RIOS, det viktigaste för en stående fågelhund?
Rios, ro i oppflukt og skudd – nu när alla vet vad rios står för så slipper jag den frågan mer… Men är detta det viktigaste momentet? Kanske är det så, men jag är övertygad om att det lätt blir fel om man som många gör stirrar sig blinda på detta enda moment och koncentrerar all träning hit.
Signallydnad
Ett stycke i min bok kallar jag signallydnad och understryker vikten av att hunden lyder direkt när inkallnings eller vändsignalen kommer. Desto fler hundar jag ser under träning desto mer inser jag hur viktigt detta är. Du kommer aldrig att nå ända fram om du prutar på detta. I alla tänkbara och otänkbara situationer ska hunden vända direkt på inkallningssignalen. Jobbigt – jo men visst är det så. Det är en fråga om konsekvens och att alltid åtgärda ett kommando som hunden inte lyder. Träna på detta, se till att det fungerar och jag lovar, du får det betydligt lättare med ditt ”rios” och inte minst får du mindre problem med en trög avance än om du koncentrerar träningen till fågelsituationer.
Det är mer än en förare jag under åren gett rådet att, enbart koncentrera träningen till att få en fungerande signallydnad och ibland är det väldigt svårt att hålla inne med ett ”vad var det jag sa” till dem som struntat i det goda råd de fick och som ett brev på posten fått en hund som spårar ur allt mer…
Så glad jag är att jag har en fullvuxen ras!
Efter alla år med stövarjakt är jag numera ganska trött på att pulsa omkring i snö och kyla under jakten, men vädret är som det är i år. Hundarna påminde mig häromdagen om att det var längesedan de fick jaga, så det blev att ta med bössan och ge sig ut. Jakten gick bra, några fasaner hittade vi, hundarna var riktigt sugna och jobbade på förvånansvärt bra trots snödjupet.
Något som också håller hundarna, och mig, i trim så här års är skidåkning. Mina nuvarande hundar är inte precis födda till draghundar men efter att ha backat lite och försöka öka på motivationen börjar de fungera så smått. Å andra sidan så är inte min skidåkning den bästa så jag är glad om farten inte blir för hög – men jäkligt kul är det… Och den här vintern är jag väldigt glad för att jag har en fullvuxen ras, att jaga i djupsnö och dra 95 kilo husse på skidor (ok, lite drygt 95…) är inget jobb för en breton…
Hej!
Ämnet du tar upp är riktigt intressant. När man själv dessutom rätt ny i gemet så har man lätt att förstå problematiken med ”lugn i flog o skott”, lägg till ”lugn i fällning” också, så blir utmaningen komplett!
En sak är obestridlig – en hund som är lugn i fågel får man helt klart skjuta mer fågel för, än den hund som ränner iväg helt på eget bevåg och med mål om att ta fågeljäkeln själv. Jag har jagat med både knallapportörer och lugna lydiga hundar, så jag kan uttala mig med stöd av viss erfarenhet. Är hunden lugn så ökar chansen till att fler fåglar finns kvar och kan resas igen efter omladdning. Men, även skyttet blir bättre med en lugn hund. Förmodligen beror det på att en karl likt mig själv bara kan koncentrera sig på en sak åt gången. Ska man satsa 100% på skyttet eller 100% på att föra hunden? Tvingas man jämka och förhandla mellan skytte och hund i det utsatta läget, blir det lätt bom och/eller eftergång. Men har du en hund som vet att bli kvar då fågeln flyger kan man ju istället fokusera sina maximala 100% på skyttet – du fattar.
Men jag tror dessvärre inte det är önskan om mer fågel i säcken som gör att fågelhundsfolk tränar i vild förtvivlan och med ogenomtänkta metoder. Nej, man vill för allt i världen lyckas på jaktproven. Kraven där, förutom unghundsklassens förlåtande bedömning, är just en hund som respekterar fågel och INTE går efter. Är bara hunden lydig i fågel ramlar priserna in vart efter. Men ränner hunden efter trots förbjudande förmaningar från sin förare, får den vara hur duktig som helst. Några fina priser blir det inte. Men, det är ju varken domarnas eller provreglernas fel att vi hundägare tränar hundarna fel, för lite, för monotomt, för tråkigt, för mesigt, för brutalt eller alldeles fantastiskt ogenomtänkt!
Vi ses! //Peter Nilsson
http://www.jaana.se
Min hund skall inte gå efter i flog, skott eller fall. Skulle den mot förmodan börja att fallera måste jag korrigera eller GÅ HEM.
Tjusningen med denna jaktform över stående hund är den, att den jaktliga situationen blir på så perfekt som möjligt. Det har inte med kvantitén att göra utan kvalitén. Dessa tillfällen när samarbetet hund förare fungerar som bäst ger en känsla som ofta är bestående. Hur ofta tänker man inte tillbaka på lyckade jakter där hunden finnes i stånd, en blick mot husse som nickar, anpassad avance, fågel upp och fällning, lugn hund som åter vänder blicken mot husse och får ånyo en nick, Allt avslutas där hunden som belöning får överlämna sin apporterade fågel. Vem vill då komma ihåg en knall/fallapport?
När det gäller skyttet för hunden så är det ”bara” att koncentrera sig på hunden först, se att den håller sig lugn, för att sedan fästa blicken på fågeln som då oftast är i lämpligt håll. Man är ju aldrig tvungen att skjuta?
Jag tycker att det är mycket bra som Du propagerar för Anders idag, lydnad inför fågel, som ingen annan gjort tidigare. Trots Din ”ålder” så är ju detta ett nytänkande som många torde ta efter. Birger K
Hej på er.
Nog är detta det som man pratar mest om i den stående fågelhundens värld. Att få hunden lugn i flog och skott. Det är en förutsättning för att få 1a pris på jaktprov och naturligtvis en stor fördel även om man bara jagar. Men jag håller inte med om att det är någonting nytt för mig veterligt så har det varit ett krav för ett 1a pris i många många år.
Vad jag skulle vilja prata om är att det finns två typer av RIOS. Den första och troligen vanligaste typen är den som på förarens ibland hårda kommando går att hålla i flog och skott. Många gånger så ser man hur hunden balanserar på gränsen och det är nog många gånger som turen har räddat föraren från en knallapport. Men sedan så ser man ibland den andra typen den som lungt och säkert sätter sig ner och bara lugnt betraktar fågeln som ligger och flaxsar på backen. Man riktigt ser på hunden att den skulle aldrig drömma om att springa efter fågeln eller knallapportera. Hur får man fram denna spontant lugna och harmoniska hund som man aldrig behöver höja rösten till för att den ska bli kvar i fågeltagningen.
Jag skulle gärna vilja höra vad ni tror och vad ni har för åsikter om detta.
MVH/David