:

Hej Anders!

Skriver ifran KL darfor stavningen!!

BRA IDE!!!! Synd att jag inte kom pa den sjalv!! Jag anser mig nog vara den som gjort mest misstag nar det galler traning. Har tranat MANGA hundar de senaste 30 aren. Det vanligaste var nog att jag forlitade mig pa att en typ av traning fungerade pa alla, jag hade ju lyckats!! Sa ar det givetvis inte! Idag med alderns ratt har jag insett hur olika man kan trana for att uppna ett bra resultat. Det galler att se till att forare och hunds mentalitet gar ihop, svart ibland!!

En som tidgare skrivit har pa din sida har andrat traningen FOR mycket. Efter att ha haft en hund med aldeles for daligt jaktintresse och motor samt storlek och mentalitet emot sig, var nasta hund med Ratt storlek och jaktintresse inte i hand, och fick darmed ett tragiskt slut. Precis som manga andra hundar framforallt i vara sydliga delar med mycket vagar och hare. Sa jag inteammer till 100% med de som tidigare skrivit att just Stoppet ska vara pa plats innan man slapper en hund har nere i soder!!

Lycka till med din trevliga sida, vi njuter i 30 graders varme

Halsningar

Jeppe

Tomas H skriver:

Hej Anders!

Största misstaget jag gjort är att inte ha ett 100% stopp på hunden. Att sedan falla för frestelsen och släppa hunden för tidigt i skogen var absolut ingen lyckad kombination. Har insett att det är VÄLDIGT svårt att få till en bra hund på de fågeltillfällen som skogen ger. Rekommenderar skarpt att skaffa rapphöns.

/Tomas

 Annika Wängvik skriver:

Hej Anders,

Här kommer mina tips som jag surt fick smaka på själv..

1. Res din hund på håll redan som unghund för att undvika onödigt tryck, så har du tagit första steget till att undvika trög avance.

2. Låt hunden resa fågeln och få möjlighet att lyckas alt göra fel innan visselsignalen tjuter. Jag gjorde båda felen på min hund och det tog många timmars trägen träning, (en hel säsong) på fågel innan avancen kom tillbaka. Helt onödigt.

I övrigt kan jag bara instämma med övriga. 100% stopp innan fågelsituationer!

//Annika

Ingrid Olofsson skriver:

Hej Anders

Gratulerar till ännu en bra Lärorik och kul idé om hundträning på hemsidan. Hamnar ”sent” i inläggen och ser att mycket av det som man tänker på redan tagits upp på ypperliga sätt. För att ändå bena ur något som jag tycker är viktigt är här en av mina reflektioner.

Vi har ju även haft lite valp/träningsträffar.

Vad jag tycker är en brist hos många hundförare, inklusive den största hos mig själv, är konsekvens. Bla tex; det är väldigt lätt att blåsa i pipan ett par extra gånger på fältet för att se om hunden gör som man tänkt sig, istället för att vid behov, lägga benen på ryggen, riskera lite mjölksyra och ”agera” för att få situationen som tilltänkt.

Eller; hur många gör som en av dina kursdeltagare, på den filmsnutt som ligger på din sida, slänger kläder och offrar sig att tidigt på säsongen, simma med hunden ut i svinkallt vatten, fullfölja kommandot och till slut få hunden att bärga apporten när den första gången vägrat?

Eller; hur många kan med handen på hjärtat skryta om att aldrig någonsin stått vid vattenkanten och dirigerat sin hund med stämbanden väl synliga för åskådare?

Eller; höjt rösten ett antal snäpp oktav även fast hunden är två meter ifrån dig och förmodligen hör lika bra som minuten innan?

Skulle inte förvåna mig om en del hundar lider av tinnitus som vi förare orsakat.

Jag har själv usel kondis, blir lätt lat och ofta inte tillräckligt envis att vara konsekvent på håll. Straffar sig gör det, säkert som amen i kyrkan, då jag ofta hamnat i situationer när mina hundar lyssnat dåligt under pipan/rösten på fältet. Dom har lärt sig min gräns för inkonsekvens, vet att det inte händer så mycket ”där ute”, följt av att vi inte alltid har samma uppfattning och inte alltför sällan ges möjlighet att bli lite sk ”egenrådiga”. (Låter bättre än olydiga.)

Som tur är har jag en karl som är lika envis som Anders ibland är smidig att framföra sitt budskap i exalterade lägen (;).

Skulle aldrig låta sig bli bemästrad av hunden i en situation där något ej är tillåtet och får på så sätt ofta sina hundar mer ”mellan tummen och pekfingret”. Dom vet att det som sägs är det som råder.

Gällande apporteringen har jag däremot alltid haft lättare för att vara konsekvent, har inte gett mig utan att vara säker på att hunden förstår mig och känner sig trygg i sin uppgift. Hittills har apporteringen alltid funkat väl.

Känt är ju, för att lyckas som förare är tajming i korrigeringen ett nyckelord, men i vissa situationer kan det vara svårt att fullfölja ett kommando snabbt, det många då gör är att blunda/hoppa över eller byta kommando, går vidare och hunden har förmodligen bara uppfattat förvirring och pga vår inkonsekvens/otydlighet tvingats till ett eget sätt att lösa olika uppgifter/situationer på, därmed också många gånger egentligen Obeskyllt kallade för ”olydiga”.

Jag är övertygad om att när hundarna inte gör som vi vill, är det inte för att jävlas, utan mer pga av att vi som förare inte är tydliga nog med handling och konsekvens.

Med andra ord, jag tror det är viktigt att vara konsekvent och tydlig i alla lägen, fullfölja ett kommando, lyckas det inte första gången, tänka till varför, agera därefter och inte ge upp förrän man hittat ett sätt som får hunden att förstå och försöka göra det man som förare vill driva igenom.

Jag vet, lättare sagt än gjort. För mig är det återigen en utmaning, när jag nu har en ny unghund att jobba med, som jag för övrig tycker väldigt mycket om och som passar mig bra.

Kortfattat och garanterat gammal skåpmat, men en viktig nyckel för alla hundförare som är nyttig att bli påmind av och vad jag har att förmedla för stunden.

Jag önskar alla Lycka till!

 Peter skriver:

Tjenare Anders.

Med Rappe så begick jag nog de flesta fel som gick att göra innan bättre vetande personer hjälpte mig på spår.. kanske det var i sista sekunden men jösses vilken underbar jaktkompis jag fick.. alla eftergångar till trots.

Med nästa hund så blev eftergångarna färre men, då blev det lite si och så med resningen istället (ganska så vanligt vad jag kan se) han jagar som en raket men fälten här i Bohuslän är ju inte så stora så ibland så blir det lite på gränsen till vad som är bra. Kanske så skulle piplydnaden övats på mera?

Med små hundarna nu så hade vi bestämt oss för att inte vara visselorkester åt dem när de susar fram på fältet, än så länge så har det funkat bra. Alltså ge f…n i att blåsa i pipan om man tror/vet att hunden inte lyder utan ta detta på korrigerbart håll istället.

Skulle jag ge några tips så skulle det bli att ha en uttänkt plan A på vad som ska göras/åtgärdas när hunden visar/kanske kommer att visa olydnad.(Kanske till och med en plan B) Det går så fort när en hund gör fel och inte är det många som hinner reagera på den korta tid som en korrigering kan ge verkan… Och när det blir bra så ska hunden få veta att det som den gör är riktigt och rätt..

Lätt va??

Ha det gott // Peter

24. Agneta Ericsson skriver:

Hej Anders och alla andra!

Onekligen mycket intressant läsning i de kommentarer som kommit in hittills, i likhet med vad Ingrid skriver så finns väl inte så mycket att tillägga men ett par reflektioner kan jag inte låta bli.

Vi och även våra hundar är alla olika både i temperament och i inlärningsförmåga det är därför en svår nöt att knäcka att hitta en dressyrform som passar oss alla. Men vikten av att börja i tid kan inte nog påtalas!

Har själv gjort otaliga fel, framförallt i starten, med mina hundar och ofta lyssnat på alla goda råd utan att ha en egen plan. Tror att mycket av vägen till den goda jakthund vi alla vill ha är att som Anna Berg sa på en av kurserna jag gick ”bestäm dig” och ”ge inte upp”. Att alltid ha en klar bild av vad vi vill att hunden ska göra och vad vi ska göra om det inte blir så, innan vi sätter igång. Återigen så kommer ordet tajming att få stor betydelse, även vår förmåga att kunna läsa vår hund vilket inte alltid är så lätt, det är betydligt lättare att läsa andras.

Och så det berömda stoppet, behöver jag säga mer?!

Har varit på ett par av Anders kurser och har tagit till mig konceptet till fullo och hoppas att kommande hundar kan få bättre utgångsläge än tidigare.

Väl mött på Dianas stigar

hälsar

Agneta

Karl-Oskar Lund skriver:

Klart man vill vara med i utlottningen!
Har gjort samma misstag som Tomas H. Jag har släppt för tidigt och okontrollerat i skog. Insåg hur kontraproduktivt det är när en jaktkompis, som var med för att passa, såg en fågeltagning. Han beskrev hur hunden stod en kort stund för tjädertupp, sedan reste och följde efter. Själv hade jag ingen aning om vad som hände… Numera är jag övertygad om att ska man få till en bra fågelhund så får hårviltet vänta.

Jenny skriver:

Det klantigaste jag har gjort med min hund är att berömma den när den går efter fågel i tron att det skulle förbättra hans sök. Möjligt att söket blev bättre, men problem med eftergångar anser jag betydligt värre. Det kommer jag inte att göra om med nästa hund, men då gör jag väl något annat innovativt som ger nya saker att fokusera på.

Thomas Ellefsen skriver:

Jeg tror de fleste som har hatt fler enn en hund, er enig at det er mer jobb enn man var klar over, og derfor så mange problemer. Jeg tror mange kunne spart seg for mange problemer hvis man hadde spurt om hjelp lenge før, inkludert meg selv. Vi venter til vi har fått oss et ordentlig problem. Og da får man råd fra alle kanter. Uansett hvem man spør, så har alle sine egne meninger. Og det er lurt å trene dressur/oppdragelse allerede når man får de små i hus, ikke vente til de har lært seg mange unoter. Mitt beste og tryggeste råd til nybegynnere er å lese ditt treningshefte og se dine filmer. Og bestill en treningshelg tidlig, da får man se hvordan man ligger ann i dressuren. Les, lytt og lær. Merk dere alt Anders sier og det han skriver. Les gjerne litt mellom linjene også. Har man ikke mulighet til å reise til Anders, spør han iallefall hvem han ville anbefalt å dra til. Det er viktig å være konsekvent, aldri la hunden få viljen sin. Har man sagt kom, så har man sagt kom. Tror alle driter seg ut her. F. eks at man kaller på hunden sin når det er andre tilstede, hunden hører ikke, og man syntes det er flaut å rope en gang til. Eller at vi kaller og kaller, og tilslutt driter man i det. Og man tar alt for lett på ”sitten”. Alle har vi vel sagt at den fungerer hjemme. ”Sitt ”/dressur er ferskvare. Trene,trene,trene! og i mange forskjellige miljøer. Kreve ”sitt” hver gang, aldri la hunden få slippe unna med en kommando. Det gjelder alle kommandoer. Og å klare å tenke på lydnivået. Hunden lystrer bedre når man snakker normalt og er bestemt, enn når man hyler og skriker. Begynner man dressuren tidlig og er konsenkvent, så slipper man det. Det er ikke lett å være ny, man må gjøre noen feil. Jeg har gjort alle! Gjør de enda, gammel vane er vond å vende.:) Men å komme litt på rett spor fra starten av, så kanskje man kan redusere mange av feilene. Så vær en god og rettferdig leder, og masse lykke til! Gjør jobben, og husk -en lydig hund er en glad hund. Og en glad eier.
Stor klem fra Violet, som endelig er fornøyd med dressuren og som gleder seg til året 2010.

Micke skriver:

Mycket intressant läsning, det blev en jävla snurr när du höjde rösten Anders, jag var en av dom som bara var intresserad vad som skrevs, när jag läst dom 25 inläggen har man fått lite kött på benen, och tänkt efter lite hur jag tränat min fjärde vorsteh, som är klart den lydigaste av dom, nu har vi förmånen att inte träna bland feta kärringar i storstan utan på landet, stoppet fick vi lära oss grunden i Trollhättan, sen har vi slipat på det hemma bland kaniner, tamhöns och rådjur och det funkar bra,  han gick upp i öppenklass nu i januari, så det gäller att hålla hårt även i fortsättningen, men vad jag tror är en orsak i min framgång vad gäller stoppet och lydnaden är vår kontakt, varje morron ca en timme före min uppstigning ska han upp under mitt täcke och ligga där och mysa med huvet på mitt bröst och sova. När vi kommer till skogs har han superkontakt, då är vi ett team som jobbar, lika så när vi tränar apportering är han superglad han kommer åter och sätter sej och sopar med svansen, väntar jag för länge att ta apporten blir det rena blankisen under han. Man ska ge hunden så mycket kärlek så frun blir svartsjuk, då får man en riktig kompis, och all träning blir fan så mycket enklare och roligare.
/Micke

Okänd kompis till Peter från Norrland…

Hej
Här kommer mina funderingar och tankar på varför mina fyra vorstrar under åren 1983-2010 kom/kom inte upp till EKL.
Först och främst vill jag påtala att mentaliteten på en hund är mycket avgörande om man kommer upp i EKL. Temperamentet och livligheten och därmed den mentala uthålligheten måste finnas där. En annan sak är sökmönstret (reviering, fart o vidd) som skall vara på ett speciellt sätt och har inte hunden detta, så är man körd.
Fastän jag kommit upp i EKL så har vägen dit varit annorlunda beroende på vilken jycke jag haft i snöret.
Här kommer i alla fall mina svar:

Vad var det jag missade?
Vorsteh nr 1 Ej i EKL: Grundläggande jaktträning. Lydnadsträningen var OK, men det räckte inte. I efterhand förstår jag att jag hade en mycket bra jakthund.
Vorsteh nr 2 Ej i EKL: Stabilitetsträning(träning i skott och flog). Mentaltest.
Vorsteh nr 3 EKL: (Mycket livlig, mycket temperamentsfull, något vek hund) Positiv kontaktträning. Positiv lek.
Vorsteh nr 4 EKL: (Något livlig, något temperamentsfull, något vek tik). Vikten på betydelsen av sökmönstret.

Vad var det avgörande felet?
Vorsteh nr 1 Ej i EKL: Jag var inte jägare och inte insatt hur en stående fågelhund skulle fungera. Lånade bort hunden till jägare som tyckte han var bra.
Vorsteh nr 1 Ej i EKL: Hunden blev knallapportör och stor eftergångare och jag hade inte kunskap om hur jag skulle hantera det.
Vorsteh nr 3: Innan mentaltestet var jag för hård mot honom och gav honom inga alternativ. Hans förtroende till mig var mycket på minus.
Vorsteh nr 4: Hon saknar ett bra sökmönster.

Vad skulle jag gjort istället?
Vorsteh nr 1 Ej i EKL: Gått en jaktkurs både för mig och hunden.
Vorsteh nr 1 Ej i EKL: Gått jaktkurs och bett om hjälp. Om jag hade mentaltestat honom hade jag förhoppningsvis förstått att jag hade en osäker hund i kopplet och hanterat honom därefter.
Vorsteh nr 3: Efter mentaltest behandlade jag honom på ett helt annat sätt. Byggde upp förtroendet mellan oss och sedan gick allt mycket bättre.
Vorsteh nr 4: Styrt upp henne tidigare i söket.

Så fastän jag har haft två hundar i EKL så har jag missat och gjort fel på vägen dit, jag blir aldrig fullärd men jag lär mig en massa nytt för varje ny hund jag har.

Kul att ni undersöker och bryr er!

Hej!

Ja, visst tillhör man dem som tycker det är smidigt att läsa men tristare att skriva själv.

För mig så är det viktigaste att få stanna kommandot att fungera. Bor man i Sveriges näst största stad så är det ett måste.

När det kommer till träning så tycker jag att man skall integrera den i allt annat man gör. Jag har oerhört svårt att ta mig tid till allt som skall göras.

Skall du hem till en kamrat som inte vill ha hår överallt? Jättebra övning för hunden att bara ligga och iaktta från sin filt.

Jag har med mig min lilla snutta till gymmet. Kanon att ligga och titta på folk som kommer och går utan att få hälsa på dem.

”Aktiv” träning i all ära men jag tror att man lätt glömmer bort socialiseringsträningen. För mig är det en självklarhet att mina hundar kan åka spårvagn och samtidigt slappna av. En spårvagn kan vara läskig med alla ljud, skakningar och människor.

Vissa saker kan man träna medans andra saker MÅSTE hunden utsättas för undertiden den är en valp som t.ex spårvagnar.

Tro mig, jag kände mig inte lite dum när jag stod och talade med ett elskåp på avenyn en shoppingsöndag i stan för att övertyga min då sex månaders vorsteh att det inte var några konstigheter.

Avslutningsvis lite beröm.

Lika viktigt som att göra rätt med sin valp är det att veta vart man skall leta för att få tips. Har du läst detta så har du hamnat på helt rätt web-sida. Bättre ställe har jag svårt att tänka mig.

Kalle

Per skriver:

Hej

Min första Vorsteh förstörde jag genom att min egen jaktlust var för stor. Jag fällde fågel hejvilt, även när hunden inte skötte sig. Snart så både knallapporterade och tjuvreste han. Detta kommer jag inte göra om.

Med min nya hund så följde jag Din bok och började träna lite varje dag redan vid 12 veckors ålder, det fungerade fantastiskt bra. Vid åtta månaders ålder fungerade fågelsituationerna och hunden var jättelydig. Jag blev då lite kaxig och trodde att nu var det färdigt. När jaktlusten satte in blev det mycket svårare minst sagt. Kanske är det så att man i vissa fall underskattar kraften i hundens jaktlust och tappar kontrollen. Jag tror det är viktigt att träna fågel- och viltsituationer regelbundet så att man hänger med i hundens utveckling.

Med min första hund vågade jag inte gå jaktprov alls för jag var rädd att göra bort mig. Denna höst har jag gått flera prov och kurser i Vorstehklubbens regi och jag har haft jätteroligt. Jag kan verkligen rekommendera detta till alla Er som inte provat. Jag har lärt mig enormt mycket och träffat många trevliga människor. Både jag och hunden har definitivt blivit duktigare tack vare detta.

Per Ekenbäck

Cattis skriver:

Kan enbart hålla med ovanstående att alla inläggen har varit intressant läsning samt att det som vanligt blir lite fart när du Anders höjer rösten. Kan enbart hålla med om vad som skrivits innan vad gällande stoppet, att vara konsekvent samt korrigering. Jag har haft några hundar men det är endast med nästsista och sista som jag tränat enligt Landinmetoden gällande stoppet och det har givit ganska bra resultat men precis som du undrar i din frågeställning så har jag inte med nästsista nått ända fram. Den hunden med annan förare hade gjort det för länge sedan för kapaciteten finns hos henne. Min brist tror jag varit att jag inte varit hundra disciplinerad med kommandot ”STANNA” utan det missbrukats i vissa fall av mig, jag tillåtet lite olydnad ibland med halvsittande hund osv och därför får jag inte till ett hundraprocentigt stopp i alla situationer. När jag tränat stoppet så har jag från början krävt av hunden att den ska sitta och det är det som jag släppt på emellanåt och godkänt en halvsittande hund och det straffar sig i längden. Jag har inte varit konsekvent med mitt kommando. Då jag är gammalbruksmänniska så ser jag idagsläget att kommandoordet ”STANNA” ska vara liktydigt med ”PLATS” kommandot som man hade för platsliggning i grupp och dvs. det ska inte finnas något annat alternativ än stanna till det kommer ett nytt kommando oavsett vad som händer runt omkring. Försöker med nya unghunden att verkligen praktisera detta och hitintills så har det givit resultat. Då jag med unghunden även haft förmånen att ha fågel hemma så har det ett par gånger i veckan blivit fågelsituationer från valpåldern. Unghunden har fått söka ut i hagen oavsett vind, ibland medvind, ibland rätt i vind. De första gångerna när det blev stöttar så iakttog jag vad som hände och oftast stanna hon spontant vid uppflog men när hon sedan ville gå iväg så la jag på kommandot ”STANNA”. Har jag behövt korrigera ”STANNA” kommandot så har jag aldrig gjort det i fågelsituation utan tagit tillvara på alla andra frestande situationer som dykt upp där det varit lockande att göra något annat tex. hälsa på grannens hund när man möts i skogen. Känns som vi är på rätt väg men det får väl höstens jakt och prov utvisa.

Vad gällande korrigering så fick jag mig en tanke i helgen när dels unghunden förbröt sig på ett av mina kommandon samt när de båda unghundarna busa omkring och gammeldamen låg bredvid och tugga ben. Tillslut tyckte gammeldamen att unghundarna blev för stökiga och enbart genom att höja en mungipan, ändra ögonblicken samt position på öronen fick hon unghundarna till att lugna sig. Inte ett ljud, inte ett morr endast mimik – tänk om vi kunde ha samma kommunikation med våra hundar. Jag fick korrigera två gånger och det var definitivt EN gång för mycket. Korrigering i rätt tid och rätt utförd framkallar definitivt önskat beteende hos hunden och det är något jag måste bli bättre på.//Cattis

Kjell skriver:

Hösten 2007 bestämde jag mig för att skaffa hund. Eftersom det skulle bli min första hund var det många funderingar på olika raser innan valet till slut föll på klm. Listade mig hos några uppfödare och fick till slut napp. Nybörjare som jag var och fortfarande är så började jag läsa alla böcker om stående fågelhundar som jag hittade.

Maj 2008. Valpen skall hämtas JÄTTEKUL inga problem för jag har ju läst en massa. Väl hemma började paniken krypa efter ryggraden JAG KAN JU INGENTING. Böckerna kom fram igen och kompisarna med hund blev nedringda av en orolig husse. Frågorna var många fler än svaren så man kände sig inte speciellt trygg i husserollen. Allt eftersom tiden gick och några valpträffar genomleds (där fungerar ju inget som är klockrent hemma) så kändes rollen som flockledare lite bekvämare.

Lydnaden började funka hyfsat och näsan började sticka upp över vattenytan.För att imponera på omgivningen testade jag att utöva min hunds lydnad bland vanliga människor (inget hundfolk) det var inte alls bra för där fanns inte samma möjligheter till korrigering om något inte skulle fungera.Det svåraste med lydnadsträningen tycker jag är att ge kommandot vid rätt tillfälle (när man kan korrigera).

Ett resultatlöst kommando undergräver ju ledarskapet.

Har startat på några fältprov i höst och tycker det är hur kul som helst, det är nästan enbart då som hunden får riktiga fågelkontakter.

Det verkar vara ett vanligt problem för många att få träna på marker med fågel.

Under 2010 skall jag fortsätta klättra upp ur rännstenen men helt rakryggad och klappa mig för bröstet ”jag kan allt om hundar” kommer jag aldrig att stå.

2010 kommer också att innefatta prov i ökl och resultaten där får framtiden utvisa. Kram på er alla Kjell

David.F skriver:

Hej.

Skoj med detta påhitt och mycket lärorikt helt klart. Jag tycker man kan dela upp allting i TVÅ delar och det är nybörjare och icke nybörjare. För om man läser en del av problemen som många haft så beror det på ren okunskap och att man inte vet hur man ska göra. Ett exempel är när man släpper unghunden lös i skogen och låter den härja vilt då kan det aldrig bli rätt än hur bra ämne man har för om hunden börjar att driva fågel helt vilt så blir problemen med eftergångar och liknande ofta stora.

När det gäller trög avance så är nog det vanligaste att man ropar stopp för tidigt eller att man tar i hunden för hårt när den gör fel i fågelsituation. Jag tror man ska låta hunden resa igenom hela kullen och lite till innan man stannar den för annars så blir den försiktig om man stannar den så fort första fågeln går upp och får då en försiktig avance eftersom hunden vet att så fort som en fågel flyger så är det bara att stanna. Låt hunden resa mycket längre så minskar risken att den blir försiktig på en gång eller hur??

Sen tror jag faktiskt att många börjar för tidigt att kräva för mycket av hunden innan den är mogen och mycket hänger nog ihop med att man vill ha en färdig hund på 10 månader och det kan nog skapa många problem. Jag har läst Anders bok och få kan skryta med den erfarenhet och kunskap som han har MEN här kommer nog problemet för oss vanliga. Man läser boken och tänker att det här är inga problem jag gör bara som det står i boken. Problemet är att få av oss har möjlighet att träna så mycket som Anders och man har inte heller kunskap att se när och hur man ska gå vidare. Det blir tror jag för många en press att prestera resultat i dressyren alltför tidigt och det tror jag förstör många hundar. Mitt tips är att man ska läsa många böcker och prata med erfarna hundägare hur dom gjort men sedan måste man kunna lägga det på sin egen nivå och det är nog svårt. Nåväl vi kanske ska skynda långsammare många av oss.

Jag tror att man ibland jobbar med hundar som det kanske inte är lönt att lägga ner så mycket jobb på som man gör. Misstolka inte det jag skriver utan jag menar att om hunden är mottaglig för dressyr och har bra kontakt så går nog det mesta bra. Men tänk er motsatsen en hund som inte är speciellt mottaglig för dressyr och inte har nog med kontakt. En sådan hund kanske det bara är dom allra vassaste hundmänniskorna som får till men själv så kanske man ödslar bort ett helt hundliv på en ”dålig hund”. Man kanske ska låta någon bra hundmänniska titta på hur hunden är om man kör fast istället för att bara ånga på och inte lyckas.

Ok det är min syn på det hela och alla andra har redan skrivit vad man bör tänka på.

Jag ”glömde” att skriva vad jag gjort för fel och det jag först kommer att tänka på är att jag var för snabb att stanna hunden skrek redan när jag hörde fågeln lyfta och då hade många gånger inte hunden sett fågeln. Sen har jag tagit i hunden/hundarna lite för mycket någon gång i fågelsituationer och då gjort att det blivit trög avance.

Jag glömde också att skriva att man ska akta sig för att tappa behärskningen och ta i hunden ”lite” för mycket för det tror jag alla någon gång har gjort ( i alla fall många) och hunden tappar förtroende för ledaren och man får börja om att skapa förtroende och det kan ta tid.

Sen har jag naturligtvis inte varit konsekvent alla gånger och det får man betala för senare i fältträningen. Jag gick en kurs för länge sedan med Erik Wilsson och Rolf Johansson och då sa Rolf att när man tror att man tränat nog mycket på en övning så ska man träna 1000 gånger till. Som någon skrev tidigare att när det börjar fungera så tror man det är klart och går vidare när man i själva verket skulle fortsätta träna mycket längre på en viss övning.

Precis som Anders skriver i sin bok så kan hunden uppfatta t.ex. SITT eller STANNA som ett hårt kommando och göra den låg. Mitt förslag och även en fråga till Anders är  tror ni (du) att om man använder pipa så slipper man använda munnen och slippa bli grov i stämman när det blir ett stressigt läge varpå pipan kan vara bra för då associerar inte hunden till dej som förare när man blåser ner hunden. Fördelen med pipa är att man slipper bli hög i rösten när hunden går efter (det blir man nog ganska lätt ibland) och istället så får pipan göra jobbet.

Jag minns inte om du tog upp detta i din bok.

Kör hårt och lycka till.

Magnus och Carina Gidlund skriver:

Ja, här kommer väl en kommentar från oss också….!

Vår första strävhår (vorsteh) var en tik med korta eller nästintill obefintliga minnesbilder (enl. mentalbeskrivningen)vilket gjorde att vi upplevde henne svårdresserad och självständig. Apporten och lydnaden fick vi aldrig till riktigt bra fastän vi jobbade mycket med henne under alla år,testade olika metoder och tog hjälp av olika tränare.

När vi senare skulle träna in apporten på vår andra tik gick vi in ”för hårt”. Här inser vi att vi skulle har varit mycket mjukare i ton och handling eftersom den här tiken var mycket mjukare till sitt sätt än den förra tiken. Inte förrän vi gjorde ett längre uppehåll i träningen, bara lekte och lockade fram kampen inom henne började hon apportera med glädje.

Hon blev sen riktigt duktig på det.

Med dessa ”apportträningsfel” i bakhuvudet var vi verkligen på vår vakt när vi tog hem vår kille förra sommaren – också en strävhårig vorsteh. Vi skulle då inte vara för hård eller för mjuk med apporten så vi bestämde oss för att nu var det spontanapport med mycket glädje som skulle gälla och sen skulle vi ta hjälp av kunnig dressör med apporten då han blev äldre… så var planen iallafall…!

Handen på hjärtat… Anders, kan vi reklamera köpet… vi har en retriever!!!

Han älskar att bära saker, ju svårare det är att bära ju roligare tycker han att det är. Apporten vid jakt har fungerat från första början men vi är givetvis medveten om att det behövs mera krav och andra utmaningar i träningen framöver.

Magnus och Carina Gidlund

Claes skriver:

Hej Anders och alla andra.Glöm aldrig att hunden inte gör fel för att jävlas med dig. Han eller hon gör fel för att de inte förstår vad du menar.

Claes

Maria Tjärnström skriver:

Ja, misstag har vi väl hunnit göra så många nu med vår fjärde vorsteh i huset. Problemet är att välja vilka jag ska beskriva, för att inte inlägget ska bli för långt. Men jag tror jag börjar med ett misstag vi gjorde med vår första hund Strimma, då vi skulle lära henne apportera.

Strimma är en mjuk hund, som inte behöver hårda nypor för att dresseras. Vi hade lyssnat på min pappa som är gammal erfaren hunddressör, och han förespråkade tvångsapport. En hård metod, men ger en osviklig apportör. För en erfaren dressör som vet exakt vad han/hon gör och gör det i precis rätt ögonblick fungerar det säkert. Felet vi gjorde var att vi gick för fort fram, och var för hårda med Strimma innan hon ens förstått vad det var vi ville få henne att göra. Resultatet blev att hon blev rädd och pacificerad, vi fick jobba jättemycket med lek, lock och pock för att få tillbaka hennes glädje, och få henne att gripa apporten. Tillslut lyckades vi lära henne apportera, och i dag är hon bombsäker. Men man märker fortfarande på henne att apport är blodigt allvar, hon tramsar eller leker aldrig, rädslan för att göra fel ligger fortfarande kvar hos henne.

Med våra tre andra hundar har vi gått betydligt lugnare fram, vi föredrar nu att kalla det lydnadsapportering i stället för tvångsapportering. Vi börjar med spontan/lekapportering med valpen på ett tidigt stadium och låter det bara vara kul och kravlöst. Sen övergår vi till lydnadsapportering med hålla-gripa-bära, förenat med krav och ett skarpt NEJ så fort hunden spottar. Det har fungerat bra med våra tre nästkommande vorstrar. Endast hanen, Nitro, var lite problematisk eftersom han verkligen ääälskar att bära, som en retriever! Det uppstod helt enkelt aldrig något tillfälle att korrigera honom, och visa att apporten övergått från lek till allvar.

Kontentan är att det finns nog ingen ”universal” lösning för alla hundar, man måste pejla noga vad man har för slags hund och gå lugnt och metodiskt fram.

Hälsningar Maria och Tomas Tjärnström med korthåren Strimma, Nitro, Beretta och Dimma

Suzie skriver:

Hej!

Vi håller på med vår första Vorsteh så vi är nybörjare.

Vi har varit lite för nitiska med stoppet så nu har vi en trög avance i stället som vi håller på att träna bort. Förmodligen har vi kommenderat stanna för fort efter avancen. Ibland hände det att han tog fågeln när han skulle resa den då var man lite stressad och sa nej för man var rädd om fågeln. Nu idag förstår man hur korkat det var han skulle ju bara haft beröm.

Sen är man ju inte konsekvent alltid fast man har tänkt det och vill det. Vill man ha en lydig hund måste man vara konsekvent.

Sedan ska man inte vara rädd för att fråga mer erfarna vorsteh–ägare om råd, och ta till vara det som man tycker är bra och som passar en själv och den egna hunden.

Suzie o Christer

 Pelle skriver:

Väntar till de sista skälvande minuterna innan jag ger min kommentar. Har ju fordrats en hel del eftertanke varför jag inte fått fram ngn Skl-hund. Efter att ha vridit och vänt på detta så har jag precis som alla andra kommit fram till att Stanna-kommandot ej fungerat tillfredsställande. Tränade detta idogt enligt alla konstens regler och med duvor och tyckte att det satt, ända till första fågelkontakten. Problemet vi hade var att första året till fjälls så var det katastrofalt dåligt med fågel, så man fick inga bra förutsättningar från start så att säga.

Så här i efterhand har jag kommit fram till att duvträningen blev alltför platsbunden och ej speciellt varierad. Det andra stora misstaget som gjordes var att berömma när hon gick efter fågel; ”För att få igång hennes motor”, som kursledaren sade.

Ett av problemen som förstagångsägare till en stående fågelhund är att man lyssnar på de människor som man tror har erfarenhet och inte går på sin egen maggropskänsla. Problemen som detta innebar har vi kommit tillrätta med själva och efter eget huvud, skall inte försöka mig på ngn närmare förklaring till detta.

Har idag en fungerande jakthund, men ej ngn superprovhund även om hon är premierad på skogsprov. Innan detta skedde så tyckte jag att hon ej var tillräckligt bra för att gå jaktprov, vilket kanske också är en anledning till att hon ej är mer premierad.

Erfarenheterna jag gjort av detta tar jag med mig till nästa hund och skall ej försöka upprepa detta, det blev bara en massa onödigt arbete.