Före Jul träffade jag Pelle, en valp från vår P–kull nu 8 månader. En olydig unghund, åtminstone enligt mina mått. Men olydnaden var en sak, det verkliga problemet var att han hade lärt sig att hålla sig undan när föraren skulle korrigera och tala om hur en hund ska uppträda. Flykttendenser kallar jag det i min bok och varnar för detta på sidan 36…

 Att ta med Pelle ut på fälten för vårträning i april skulle inte fungera utan skulle bara göra allt värre och kanske mer eller mindre omöjligt att komma tillrätta med. Med mina goda råd om träning åkte min valpköpare hem igen för att förhoppningsvis få ordning på både lydnad och flykttendenserna.  För en tid sedan träffade jag Pelle igen och nu än mer olydig – så bra träningsråd ger jag…

 Att snacka och ge goda råd är en sak det är många som kan. Men problem med flykttendenser är inte alltid lätt att komma tillrätta med och alla hundar fungerar inte enligt samma mall.  För att lära mig lite själv och försöka klura ut om jag gett fel träningsråd bad jag att få låna Pelle några dagar.

 Mysdagar
Som vanligt blev det till att börja med ett par mysdagar. Trevliga rastrundor med övriga flocken, inkallning och stopp då vi inte hade några störningar, massor med godis och beröm. TV–kvällar och tillåtet att sitta i knät, sova middag i kökssoffan och så vidare…

Knack, knack på dörren
Självklart fungerade lydnaden när det inte var några störningar att tala om, så är det för det mesta.  Många ringer och mejlar om att de inte kan hitta några störningar för att testa lydnaden under lite svårare förhållanden men som alltid gäller det att använda sin fantasi och hitta på något.

Problemet för mig var att jag måste ha Pelle på ett begränsat utrymme för att kunna korrigera om det skulle bli fel. Jodå, jag har ett litet hägn och där provade jag först. Resultatet blev 1–0 till Pelle som bara gav mig fingret och höll sig utom räckhåll. Men motion fick jag och det lär ju vara nyttigt.

 Hur gör era hundar när ni får oväntat besök? Ja, de allra flesta hundar, åtminstone mina, rusar till ytterdörren när det knackar på dörren, eller när barnen kommer hem eller vad det nu kan vara och att hejda dem då är inte helt lätt, prova får ni se…

En riggad situation
Pelle låg och sov i ”lilla läsrummet” med mig sittande i fåtöljen bredvid. Christine var ute med småhundarna och jag visste mycket väl vad som skulle hända när hon öppnade ytterdörren… Och visst – självklart vaknade Pelle och rusade som en galning mot ytterdörren. Stoppkommandot var som väntat helt verkningslöst. Men nu var det kört för lille Pelle, ingenstans att rymma inte. En rejäl korrigering blev det och sedan tillbaka till platsen bredvid fåtöljen för fortsatt kvällsmys. Pelle borde nu veta både vad NEJ och STANNA betyder.

 Fortsatt träning
Nästa dag hade jag bestämt mig för att överdrivet belöna varje tendens till att göra rätt, alltså inte kräva något omedelbart stopp eller sittande vid stannakommandot. Inte pressa genom att gå emot eller försöka få tag på hunden om inte inkallningen skulle fungera fullt ut – i stället backa och belöna varje steg i rätt riktning.

 Började med rimliga störningar och allt fungerade bättre än väntat. Direkt vändning på inkallningssignal, några gånger fick jag ta till nejkommandot som då gav respons omedelbart. Stoppet fungerade på långa håll även om bromssträckan blev några meter. Många promenader och innehållet i godispåsen sjönk rejält. Utnyttjade också den övriga flocken, det är ju svårt för en unghund att låta bli att hänga med på vad de andra hundarna gör på de olika signalerna.

 Skarpt läge
Den optimala störningen är så klart kaninhägnet. Kaninerna har vintersemester så är års så det blev till att fånga in ett par för en kortare tjänstgöring… Nja – då jäkla bra gick det inte. Stoppsträckan var som ett normalt hagelhåll men en härlig jaktlust fick jag se… Beröm fick det trots allt bli med den här hunden men också en stund senare ett litet utvecklingssamtal om stannakommandot. Efter detta var det ingen tvekan – jaktlusten fanns kvar precis som det ska vara och stoppet satt där det skulle. Som lite bonus hittade vi en fasan senare på dagen och även här fungerade både stopp och inkallning.

 Vad händer sedan
P fungerar nu i stort sett som mina egna hundar i den åldern och jag känner att jag vet exakt vilka råd om fortsatt träning jag ska ge – om det sedan kommer att lyckas är helt upp till föraren men en sak är säker om det inte blir en jaktchampion av den här hunden så beror det inte på hunden…

 Som alltid är det oerhört viktigt för att lyckas att hunden kan lita på dig. När du låter vänlig är du vänlig och när du låter förbaskad är det inte lika kul. Att gå tillbaka i träningen är ett måste när du får problem, överdriv berömmet och se till att omedelbart berömma varje tendens som hunden har att göra rätt – med det här vet väl alla redan…

 Om Pelle som hund
P–kullens hundar har dåligt med dådkraft, precis som sin mor Kickan, inget som i och för sig kommer att störa vare sig jakt eller jaktprov men självklart gäller det att jobba med detta i bakhuvudet. Det är lätt att tro att hundar med liten dådkraft är mjukisar och att man får vara extra försiktig när man behöver korrigera. Så kan det kanske vara ibland men inte när det gäller Pelle, och förmodligen gäller det fler i kullen. Det krävdes rejält tuffa korrigeringar för att mitt nejkommando skulle sitta. Det gäller som alltid att läsa sina hundar!

Jaktlust är kanske det viktigaste om vi ska lyckas fullt ut och jaktlust finns det massor av i P, fullt i klass med vad Kickan har.  En rejäl jaktlust är inta alltid lätt att tygla men så oändligt mycket roligt man kommer att ha när man väl har lärt sig kontrollera den. Några större fält har vi inte haft tillgång till men det efter vad jag sett så kommer P att gå rejält på fält och fjäll…

Träningstips för er som ska med på vårträning
En unghund vill självklart leka och jaga efter andra hundar, så också Pelle. Att han i detta läge driver med skall är inget fel, ska det drivas ska det göras med skall…

 Men snälla ni som ska med på vårträning i år – låt mig slippa se detta när vi släpper på fälten i Skåne! Gå ut med någon kompis och släpp era hundar. Vill de förfölja varandra se till att få stopp på det och skicka hundarna igen åt varsitt håll. Det tar max en halvtimme att fixa till detta om lydnaden är hyfsad och det är bättre att göra det nu och inte när vi ska ut på fälten i Skåne. Börjar vi härja med hundarna där tar vi förmodligen ned farten och lusten att söka ut. Och en sak till – för din partner på fältet som kanske har fixat till detta redan är det inte kul att få en hund jagande i hasorna på sin lydiga hund…

 Nu hör jag redan hur en och annan säger ”men jag har ingen kompis med hund” – det problemet får ni lösa själva, men det går i princip bra med vilken hund som helst som springer…

 Lycka till!

Detta inlägg postades söndag, 6 februari, 2011 kl 14:12 i nyheter. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller en trackback från din egen sida.