Januari 2009

Det var många år sedan jag skrev nedanstående text men harmaskinen blev snabbt en klassiker och det var många varianter som tillverkades i stugorna runt om i landet. Min egen maskin är nu pensionerad och i stället använder jag mig av en apportkastare, mer om detta hittar du i min bok.

Mycket kul hade vi med harmaskinen så nog tycker jag att den får leva kvar här på hemsidan några år ännu – och hundar som låter sig frestas av haren kommer det alltid att finnas…

Harmaskin – inget för skåningar…

Utrustning.

Nåja maskin och maskin, men ett kul och effektivt sätt, för att både träna och kontrollera ditt ”stannakommando” för den dagen då haren eller fåglarna dyker upp framför nosen på hunden. Kanske ändå inget för er som bor i harrika marker, där kommer utmaningarna fram för egen maskin…

En kontrollerad retning är möjligen något som mest intresserar oss som håller på med jakt och jaktprov med stående fågelhundar – men jag tror också att en och annan instruktör kan ha glädje av detta under sina kurser i vardagslydnad.

På kurser och träningsträffar finns det som ni vet alltid några experter med mycket duktiga och lydiga hundar. De är egentligen inte där för att träna sina hundar, utan mer för att få lite socialt umgänge och visa upp blivande champions för de stackars nybörjarna i gruppen. De demonstrerar gärna hur de med en enda visselsignal får stopp på hunden på långt avstånd 20-30 meter. Med sitt kroppsspråk, inklusive den nonchalanta och uttråkade minen vill föraren förmedla till oss som står där som instruktörer att nybörjarstadiet för deras del är passerat för länge sedan.

Det är vid dessa tillfällen som det är extra roligt att plocka fram harmaskinen. Motvilligt måste jag erkänna att det ligger en viss njutning i att se ”experternas” ansiktsfärg och röstläge bli allt högre och högre under det att deras champions helt obehärskat och till synes komplett döva jagar efter en liten löjlig leksakshare på fältet. Men efter denna övning brukar stämningen i gruppen bli ganska lättsam, alla kommer så att säga ned till samma nivå och inser att träning kanske trots allt är nödvändigt.

Nu till själva harmaskinen

Hare 2.

Vad som helst duger som kan få rejäl fart på exempelvis en liten vit tygtrasa eller ett par hoptejpade måsvingar. Jag använder numera en liten sladdlös handborrmaskin och en rulle med grov fiskelina som jag med hjälp av en skruv sätter i maskinen.
Själva träningen brukar jag lägga upp så att jag gömmer ”haren” bakom en tuva eller buske och föraren får koppla loss och släppa hunden på fältet. När hunden är på lagom avstånd är det sedan bara att köra igång ”haren”.

Bara en kul grej?

Nja – till att börja med var det nog så, men det är förvånansvärt hur många normalt lydiga hundar, inklusive en och annan av mina egna, som åtminstone de första gångerna, låter sig lockas till ett vilt förföljande av ”haren”. Och det har också visat sig att genom att variera hare och situationer där den dyker upp kan vi få många tillfällen till att förklara för hundarna att vi menar allvar med våra stannakommando.
Fördelen är dessutom att vi vet, och är förberedda när ”haren” dyker upp och det gör inte heller så mycket om någon gör fel. Att korrigera en fågelhund på fel sätt och vid fel tid, i en fågelsituation, kan som bekant ställa till det…

Enklare än så här kan det inte bli!