Foto Mattias Nääs
Nu ska jag berätta en sedelärande historia om när jag, som låter så jävla duktig när jag har kurs, gör rejäla fel. Det är min lilla Britta det ska handla om. Någon dag efter att jag kommit hem från fjälljakten hittade hon ett par fasaner i tät vegetation här hemma under en rastpromenad, fick stå en stund och sedan resa – inga problem allt gick helt enligt skolboken. Ett par dagar senare åkte jag till Birger Knutsson för att få träna på lite nya marker och dessutom få lite andra hundar att gå mot i släppen och vad händer. Det är stora öppna fält vi pratar om, kanske likt fjällterrängen i Brittas ögon? Hon söker bra, finner fågel och fattar stånd, hon står i fem sekunder sedan vänder hon tvärt och går därifrån. Detta upprepas och vid ett tillfälle då hon går för nära så skyggar hon för rapphönan som flyger upp. Eländes elände vad har hänt? Hel säker är jag inte men det finns två alternativ antingen har hon blivit påverkad av att jag skjutit för nära henne på fjället, man blir lätt lite väl sugen på att fälla ibland… Eller – det jag tror mest på och som jag varnat så många för, som har veka hundar i en träningsgrupp, är att hon tagit åt sig i fågelsituationerna på fjället när jag korrigerat Kickan med kanske lite väl hög och negativ röst. Britta är en extremt mjuk liten tjej och Kickan är olydig och på gränsen att synda ibland och får helt enkelt inte släppas för långt. Läs mer…