Skaffa en Garmin astro…

Nu blev ni allt förvånade, Anders Landin gör reklam för att sätta en pejl på hunden. Nja, riktigt så är det inte. Men grejen är att jag under hösten har fått flera frågor vad man kan göra åt hundar som försvinner i skogen. Försvinner är kanske inte rätta ordet. Det har rört sig om unghundar med normalt bra lydnad och kontakt under jakt och träning på fält och fjäll men i skogen håller de sig undan alldeles för länge och låter sig inte kallas in. Det kan vara allt från tio minuter upp till en halvtimme eller mer.

Det råd jag gett är att först och främst ta en ordentlig funderare på vad hunden har för motiv att hålla sig borta och vad som drar starkare än husse. Att den står för fågel hade ju varit trevligt men det kan vi stryka i de fall jag pratar om här. Min gissning är rådjur, hare, ekorre, mård, mink, sork. Ja, listan kan göras lång på sånt som kan vara mer intressant för en unghund än vad husse är.

Är det inte spårsnö är så klart en pejl ett suveränt hjälpmedel för att försöka få klarhet i vad jycken sysslar med när den är borta. Pejl eller ej, huvudsaken är nog att man inte står där och kliar sig i huvudet och svär över hunden utan faktiskt tänker den där tanken att försöka klura ut vilket motiv hunden har att vara borta och sedan ta tag i den verkliga orsaken. Hundar gör som bekant inte något enbart med tanken att jävlas med oss – även om jag kan hålla med om att det kan verka så ibland…

Att släppa unghunden i skogen är en dålig idé
Just nu har jag ett par unga hundar, Queen 4,5 månader och Astrid 7 månader. Jag skulle inte komma på tanken att gå en runda i skogen och låta dem springa som de vill innan jag har sett till att de kan hantera fågelsituationer någorlunda bra och innan de har insett att det är fågel som är det roligaste här i livet. Jag vill också att de ska veta att kanske främst klövvilt är väldigt förbjudet och ganska otäckt att jaga… Fågel, nu menar jag gråfågel, har jag inte i mina skogar så det senare är det allra viktigaste.

När jakten har börjat vakna på en unghund är det givet att den vill ha utlopp för sin jaktlust när den är lös. Finns det då ingen fågel så kan vad som helst som springer, hoppar eller krälar vara kul, och det behövs inte alltför många gånger som den kan roa sig med otillåtet vilt innan det kan utvecklas till något som kan bli väldigt väldigt svårt att få stopp på…

Jo, jag vet att det finns människor som bor i skogslänen och inte har mycket annat än skog runt sig. Men någon rimligt öppen mark borde det väl finnas och lite ansträngning kan det väl vara värt för att få den där hunden man vill ha med sig på jaktturerna i framtiden…

Hundar som försvinner på fjället
På facebook och en del andra forum ser man allt som oftast efterlysningar om hundar som försvunnit på fjället, ganska ofta är det settar. Visst kan det hända olyckor, hundarna kan skada sig eller bli sjuka men jag gissar att det många gånger rör sig om hundar som av någon anledning bara drar. Detta låter för mig lite underligt, jag brukar säga att den hund som frivilligt försvinner ifrån mig under jakt lika gärna kan stanna borta. Det låter hårt och kanske inte är riktigt sant men vi pratar ju om flockdjur – att försvinna från sin flockledare är väl det sista en normal hund borde göra?

Jag har funderat lite och har kanske en tanke om vad förklaringen vid några tillfälle kan vara men skulle bli väldigt glad om någon av er som läser detta ville komma med tankar och idéer om vad ni tror skulle kunna vara orsaken till detta. Kanske någon har egna erfarenheter?

Med andra ord – fatta tangenterna och lämna en kommentar!

 

46 kommentarer till “Skaffa en Garmin astro…”

  1. Ann-Sofie Karlsson skriver:

    Hej Anders,
    Jag har oxå funderat varför. Som valpkursinstruktör på en brukshundsklubb såg jag hundar som aldrig hade varit utanför stigar/vägar, blev spaka när spårlinan var mer än 2m och hade ingen koll på sin förare i skog och mark. Lite är nog genetiskt, men sen är det träning. Vissa har helt enkelt aldrig sina hundar lösa, vågar inte. När de sen någon gång blir lösa så vet de helt enkelt inte hur man beter sig. Mycket konstig i min värld, där de oftast är lösa.
    Jag ser det på min vorsteh vid vissa tider,då vi inte kan vara lösa så blir han odräglig. De ”jobbar” mer när de är lösa, även om de bara är i kopplets längd. Eller som gamlan kunde göra ibland när hon hade fuffat, la hon sig och väntade på bestraffningen. Då var hon inte lätt att hitta.
    Detta är mina ideer hoppas du blir klokare.

    Ann-Sofie

  2. Michael Fossum skriver:

    Har man inte – genom god grundträning och bra hundhållning – skapat ett förhållande som bygger på ömsesidig tillit, respekt för ägare och samarbete så är det väl så att vissa hundar tycker det ger mer att jaga på egen hand……Detta löser man inte i skogen eller på fjället men genom att gå hem och skapa detta förhållandet – ”vill” inte hunden samarbeta i trädgården så kan man inte förvänta sig så mycket samarbete i jakten. Jag håller helt med om at det är oroväckande många hundar som ”försvinner”….En annan möjlig förklaring: Även om jag hör till de som ser vissa fördelar med pejl så har man sett flertalet tillfällen av missbruk: ”Jägaren” som går med nosen i skärmen på apparaten och följer efter sin hund utan att ha minsta egen koll på var, hur och vad den jagar, dessa ville troligen inte klarat av att föra hund utan pejl – man är för lat att orka träna hunden och lära sig dens söksupplägg samt kräva kontakt. Detta började egentligen redan med piphalsbanden – förare som gick i egna tankar och bara väntade på att höra ”ståndpipet” ett eller annat ställe – var och när det skulle dyka upp hade de ingen aning om! /Michael

  3. anders skriver:

    Det ligger väldigt mycket i vad du skriver Michael, jag är helt enig. Jag har en liten fundering till men väntar ett ta med den. Hoppas få några mer kloka tankar utifrån.
    / Anders L

  4. David skriver:

    Hej på er.
    En mycket intressant tråd och någonting som fler har bekymmer med än vad man tror. Jag skulle vilja börja med att säga att detta är ett problem som är övervägande på den engelska sidan rätta mej om jag har fel. Men helt klart är att om tex en pointer går dubbelt så stora slag som en vorsteh och hittar fågel ute i slutet av slaget så måste det vara väldigt öppet för att kunna se och hitta hunden. Men frågan är går den ur hand eller har den bara ett väldigt stort sök? Om det är lite tätare så är det naturligvis omöjligt att hitta en hund som går stora slag då menar jag mellan 200-400m. En klok hund borde dra ihop söket när det blir tätt men alla gör inte det och då måste man ha något hjälpmedel för att kunna jaga i skog.

    Frågan är går det att få en hund med stort sök att verkligen anpassa söket efter marken eller? Visst kan man vända hunden med vissla men varför vänder den inte själv? när andra hundar verkar ha det nedärft att hålla bra kontakt. Har haft både vorsteh och pointer och pointern går mycket större än vorstehn och visst blir det bekymmer när det är tätt. Jag upplever att dom engelska hundarna när dom går i bra vind nästan kan gå hur långt som helst när dom rider på vinden innan dom vänder är det fel? Visst omöjligt att jaga med i skog och lågplattåfjäll men på stora kala ytor så funkar det. Jag gillar naturligtvis den hunden som går i slag så att jakten blir trevlig och att man slipper söka hunden helt klart. Men varför går vissa så väldigt stort? är det jaktlusten som är större på dessa hundar eller är det kontakten som är dålig? Vissa domare i varje fall iNorge gillar storgångare som söker från dal till dal bara dom vänder och kommer tillbaka framför jägaren.

    MVH
    David

  5. Jonas skriver:

    Har faktiskt gått i samma tankar i höst då nuvarande unghund har varit otroligt självständig från första dagen. Detta uppskattades i början då förra hunden var åt det snävare hållet i alla fall på fjället. Fördelen var att jag nästan alltid visst var han var och när han skulle springa förbi och visa upp sig. Även om man aldrig tränar en hund lika så skiljer det mycket på dessa individer när det gäller att jobba självständigt ifrån mig. Som Du skriver tror jag att hon gärna hittar på något bus med älgar eller dylikt, men de gånger jag testat Astron har hon lagt upp sökrundor i skogen på 600+ meter emellanåt vilket är långt ifrån idealt för mig. Här tror jag man kan ha nytta av astron om den används rätt. Har inte riktigt funderat ut hur jag skall göra ännu dock. Vill gärna inte att hon slutar springa som hon har gjort på fjället. Balans mellan förarberoende och självständig.
    Nackdelen med astron är att jag gick och spanade på skärmen mer än njöt av jaktupplevelsen. Dessutom tror jag att om man är som jag lite små lat finns risken att man väljer att inte lösa problemet med en för vid hund om man har en astro. Du alltid vet vad den gör och var den håller hus så behovet att den jagar med dig finns inte längre.

    Dock kommer det nog att sitta en liten pejl på hunden fram över då det börjar stryka varg här omkring men då får den ligga i ryggsäcken långt bort från nyfikna blickar.

    /Jonas

  6. Rickard skriver:

    Hundar som försvinner på fjället? Kan alla hundar ”hitta hem” utan träning ? Drivande och ställande hundar lär sig tidigt. Men är det säkert att alla våra stående hundar som ska jobba i vind med bra förarkontakt, verkligen vet hur det går till ??? Det kanske för vissa individer inte behövs så mycket innan hunden är ”vilse” ??? 
     Tycker Garmin är en tokrolig maskin !!! Hunden dock mer intressant … Det finns nog ingen pryl med batterier i som förstör hundar i Sverige ? Det ansvaret ligger väl fortfarande helt på förarna …
     Har som kuriosa hört att det blivit en vanlig ursäkt vid tvivelaktiga avåkningar av vägen att : GPS:n måste visat fel … Gud bevare …
    Ganska ny med stående hund/Rickard

  7. Joel Lindgren skriver:

    Jag skaffade min första srävhåriga vorsteh sommaren 09. Vi tränade grundligt lydnad och kontakt.
    Eftersom jag bor långt uppe i norr så finns ju skogen runt knuten. Jag väntade tålmodigt till hösten 10 innan hunden skulle få jaga, han har aldrig tränats på rapphöns eller fasan.
    Så när den 25:e augusti äntligen infann sig så släppte jag hunden i markerna.
    Han förstod direkt vad hans primära uppgift gick ut på nämligen hitta och stå för fågel. Revieringen var klockren och jag kände att jag hela tiden visste vart hunden var.
    Denna höst har han däremot varit lite mer självständig och tanken på Astro har funnits flera gånger, var på bekräfta köp en gång innan jag ångrade mig. Min grund idé är att jaga utan tekniska hjälpmedel så hur skulle jag då göra för att få det att fungera. Provade pingla på han men det störde honom oerhört och han sprang bara runt fötterna. Som Anders skriver så var alternativet att söka upp glesare skog där jag hade möjlighet att vissla hunden för att få ihop revieringen. Efter många dagars svärande och visslande i skogen så har jag åter en hund som jag känner att jag vet vart han är i skogen.
    Astro tror jag fortfarande är det bästa hjälpmedel(kommer nog att skaffa en) men man måste betämma sig för hur den skall användas annars så tror jag att man får en hund som kommer att ta för sig, eftersom husse alltid kommer oavsett vart den är.
    / Joel

  8. Micke skriver:

    Hej Anders!’
    Har man en hund med bra med jaktlust i och jagar i skog ,som har lite till sök och hittar fågellöpor, då skiter då min hund i mej,men han har faktiskt börjat att rapportera nu i höst,han är nu snart 4år.
    Ang astron, så är det första jag tänker på när jag ska ut och släppa,
    jagar man mitt i ett vargrevir så är det ett bra hjälpmedel att ha koll på hunden,likaså drillingen är en självklarhet,dithän kommer många av oss att hamna med dagens ROVDJURSPOLITIK.Vi har i våran klubb en egen sms tjänst där vi får info om vargobs,det kommer info om spår och syn 3-4 ggr varje dag.Vem vill släppa bästa kompisen utan nån koll inte jag iallafall,en varg är en för mycket.
    /Micke

  9. r skriver:

    Kombinasjonen enorm jaktlyst, lite jaktvett og alt for mye oppbygd stress kan vel føre den mest dreserte hund langt ute på viddene?

  10. Tommy Nilsen skriver:

    Hej Anders
    Jeg ser med stor interesse din fråga og svar.
    vi har jo selv 5 pointere som er 8,5,4 og 2×1 år som går stort på fjellet og tillpasser seg i skogen, men de holder alltid god kontakt.Jeg deler mitt syn på det Michael skriver. Hvis Lederskap, dressur, tillitt, kontakt, respekt for flokklederen og hunden har fått god oppdragelse av disse momentene,så forlater ikke hunden flokklederen, den hund som gjør det, ja da er det etter min mening brist i oppdragelsen, ellers så er hunden dum og ikke trenger en flokkleder. Dette kan jeg si fordi hos oss kommer det en del hunder gjennom året i dressur og mange har en hund som er halvannet år og oppover, jakt lysten har tatt overhånd og jakter for seg selv og skiter fullstendig i husse. Med en samtale med hundeeieren så ser jeg helt klare brister i oppdragelsen.Et lite eksempel, jeg var med en hundeeier på jakt/trening og hans hund jaktet for seg selv, var stadig borte i 15 min, 30 min, 40 min o.s.v (hunden Var 15mnd) hunden hadde god dressur men manglet litt i oppdragelsen. Så gikk vi motsatt vei av det hunden gjorde å gjemte oss, vi så hunden i kikkert, etter 20 min begynte hunden å lete husse, da så vi at det ting begynte å endre seg, i hele 50 min lette hunden, da stoppet hunden å begynte ule, hvor er husse, den lette helt klart etter sin flokkleder, når husse ga seg til kjenne, kan jeg love deg at hunden var glad. Den hunden idag vet altid hvor husse er og enda bedre ble hunden etter at husse skjøt fugl for hunden. Garmin Astro har jeg også prøvd og den kan sikkert diskuteres på mange vis, jeg for min del har ikke behov for en slik sak, jeg vil at hunden skal holde kontakt med meg og ikke omvendt. Når det gjelder Norske dommere så liker mange storgåere, men det er ikke altid like morsomt når hunden står for fågel 4-500m opp en bratt fjellside og fører og dommer må slite i en halvtime for å nå opp til hunden. sikkert en god hund men Er det en god Jakt hund?????. du får gjerne arrestere meg om jag har fel her. Jeg følger spent med videre :-)
    mvg
    Tommy

  11. David skriver:

    Hej.
    Jag håller med om det Tommy skriver och visst är den bästa jakthunden den man ser nästan hela tiden oavsett vilken mark den jagar på. En hund som går stort på kalfjället är kanske inga större problem eftersom man ser den hela tiden. Men samma hund i skogen som inte drar ihop söket blir nästan omöjlig att jaga för. Det finns många hundar som även är jch och har tagit sina meriter på fjäll men som är oduglig i skogen. Man kan säga att det ska vara som ett gummiband mellan förare och hunden och när gummibandet är nog sträckt så ska hunden vända och komma tillbaka.Hunden ska också gå kortare slag i skogen eftersom det är tätare men det är många hundar som inte klarar av detta och vad beror det på? Hunden upplevs på fjället att ha bra kontakt men inte i skogen.

    Den bästa hunden är naturligtvis den som klarar av att hålla kontakt i alla miljöer eller hur.För att funka i skogen måste hunden vara förutsägbar så att man vet när den går till höger och blir borta så är den åt det hållet och lätt att hitta. Men tänk er hunden som springer rakt ut i markerna och slår några slag den är omöjlig att veta var den är. Sen är rapportering något som måste fungera för en bra skogsjakt tycker jag i alla fall. Som ni ser så är det inte bara en sak som ska fungera för att man ska uppleva att hunden håller kontakt. Jag tycker av rent praktiska själ så bör inte hunden gå längre än 200m ut i sök oavsett hur marken ser ut men det är min egna och högst personliga åsikt. Den bygger på att det är jobbigt att gå upp för branta fjäll och då tycker jag att 200m räcker. Som Tommy skrev hur roligt är det att gå 500-600m upp för en brant bara för att hunden hittat fågel. Men åter igen är det bara hur man formar hunden eller ligger det mer genetiskt än vad vi kanske tror?? Vi får inte glömma att det är minst lika många som har ett motsatt problem att hunden inte vill söka ut nog långt vad beror det på för mycket kontakt????

    På fält och även skog och fjäll för den delen så finns det en del förare som måste styra sina hundar med pipa i tid och otid och min fråga är har dom hundar med dålig kontakt??

    Rolig tråd med mycket funderingar kring måste jag säga.

  12. Rickard skriver:

    Vad Tommy beskriver med den 15 månader gammla hunden som inte kan hitta föraren efter 20 minuter tar jag som ett kvitto på att mina funderingar angående huruvida våra stående hundar lärt sig ”hitta hem” kanske kan vara riktiga i en del fall . Det finns som sagt var många drivande och ställande hundar även i samma ålder som har sökturer på 15-20 minuter och hittar igen föraren efter varje sväng oavsätt terräng. Tycker personligen att det är för långa sökturer, men det var det går forma även dessa jycks ! 
     Vad hade hänt om inte man gett sig till känna efter 50 minuter ? Är det inte det som kan hända när en hund förbrytit sig och gått ur hand av nån anledning ? 
     Jag menar inte på något sätt att det är okej att hundar struntar i sin förare ! Men jag själv har iallafall mycket kvar att lära, så det händer mig lite då och då … Jag tror att ALLA hundar MINST behöver kunna ta sina egna spår tillbaka till utgånsplatsen. Rätt så säker på att de flesta stående hundar skulle fixa det hur lätt som helst om dom bara visste att man kan böja lite på nacken …och dra ner lite på tempot . Vi tränar det sommarhalvåret, släpar massor med konstiga döda djur runt skogen . Göm hela familjen istället ! Kommendera inte apport bara …

  13. Tommy Nilsen skriver:

    Hei
    Kul å være med på diskusjonen:-)
    Nu er norrbaggen igång Anders:-)
    Vi snakker vel om stående fågelhundar ikke sant? og ikke drivende hund.For det har jeg ingen erfaring med.
    Jeg vil ikke at en stående fågelhund eller mine egne hunder skal være borte i 15, 20 og kansje 30 min, den hund jakter ikke for meg, den hund jakter for seg selv.Om jeg skifter rettning, Hva skjer da? jo vi drar i vær vår rettning. Den hund som jeg beskriver er jo selvfølgelig en unghund.Men Om eieren hadde fortsatt å jakte med den hunden så hadde denne hund forsterket sitt problem å blitt mer og mer egenrådig og jo eldre hunder blir, ja enda vanskiligere blir det å fortelle hva som er rett og galt. Eieren hadde ikke trent kontakt med den hunden. Denne hunden var lett å få inn på rett spor. Igjen så er min menin at det er brist i oppdragelen.Løsningen hadde vel etterhvert vært en Garmin Astro:-)

    For mange hundeeiere lykkes oppdragelsen slett ikke. Problemet er ofte, at de ikke kan få forklart hunden/valpen, hva det er den skal gjøre. Ved å jobbe med hunden/valpen er kroppsspråket meget avgjørende. det skal være overenstemmelse med handling og stemmeføring.
    Mange Nye hundeeiere har ofte det problemet, at de ikke kan kalle hunden/valpen til seg, og kan man ikke det, er man godt igang med å skape seg en hund, som gjør hva det passer den. Den gjør det den har lyst til, og kun når den har lyst til det. Hvis vi ser oss om i naturen er spesielt flokkdyrs unger meget sterkt knyttet sammen, og det enkelte medlem i en ulveflokk kunne aldri drømme om å forlate flokken. Det kan skje, at flokken utstøtter eller dreper et individ som ikke vil sammarbeide på flokkens prinsipper, men et flokkmedlem forlater aldri flokken frivillig. Jeg tror denne viten er god å ha i bakhodet når man ska oppdra en hundvalp. Skulle det skje på ett eller annet tidspunkt at valpen løper bort, må man umiddelbart stille seg selv spørsmålet, HVORFOR?
    Kul å følge med Anders :-)
    Tommy

  14. Rickard skriver:

    Min jämförelse med drivande och ställande hundar har jag gjort utifrån Landins sista stycke om ” Hundar som försvinner på fjället”. Den har inget med jakten och söket att göra ! Det handlar om när hunden är LÅNGT ifrån sin förare av nån anledning …
     Om jag ställer frågan såhär: Om av någon anledning vår unga stående hund, hamnar två kilometer från sin förare (hare, ren annan hund?)har vi då gett den verktygen att hitta tillbaka med ??? Hur löser den situationen ? Finns en del utrymme för stress här …
     Jag tror att man behöver lära alla hundar att ”hitta hem” … om inte annat som ”plan B” för att slippa sitta en heldag på fjället utan hund med all den oro det innebär …
    Nu skall det skottas mer snö/ Rickard
     

  15. Berndt Brodén skriver:

    Jag köpte min Astro för att hitta hunden om den skadat sig i skogen.
    Vi har en del vildsvin , varg ,och annat skräp på våra marker.
    Hitintills har han klarat sig bra.

    MVH
    Landinarnas Frasse

  16. r skriver:

    Mener man må skille mellom dresserte, aktiviserte hunder og de som tar frem hundene fra hundegården for fire dagers jakt i året. Sistenevnte kategori kan vel aldri forvente å ha velfungerende hunder. Det er vel en kjent sak at for noen hunder så ligger kontakt helt naturlig, og ingenting er for de mer gøy enn å gjøre ting sammen med eier. Så har man de hunder som fra valpebein av er mer selvstendige som må ”tvinges” til kontakt gjennom ”dressur”/føring.
    Selv har jeg to settere hvor den ene synes at lykken på jord er å gjøre ting sammen. Hun er flott på skog, men går litt for smalt på høyfjellet og er ikke den hund med mest jaktlyst i verden. Hun elsker pausene vi har på tur. Så har jeg en annen setter som syntes lykken på jord var å være i sin egen lille boble og med en ustoppelig jaktlyst og lite jaktvett. Henne måtte jeg jobbe MYE med for å holde kontakt i skog og fjell. Skulle jeg latt henne få bestemme, så hadde hun forsvunnet over riksgrensen før jeg hadde fått på meg sekken og ladet haglen. Men med stemmebruk ble vi enige om hvilke grenser som gjelder og hun søker fremfor meg i stedet for 2km til siden for meg. Enighet om de grenser løste ikke jeg med mer grunndressur, men med styring av søk i fjellet og mye passivitetstrening i skog og fjell. Enhver må kjenne sin egen hunds lydighet og stressnivå. Jeg snakker selvsagt for meg selv nå, og min hund. Må ikke blande inn hunder som henger i taklampen og spiser av sølvskje 365 dager i året.

  17. David skriver:

    Hej igen.
    När jag läser det sista inlägget så tycker jag att det belyser att det kanske är mer genetiskt än vad vi tror. Samma hundförare som tar fram 2st hundar och dom är helt olika i sättet att hålla kontakt mm.Jag tror att hundarna är väldigt olika och att vissa behöver man inte träna så mycket kontakt medan vissa hundar får man jobba hela livet med.

    MVH
    David

  18. anders skriver:

    Många kloka synpunkter
    Stort tack till er som lägger en stund på att skriva en kommentar, det är ni som gör sida till vad den är! Jag vet att fler av er är erfarna hundmänniskor med många år bakom bössa och stående hund. Men kul är det också att de som kanske är relativt nya lämnar ett bidrag – det är lätt för oss ”gamlingar ”att fastna i inkörda spår och tankar…

    Inte utan att jag känner igen mig lite när jag läser vad Joel skriver, nog har jag visslat och svurit så det räcker till, för att få en självständig jaktsugen hund att jaga tillsammans med mig… Som gammal stövarjägare tycket jag det var kul att drivande hundar kom upp i inläggen. Men både för dessa raser och för de stående är det nog som fler av er är inne på att det skiljer en hel del individerna emellan när det gäller förmågan eller kanske viljan att finna tillbaka till föraren. Den där kombinationen riktigt stor jaktlust och en hund som är så följsam som vi vill ha den är kanske få förunnat att få. Det ligger en hel del i vad ”r” från Norge skriver i sitt inlägg om skillnaden mellan sina settrar.

    Att storleken på söket till stora delar ligger genetiskt hos hunden är David inne på och så är det säkert. Att bara säga att det beror på jaktlust kan knappast stämma, det ser jag inte minst hos mina egna hundar. Inte heller tror jag det är så att de hundar som inte vill söka ut lider av för mycket kontakt… Men – undantag finns alltid. Då och då har jag sett hundar med riktigt svag jaktlust i kombination med förare som hela tiden håller hunden inom femtiometershåll på promenaderna och då kan det bli riktigt, riktigt dåligt på fjälljakten…

    Jag är så klart enig med Michael och Tommy med flera om att god hundhållning, dressyr och ledarskap har en ganska så avgörande roll om hunden ska jaga tillsammans med oss eller inte. Men jag vet också att detta inte hjälper alla gånger – precis som det finns människor där det fattas en och annan koppling i hjärnan finns det hundar som på ett eller annat vis verkar vara felkopplade heller helt enkelt dumma i huvudet…

    Kan inte låta bli att kommentera vad någon skriver om att det inte är kul när hunden står några hundra meter upp på en fjällsida. Det är ju faktiskt inte nödvändigt att gå upp till hunden om man inte vill – vi har väl inkallning på våra hundar :-). Men visst, även om jag gillar hundar som går stort på fjället och kan njuta för fullt av att se ett rejält fjällsök så håller jag med David om att det där med två hundar meter i söket räcker väldigt, väldigt långt och kanske är det man har mest nytta av. Åtminstone vi som jagar på fjäll en vecka eller två om året och resterande tid på fält och skog.

    En alldeles egen fundering…Att hundar går stort är en sak men de där som jag sett efterlysningar om och som uppenbart inte kommer tillbaka från fjället, åtminstone inte med husse eller matte, har jag en fundering om. Kan det ha något att göra med missbruk av el-halsband? För många år sedan blev jag vittne till hur en väl revierande och till synes mycket lydig hund plötsligt när, den nådde kanten av ett stort fält, hoppade över en stenmur och försvann. Den förklaring jag fick av en man som kände föraren var just ett missbruka av el. Tillräckligt långt bort och iväg så klarar jag mig… Något riktigt svar lär jag väl aldrig få på detta för numera finns det ju ingen som använder el-halsband – eller hur?
    / Anders L

  19. Jonas skriver:

    Hur går ni rutinerade fågelhundsjägare vidare när man nu har en unghund som gärna vill springa lite stort fram för allt i skogen.

    Tycker att lydnaden sitter bra och att jag har bra ”tryck” på hunden. Dessutom har fågeltagningarna varit mycket bra och hon spontan sätter sig på fältet vid stött fågel.
    Dock har hon alltid varit självständig vilket kan ge stora/långa sök i skogen.
    Skall man börja vissla in henne efter två min och styra henne hårt?
    Att gömma sig är ingen idé längre tror jag. Hon har aldrig varit den oroliga typen utan det känns som hon väjer att leta rätt på mig när det passar henne. Så här i efterhand skulle man givetvis jobbat mer på detta när hon var mycket yngre, men efter som förra hunden var lite snäv ville jag gärna få ut denna. Det är alltid lätt att vara efterklok samt att inse att hundar är olika.

    /Jonas

  20. Tommy Nilsen skriver:

    Hei Anders
    Ser at du nevner at en kan jo kalle inn sin hund om en ikke vill gå opp til hunden som står i fjellsidan. Men det tror jeg ingen ønsker å gjøre på et jakt prov :-) :-).
    GOD JUL TIL DERE ALLE SAMMEN.
    /Tommy Nilsen

  21. Anki Blomqvist skriver:

    Hej Anders!
    Kul att läsa alla olika synpunkter på hundar som går stort eller smått. Så är det ju att det är olika och då frestas jag att berätta en historia om en hund som dessvärre inte gick så stort vilket förde med sig att vi inte alltid hittade så mycket fågel. Den här gången var vi tre som gick med den här hunden, två skyttar och så jag som hundförare. Vi hade gått och gått och inte hittat fågel när hunden i fråga presterar ett jättevackert stånd och avtecknar sig som en siluett mot himlen högst upp på en bergskam. Jag skulle vilja se den jägare som i det skedet kallar in hunden, alternativet är ju att följa hunden upp igen! Den här gången bar det sig inte bättre än att de båda skyttarna sprang så så gott det gick för att komma upp till denna fantastiska fågelhund och vad händer? Jo jag som stod vid bergets fot hör dessa gentlemen svära lång haranger. Hon STOD FÖR EN REN. Ja hua mig vilka hundar.

  22. Peter Nilsson skriver:

    Hej Anders och alla ni andra!

    Det är väl allmänt vedertaget att hundens alla brister kan skyllas på uppfödaren? Avlar vi friskt på ”joy-runners” med bristande ”will-to-please” och svajiga ståndanlag, ja, då blir det till att skrika,leta, pejla och ytterst annonsera.Fråga Setter-folket 😉

    Nåväl – hundar kan nog springa bort sig av olika anledningar, så även vorsteh. Har sett en del ofta yngre hundar som drabbats av lite panik, när de tappat bort husse. De kan då börja tok-springa utan att riktigt nyttja sin nos och då tappa orienteringen. När så sker kan det bära iväg långt…

    Som vanligt handlar mycket om att forma önskat beteende från början, dvs det inte uppfödaren lyckades skicka med får vi hundägare lära in. Hunden gör ju det som gagnar den mest. Den måste alltså lära sig se nyttan av att jaga tillsammans med sin ägare. Jag har min fasta övertygelse i att det görs med Berettan – och det ska ske tidigt. Genom att fälla fågel, dvs utdela den ultimata belöningen till unghunden (runt 6-8mån), kommer den snabbt förstå nyttan i samarbetet. Tragglar man på utan att få komma till skott, blir det lätt annat som är roligare. Harar, älgar, rådjur etc. Mitt resonemang bygger förstås dock på tidigt ståndfasta hundar (avelsfråga igen).

    Till sist – Joel i kommentar 7. sammanfattar frågan om Astron så bra. Tekniken förstör inte hunden – det är det alltid vi hundägare som gör!

    //Peter Nilsson
    http://www.jaana.se

  23. Agneta skriver:

    Hej alla!
    Borsett från problem med rovdjur i skogen så anser jag att man ska väl sträva efter att hunden anpassar sitt sök och håller kontakten av sig ”själv” det är även något som måste eftersträvas i avelsarbetet. Vi kan ju inte begära att man först lägger en stor peng på att köpa en valp och sen en biper, Garmin och Gud vet vilka fler hjälpmedel som finns…..

  24. Birger Knutsson skriver:

    Efter att ha läst igenom alla kommentarer så finner jag en röd tråd – avsaknad av FÖLJSAMHET.
    Följsamhet kallas det när hunden vill vara samarbetsvillig med föraren genom att hålla kontakt, veta var föraren finns, visa sig och vara uppmärksam på förarens kommando och styrning. I följsamheten ligger även dresserbarhet.

    P-O Sundgren var behjälplig åt oss inom SVK under 1980-talet då våra domaranvisningar sattes på pränt. Vi bedömer numera efter ärftliga egenskaper såsom FART, VIDD, FÖLJSAMHET och REVIERING. Dessa egenskaper är ARVBARA av olika grad.
    Min erfarenhet, efter att ha bedömt ett tusental hundar på fält är den, att man OFTAST klart kan se ett samband mellan föräldradjuren och dess avkommor. Hur många gånger har jag inte dömt när jag ser avkommer efter hundar som jag dömt tidigare vars egenskaper som slagit igenom både bra och dåligt. Bl a därför när jag själv skall skaffa mig en ny hund så är jag väldigt noga med att föräldrardjuren väl fyller kraven beträffande ovan nämnda egenskaper, inte minst följsamhet och reviering. Idag har vi som regel bra fart och vidd på våra hundar men beträffande följsamhet och reviering finns det mer att önska. Min uppfattning är den, att en del av ovan nämnda skribenter har problem med följsamhet med sina hundar. Hur noga har man varit vid införskaffandet av ny hund beträffande denna egenskap? Har man kontrollerat föräldradjurens egenskaper tillräckligt? Eftersom det till en del är arvbart så torde man få ett kvarstånde problem. Detsamma gäller även reviering. Avlar man på hundar som inte har bra egenskaper så blir ju ofta resultatet därefter, sämre kvarstående egenskaper.

    Beträffande jakt i täckt terräng, oftast skog, så är det ju viktigt att föraren vet var hunden befinner sig. Enligt SVK:s rutinerade skogsdomare så skall hunden har lika stor vidd i skog som på fältet. Hunden skall dock ha den reviering att föraren skall kunna ”läsa” var hunden befinner sig. Ett skogssök kan alltså vara 200 – 300 meter! Detta fungerar med en följsam hund!

  25. anders skriver:

    Det är precis som Agneta skriver som även jag ser på det här med elektroniska hjälpmedel. Men efter att under ett par år jagar på en skogsmark där det börjar bli mer än gott om varg har jag betydligt större förståelse för dem som skaffar en Astro. Det lär knappast skydda hunden från vargen men att hitta sin hund är så klart viktigt. Att inte veta vad som hänt är en hemsk upplevelse.
    Håller även med den som skrev att en Atro är en tokroligt pryl – jag har lånat och provat och riktigt kul var det men lik förbaskat blir det nog ingen elektronik på mina hundar. Det blir nog i stället att ta en rejäl funderar på att sluta jaga i vargreviren.

  26. anders skriver:

    När någon med din erfarenhet Birger tycker till är det värt att läsa både en och två gånger och fundera lite på. Om jag inte har fel så var det du som gav oss rådet en gång att kolla på den kullen som sedan gav oss vår stamtik Kassandra ”ila” och det var ju inte precis ett dåligt råd…

    Men vi får inte glömma att arvbarheten är relativt liten jämfört med miljön och jag är övertygad om att en hel del av det vi bedömer på våra prov är egenskaper hos förarna. För att ta ett exempel så har jag några gånger sett Anders Due från Danmark föra sina hundar på prov, både i Danmark och i Sverige. Jag har sett hundar med relativt måttlig vidd men med en med en reviering som få kan drömma om. En del hundar med motsvarande linjer som tränats och jagats med i Norge har jag också sett. Revieringen syns inte mycket av och vidden är väsentligt större.

    Men självklart är den medfödda revieringen både viktig och betydelsefull men som sagt en god reviering kan både förstöras och förvärvas… Följsamheten är väl lite åt det hållet också – vissa förare har för det mesta följsamma hundar och vissa lär aldrig få några följsamma hundar – åtminstone inte om jaktlusten är tillräckligt stor…

    Fart däremot har jag inget recept på hur man tränar, bortsett från att släpptider på flera timmar kan få vilken racerhund som helst att anpassa farten till maratontempo, alltså låg fart.
    Hög fart i söket är något jag gillar, och eftersträvar. Det kanske inte ger mer fågel i säcken men härligt att se är det! Men många gånger blir jag förvånad när jag hör domarkritiken på våra prov. Hund efter hund får omdömet bra fart. När jag stått och sett hundarna jobb ser jag ofta en rejäl skillnad på hundarna i fart och inte minst intensitet i söket men på kritiken är det bra fart rätt över… Är det ofta så här kommer det inte att ge så mycket att läsa egenskapspoäng i domarkritiken.

    Kul att du skriver att ett skogssök kan vara 200-300 meter – undrar hur många fler än mig som håller med om detta. Mina hundar ligger ofta på bortåt 300 meter eller något mer och det fungerar alldeles utmärkt men vet också att många anser detta vara på tok för stort och förespråkar ett sök på runt 50 meter…
    Många av dem som besöker sidan jagar ju på skog hur många dagar som helst om året ska bli kul att se om någon av dem vill kommentera vad de anser vara en vettig vidd på sök i skog….

  27. David skriver:

    Hej.
    Kul att läsa vad Birger skriver och det är klart att det är en blandning av allt och den duktige hundföraren kan få det bästa ur hundarna. Men nu är inte jag någon expert med måttlig erfarenhet av jakt med ståendefågelhund ca 20år. När det gäller skogssöket så vill nog jag ha ett mindre sök skulle nog vilja påstå att 100-150m är min ideallängd på söket i skogen. Det är bla för när hunden hittar löpan efter tjäder så är det bra att vara i närheten om fågeln är skygg så kan det räcka med att hunden stått en stund så sticker den (tädertupp) och är då hunden 300m ut i skogen så vill då jag påstå att det blir svårt. Även om hunden är förutsägbar så i kuperad terräng så skulle inte jag vilja gå 300m för att hitta hunden och då kanske tuppen redan är på vingarna. Naturligtvis tidigt på hösten när fåglarna trycker bättre så kan det gå hyfsat och hunden står för fågeln som ligger kvar. Det blir sällan rena stånd sent på hösten i skogen om inte man har en hund som står fast för löpa. Har man en hund som står fast för löpa så har nog fågeln som är skygg gått undan och lyft. Ja det var mina åsikter om vidden på söket i skogen.

    MVH
    David

  28. anders skriver:

    Jag skrev, kanske lite förhastat, att mina hundar går stort i skogen och att det går alldeles utmärkt. Visst – det har gått bra på några prov men nog hade jag hellre velat ha dem på den vidd du skriver 100-150. Här ligger min Kickan för det mesta medans Dagny och Jana och även Albin på sin tid gick betydligt större.
    Och en sak ska alla ha klart för sig – min erfarenhet av skogsjakt är inte stor och i stort sett alltid tidigt på säsongen…

    / Anders

  29. Birger Knutsson skriver:

    När jag skriver om sökvidd på 200 – 300 meter så är det den totala vidden. En vidd på 300 meter blir i praktiken 150 meter på varje sida om föraren. Det är ändå ganska stort. Har vid tillfälle mätt upp 150 på ett öppet fält och kan då konstatera att det är inte många hundar som har denna vidd i sitt sök.
    Sedan har ju också förarens sätt att ta sig fram i terrängen ofta stor betydelse vid skygga fåglar.
    Ett annat spörsmål är ju också om hunden skall försöka ”sätta” fast fågeln istället för att ta stånd för löpa. Hur många gånger har man inte haft tomstånd på löpa av något slag (det behöver ju inte vara fågel, vilket inte är ovanligt).
    Jag föredrar en hund som genom ”fräckhet” försöker trycka fast fågeln och kanske få en del stötar före en som alldelels för ofta fattar stånd för löpor som slutar i intet. Dessa hundar har ofta även en tendens att bli lite för tröga i sin avancering. En tjäder eller en fasan under sen höst är snabba att ta sig ur en knipa och får de chansen så tar de den, var så säker.

  30. anders skriver:

    Då kommer saken i ett annalt läge… Gissar att de flesta tänker på hundens avstånd från föraren när man pratar om sökvidd, det vill säga det som man ser direkt på sin Gps.
    När du ändå är igång Birger är jag övertygad om att många är intresserade att höra vad du anser vara en optimal vidd (total vidd) på ett stort fält och kanske också vad som är optimalt när det gäller djup i slagen vid en måttlig motvind. Vet att synen på detta varierar från domare till domare men några riktlinjer borde väl finnas.
    /Anders L

  31. David skriver:

    Nu håller jag helt med Birger tänkte också att det var ut från föraren. Visst håller jag med om att det är roligare med en hund som bara står för (varm fågel) och inte för löpor i tid och otid. Nog blir det en och annan tjäder som tar till vingarna men det får man bjuda på. Åter igen till den röda tråden sammarbete. Dom som måste styra sina hundar med pipa väldigt ofta där vet man igentligen inte vad hunden har för sammarbete med sin förare eftersom den hela tiden blir styrd. Men vad jag kan förstå så står det ibland att hunden är väldigt förarberoende när den styrs mycket av sin förare. Min fråga till Birger och Anders är visst är det lite fel när den hunden som måste styras mycket får samma egenskapspoäng som den hunden som spontant följer sin förare? Även om det kan stå att den är förarberoende? Vad säger ni?

    MVH
    David

  32. Annika Wängvik skriver:

    En oerhört intressant tråd att följa! och man inser att man har mycket att lära…
    Min övertygelse är att följsamheten ändå är mycket ärftlig. Visserligen har jag under åren lärt mig och förhoppningsvis blivit bättre på att få till dressyren så ur den aspekten fungerar säkert hundarna bättre. Men jämför jag med min allra första fågelhund så kan jag lova att det hjälpte föga med att korrigera rejält. Det var i hundens ögon värt det ändå. En stor jaktlust i kombination med bytesmedvetenhet och obefintlig följsamhet som gjorde att så fort vilt fanns i närheten så försvann hon för att jaga för sig själv och förstörde många jakter på det viset. Och som många gånger slutade med att jag i vrede fick dra en hagelsalva i luften för att få hem hunden, som skamsen hittade tillbaka varje gång.Inte något jag vill vara med om igen. De senare hundarna har i och för sig fått en helt annan skolning och jag har varit konsekvent, samt att de som unghundar haft ”tummen i ögat” i skogen. Men de har en helt annan grund att stå på och fungerar som vi vill att de skall fungera, dom jagar med stor jaktlust där jag vill jaga, och man insåg med ens tjusningen med att jaga över stående fågelhund. Att deras stora jaktlust i kombination med bra följsamhet och reviering är ärftlig är min övertygelse och egenskaper som man definitivt borde sträva efter…Sen är det upp till oss förvalta den rätt, vilket inte alltid är fallet…

  33. Roger Kempainen skriver:

    Jag följer diskussionen med stort intresse och har en del egna funderingar men upplever att det är ”lite vanskligt” att sätta tankarna på pränt. Det skrivna ordet uppfattas olika utifrån läsarens erfarenheter. Jag analyserar förtlöpande bland annat egenskapspoäng för hundar som jag har något intresse av. Upplever dock att det är svårt att dra några entydiga slutsatser, särskilt när jag jämför rasens medel med mina egna hundar och min tiks avkommor. Jag jagar mycket med mina hundar (mor och son) och jag har jagat en del med de avkommor som har dokumenterade provresultat (8 st). Båda mina hundar går stort och flott på fjället men båda är enligt min uppfattning väl vida i söket vid skogsjakt. Samtidigt har båda klart över medel i samtliga egenskaper och mest påtagligt just avseende reviering och följsamhet? Visserligen är de startade bara på fjäll och fält vilket naturligtvis förklarar en del av skillnaden. Båda har också väldigt stark jaktlust. Jag tycker att jag har en bra kontakt och lydnad på båda (åtminstone ibland även på Bork :)) men klarar ändå inte riktigt av att hålla formatet på dem i skog så som jag skulle önska. Diskussionen om arvbarhet kontra miljö är alltid intressant men kanske särskilt i dessa avseenden (följsamhet/samarbete). En väldigt erfaren uppfödare har på en direkt fråga från mig sagt att just ”formatet” i söket har en stark arvbarhet. Vore intressant att få ytterligare tankar runt detta.

  34. Tony skriver:

    Min Harry (Ozzo) Landinare har nästan för bra kontakt med husse, kontrollerar alltid var jag är i skogen med jämna mellanrum utan GPS.Men stöter gärna på ståndet efter en stund eftersom jag inte vet var han är. Min förra vorsteh stog säkert en halv timme på fjället i någon dalgång som jag missade men han kom tillbaka med fradga kring munnen då blev jag lycklig o tårarna slutade att rinna. Med andra ord så behöver man ingen GPS.

  35. Ulf Granberg skriver:

    Tack Anders för en intressant tråd och speciellt skoj att många verkar ifrågasätta gps och överväga att jobba för en följsam hund i stället :) .Att ha GPS i vargtrakter som nån sa är ju en sak (överväger det själv då jag jobbar och har hund med i sådana trakter) men det har inte med grundfrågan att göra.
    Många kloka ord Birger, även jag är övertygad om att nyckeln heter just FÖLJSAMHET ”Följsamhet kallas det när HUNDEN vill vara samarbetsvillig med föraren genom att hålla kontakt, veta var föraren finns” och reviering, nått som är delvis arvbart men även måste byggas o underhållas av föraren. Tror man på att dessa saker är delvis arvbara så bör man både vid avel o valpköp titta även på dessa egenskaper det kan underlätta framtiden mycket. Dessvärre är det inte alltid helt lätt att vid prov skilja ”Due lydnad” från det medfödda och här skiljer det nog också en del på våra domares ”hundöga” att finna skillnaden även om alla försöker sitt bästa, så som valpköpare be att få se tiken o om möjlig hanen själva.
    Allt för ofta ser man förare som släpper sin hund för långt bort sen visslar gapar o skriker med resultatet att hunden helst håller sig så pass lång bort att den slipper oljudet o bråket.
    Jag har själv provat på flera hundar att göra tvärt emot dom flesta och gå i täta tall/kontorta planteringar (hur kan man fixa ett problem genom att undvika det)och börjat med att konsekvent hålla hunden väl inom synhåll (20-30m) berömma flitigt när hunden kommer o tar kontakt och efter ett tag mera frihet men mycket beröm och på dom hundar jag haft som har en god följsamhet från början har detta fungerat helt suveränt, som elev i höstas hade vi även en ”riktig fjällhund” som inte jagats skog med på Arvidsjaur provet som gick på tok för stort i riktigt öppen skog/myr terräng, efter 2 släpp var dagen nära över men en kort chans skulle den få och då jag tycktes se en hundtyp/mentalitet som borde gå att få följsam så kunde jag som elev inte låta bli föreslå att försöka i riktigt tät skog och ett utvecklings samtal med matte enl ovan, kan säga att både matte o domare var förvånad över resultatet som höll i sig i flera släpp tills mattes koncentration tog slut.
    Men det skall också sägas att på en hund vi hade som var mycket knepig att jobba med på alla sätt så klarade inte huvudet detta utan resultatet blev tjuvresning/blinkning/vägra resa fågel trotts att hon aldrig var i kontakt med fågel under tiden, så där fick bipern rädda henne som jakthund och därmed även utesluta henne ur avel hos oss.
    Ang vidd så skall vi inte glömma att en hund kan vara 40m bort och jaga för sig själv men 200m bort och helt i hand, lika så ser ju skogen väldigt olika ut, 150m bort kan vara helt ok i öppen skog och ett ypperligt o välrevierande sök medan 70m kan vara för stort i tät skog o dålig reviering/följsamhet. Tyvärr får man ofta hör i dag att hunden låg på ca 150-300m ut och gick jätte bra DET SÅG VI PÅ GPSen ?? men utan GPS så har man ingen aning om vart hunden är eller står, Då går hunden för stort/revierar för dåligt, dessa hundar har aldrig några större priser på skogsprov heller. Enligt min mening så är det känslan av att jag o hunden vet var vi har varandra hela tiden och hunden lätt kan hittas och inte ett avstånd i meter som är det viktiga.
    Däremot är min erfarenhet klar gällande skogsfågel på att precis som nån skrev, ju kortare tid mellan att fågeln är upptäckt av hunden och jag kommer till skott ju bättre skottläge, ju längre tid fågeln får på sig ju mera fördel fågeln och det man ofta får på en ”storgående” skogshund är att man upplever fågeln skyggare mot en som inte går så stort och revierar bra så man fort vet att den har nått och hittar den, är den sedan ”precis” och lägger så hårt tryck det går på dom fåglar och situationer det går så blir lägena ännu bättre/lättare skott, för det är faktiskt så att även skogsfågel kan en bra hund speciellt första veckorna lägga rätt bra tryck på, måste ge Birger lite här även gällande skogsfågel 😉

    Ulf G

  36. Claes Hemberg skriver:

    När hunden är 8 veckor skall den vara lös i markerna. Dels för att känna sig trygg i terrängen, men inte minst för att du som förare då skall skapa den kontakten du vill ha under hela hundens liv.
    Ju längre valp och unghundstiden lider, desto viktigare är det att hunden får vara lös, dock under kontroll.
    Ett stort problem under senare tid är att man släpper sin vildbas helt fri och låter den härja fritt. Imponeras av vilken fart och vidd hunden har.Efter många eftergångar, ibland med skall och helt hejdlöst, kommer man på att hunden skall ju stanna vid skott och fall.
    Nu börjar problemet. Skrik och skrän från föraren, hunden lyder inte,
    föraren förbannad, hunden vet varken ut eller in. Vad får jag och vad får jag inte.Jag skall resa fågeln också, men vågar jag, blir husse arg.
    En duktig fågelhundsdressör sa en gång till mig för många år sedan.Tag det lugnt i början och gasa på när hunden vet vad han skall göra.
    Nu kommer dock tävlingsfolket in och protesterar. Hunden måste gå fort och stort redan som ung, unghund.
    Nu kommer vi in på problematiken. Du vill ha en hund som du kan jaga med, du kan starta på jaktprov och erövra de ädlaste valörer. Du skall kunna umgås med hunden på ett normalt sätt.
    Mitt råd
    Ha inte så för.b bråttom. Låt hunden mogna, både fysiskt och psykiskt
    innan du ställer orimliga krav på den. Däremot skall du på ett positivt sätt börja forma hunden till det den skall bli redan då du hämtar den i valplådan.
    Vi har många duktiga instruktörer, vänd dig till dem och undvik de som tror att de kan allt, men som inte kan någonting av värde.

  37. anders skriver:

    Håller med dig David även om jag hör till dem som, åtminstone på fält, alltid har använt pipan väldigt mycket speciellt när jag för en unghund. Jag gör det helt enkelt för att jag vill bestämma hur stort min hund ska söka och var den ska söka. Släpper jag unghunden fritt på proven blir det svårare för mig att hämta hem den sedan… Ser det lite som så att jag för min hund som jag vill och tycker är bäst för just den hunden och sedan är det upp till domaren att bedöma. För vissa domare har jag fått mycket kritik för att jag ”styr hunden” vissa domare tycker det är helt ok… Men vi kan aldrig dressera våra hundar som domarna vill ha dem för då skulle säkert både vi och hundarna bli vimsiga. Vi måste helt enkelt forma hundarna så som vi vill ha dem.

  38. anders skriver:

    Claes – skulle du vilja tala om för oss alla vad egentligen det är som gör en följsam hund. Vad jag menar är så klart vilka mentala egenskaper som skiljer den följsamma hunden och den som man sällan vet var den är och som är mer eller mindre hopplös att få någon följsamhet på. Säker på att många skulle uppskatta några ord om detta från dig.

  39. Dick skriver:

    Nr ett må ju vara att inte släppa den lilla hunden längre än att den går att vända,sätta,eller kalla in, när den inte får gå större än att den går att påverka även vid retning tex fågel så kan väl injagningen bli ganska kul för oss båda jag börjar på fjäll för där ser jag de n till99% sedan ska det va kul att jaga rätt vilt jag tror att gör vi lydnaden hemma o har kul i skog o fjäll så vill både hund o husse jaga tillsammans med glädje klararegler och bra grund lydnad har jag svårt att se en hund som sticker o jagar själv i nästa dalgång 

  40. Claes Hemberg skriver:

    Följsamhet ?
    Det är du som är ledaren och det är du som har hundens fulla förtroende. Har hunden från valp insett att du är inget att ta hänsyn till, kommer den att göra precis vad den vill, utan att bry sig det minsta om vad husse eller matte vill.
    Alla hundar är olika. Om du som förare inte kan i ett tidigt skede i hundens liv se hur mån hunden är om att följa sin ledare, är du illa ute.
    Se således tidigt hur mån hunden är om att göra dig till lags.
    En del hundar är självständigare än andra. De har större drifter, är inte beroene av förarnas direktiv, förefaller att göra vad som faller dem in, är mentalt hårdare, har större dådkaraft och bytesintresse.
    Denna typ av hundar är ur avelssynpunkt viktiga, för att motverka de
    ynkliga hundar som vi ibland ser bland våra högt meriterade hundar. Ingen vill ha en hård hund, som vet vad det innebär.Vi vill ha hundar som är följsamma och som är lättdresserad.
    Dessa motstridiga uppgifter gör att hunden är en komplicerad varelse som skall göra oss alla till lags.
    Men är det så svårt?
    Knyt upp hunden på ett tidigt skede till dig. Även om du är en djävul, kommer hunden att älska dig. Så enkelt är det.
    För att återgå till ursprångsfågan.
    Följsamhet: Något vek hund, med ett livligt temperament. Temperment för att den skall vara vaken vad osm sker i dess närhet och kunna anpassa sig i miljön. Vekhet för att den skall vara mottaglig för obehag och beröm på rätt sätt. Således förstå varför den bli tillrättavisad. Känna ohehg för tillrättavisning och överlycklig för beröm fån föraren.
    Har men tappat de viktiga första månaderna på en hund som har stora drifter och är desutom hård, är man i en svår knipa för att få den maximala jakthunden. Har du ändå hamnat i knipan. Jobba tajt med din hund såväl i eftersöksgrenar som i samband med fågeltagningar.
    Det är hos dig som förare som det roliga skall hända, inte två hundra meter bort från föraren.

  41. Rickard skriver:

    Jag är ny med stående fågelhund ! Men förvånas dock av resonemanget om att en ASTRO/vetskapen om vart en hund befinner sig, skulle vara nåt som utesluter en följsam hund ??? Måste man springa efter en hund för att man vet vart den är ? Kan man inte använda Astron som hjälpmedel ? Är det fult ? Är det fusk ? Att faktiskt veta vart hunden befinner sig är en trygghet, ej att missta för att man har kontroll på hunden ! DET FINNS INGEN JOYSTICK PÅ ASTRON !!! Men det kanske bara är jag som är ny , som ibland är osäker på vart hunden befinner sig ?
     Rätt använd så kan Astron vara ett bra hjälpmedel, för hundägaren . Lika säkert är att den kan hjälpa till att skapa stora problem! Men den är garanterat här för att stanna, så vore det inte på sin plats att även ta upp HUR man kan använda den. Och vad man bör undvika för att slippa problem ? För mig är det skönt att kunna få en bekräftelse på vart hunden befinner sig i skogen, om mina funderingar stämmer.Så gör jag för att lära mig, i brist på rutinerad mentor att följa. Men jag kollade ibland i facit på matteboken i skolan också … För att kunna rätta till det som var fel …
     Mycket intressant läsning här , särskilt Claes Hemberg !Tack för all erfarenhet som frikostigt delas här … 

  42. admin skriver:

    Nejdå Richard, du har rätt och jag är övertygad om att de flesta instämmer i att en Astro inte är vare sig fusk eller fult utan givetvis kan vara ett hjälpmedel – om den används rätt. Du verkar vara inne på helt rätt linje om hur man kan använda en Astro för att få en bättre hund.
    Min erfarenhet av Astron är minimal och de förare jag varit med i skogen som använt Astro har tittat mer på Astron än på allt annat som finns att se. Ofta har de talat om för mig att hunden nu är si och så långt bort, i den och den riktningen och att det stämmer kunde jag för det mesta hålla med om för jag såg hunden skymta mellan träden…

    När de sedan har noterat på Astron att hunden står har det har det varit väldigt bråttom dit så inte hunden skulle få chans att tjuvresa eller på annat sätt förstöra en möjlighet att få en fågel i säcken – det blir säkert mer fågel men det skapar inte en hund man kan lita på eller en hund som rapporterar.
    Gissar att det är samma sak för många med drivande hundar, de orkar inte vänta på hunden som vi tvingades att göra på den tiden när jag höll på med stövare. Nu är det snabbt in i bilen, åka och hämta hunden och släppa igen. Tror inte det skapar hundar som håller kontakt och hittar tillbaka till husse eller matte – men en trygghet är det och en sak är säker, hade jag haft en drivande hund nu så hade det suttit en Astro på den…

    Glöm inte att det faktiskt gick väldigt bra att få fram topphundar även innan det fanns GPS. En dålig förare blir inte bättre med GPS…

  43. Claes Hemberg skriver:

    Anders- kloka ord från ditt inlägg, där du skriver att vi kan inte dressera hundarna som domarna alltid vill ha dem, utan forma dem som vi vill ha dem. Vi som jagar på alla olika underlag, har vår specilla syn på hur hunden skall fungera. Vi vet att det gäller att ta och ge och förhoppningsvis få den JAKT och provhund som vi trivs med.

  44. Peter Nilsson skriver:

    Tack för många kloka synpunkter! Konsten är dock att komma ihåg all klokskap där och då det gäller!

    Många pratar om oss hundägare som ”förare”. Jag vill hellre använda termen ”jägare”. Under åren har jag sett alltmer ”förare” som knappt jagar eller knappt hanterar sin hagelbössa. Sporten verkar främst att föra sin hund på prov eller ge sken av att man är en jägare. Om jag vore hund där skulle även jag gå ur hand, trots reprisalier.

    En annan observation – om hundens och dess ägares jaktlust skiljer för mycket blir det ofta problem. Oavsett vem av dem som har mer. Men vanligast torde vara att hundens jaktlust överstiger ägarens, i vart fall mätt över tid. Alla vill ju ha en hund med stor jaktlust. Inte alla klarar av att nyttja den, vårda den och framförallt bemästra den. Alltför många fågelhundar får uppleva en rätt hysterisk fågelpremiärvecka. Ibland med bristande kondition och dåligt härdade tassar. När väl den intensiva veckan är över blir resterande jaktdagar rätt sporadiska. När hunden sen väl får chansen att sträcka på benen – ja då jäklar…

    Vi förare är olika, vi jagar på olika sätt, med olika kunskap, olika mycket, på olika underlag och andra yttre förhållanden. Konsten är väl att lära sig veta vad just jag vill. Vad anser jag vara bra? Vad fungerar bäst för mig? Hund och förare ska ju fungera som ett team. Vet man inte själv vad jag vill ja då blir ledarskapet därefter…

    Alltför många verkar inte ha bestämt sig. Vet inte vad de vill. Jagar förmodligen inte tillräckligt. Förstår inte när man SKA fälla eller kanske hellre låta bli. De tränar inte tillräckligt, varken sitt skytte, sin fysik eller sin hund. Varför? Är belöningen för liten? Känns belöningen ouppnåelig? Eller är den helt enkelt okänd?

    Glöm inte vad Stenmark sa – ”ju mer jag tränar desto mer tur får jag”

    Någon sa ”Astron är här för att stanna”. Har testat den en del och håller med. Den har sina klara fördelar. Den största torde vara att jag vet mer om vad som händer, eller inte händer. Jag kan känna mig lugnare och kanske klara att hålla tyst lite oftare. Att vissla och hojta är ett otyg, speciellt under skogsjakt. Ju mindre störda våra gråfåglar blir desto större chans att komma i skotthåll, och slippa höra förtretliga flog. Jag skulle gärna se att Astron även loggade hundens puls.

    Till sist – skogsjakt och tjäderlöpor hör ihop. Att ha en hund som blir duktig på löpor är bland det fräckaste som finns. Direktstånd i all ära. Men att se sin hund stående för löpa. Jo man ser skillnad. Sen ta an löpan tillsammans i anpassad fart, med en hund som är mån om att du hänger på och sen lyckas skjuta med 230 i puls i språnget – det är WOW!!! Du som inte förstår – hoppas du kommer få uppleva det en dag…

    Jaga mer så går det bättre! //Peter

  45. David skriver:

    Hej på er igen.
    Kan inte låta bli att skriva lite efter att läst vad som skrivits sista tiden. Det verkar som att tråden följsamhet, kontakt eller sammarbete verkligen får många att tycka till och inte är det väl konstigt eller hur. Vad som skiljer jakten med ståendefågelhund från många andra löshundsjakter är just det intima sammarbetet och följsamheten. Visst behövs ett visst sammarbete för att harjakten och älgjakten med löshund ska fungera men inte i närheten av vad som krävs av fågelhunden.

    Sen måste jag bara få säga att om man behöver en astro för att jakten ska fungera och göra en lungn och slippa skrika mm så tycker jag att vitsen med att ha en ståendefågelhund är borta. Själv så skulle jag inte tveka att skaffa en finne om jag ville jaga i skogen och veta var hunden är utan att behöva ha något större sammarbete. Finnen skäller när den har hittat fågel och det är bara att smyga dit och man vet utan bekymmer var hund och fågel finns.

    Själv så tycker jag att teknik är bra till viss del men när det är teknik som i min mening ändrar på sättet att föra (jaga ja vad man nu vill) sin hund (för hur vi än nekar så visst ändrar den hur man jagar) om hunden är borta lite för länge så skulle jag vilja se den med en astro som inte kollar för att få veta. Den andra vägen att gå är naturligtvis att få ett sådant sammarbete och att hunden är förutsägbar i sitt sök så vi vet var den är om den är borta. Och naturligtvis att vi lär den att rapportera då har vi en astro som inte syns men som mellan hund och jägare fungerar som en astro. Jag är väl medveten om hur svårt det är att få den hunden men vem har sagt att det ska vara lätt?? Om vi alla går till oss själva så nog vill vi väl ha en hund som är följsam utan teknik. Om man vill ha en jakthund och bara köttjaga och är nöjd med det så visst det är helt ok för mej men vill man ha det intima sammarbetet så ska det vara utan astro. Som jag brukar säga det här är min åsikt och den står jag för.

    MVH
    David

  46. Birger Knutsson skriver:

    Svar till Anders punkt 30:
    Det finns inga klara längd- eller djupmått utan det är domarens ”eget skön” som avgör. Ett ungefärligt mått har vi kommit fram på på våra domarkonferenser där bl a söket i skog skall vara lika stort i vidd som på fält.
    För min egen del som är lite ”engelsk” så anser jag att ett mycket stort sök på fält är ca 400 meter totalt och ett djup i god vind 20 – 30 meter i djup.
    Det viktigaste är nog dock hundens sätt att finna fågel, vilket delvis kan beskrivas som STIL. Stil kan vara lite svårt att förklara, det är mer en känsla av att kunna njuta av hundens sätt att söka. För mig är det hög fart och stor vidd med högt huvud i en friktionsfri galoppaktion där den använder sin näsa på ett jaktklokt sätt. Hunden skall vara lite förutsägbar för föraren som kan tänka så här:”Om jag hade varit hund så hade jag sökt så här….”
    Kom ihåg, att det finns även andra raser med annat arbetssätt som ger ögat fröjd. En Spinone i sök i bräskmark med vackert trav och en Bracco Italiano som med kraft tar sig fram på en gul stubb har också sin tjusning.
    Beträffande GPS så använder jag den vid stövarjakt vilket har gett jakten en helt annan dimension. Studerandet av drevet i displayen
    ger inte minst uppslag på nya pass vid rävdreven. En nackdel, tror jag och även mina löshundskamrater, är den att man ofta inte låter hunden får tid på sig att återvända efter avslutat drev utan man tar till sig till hunden för uppkoppling. Detta tror jag även kan gälla stående hundar på sikt. Det finns ju fler teknkiska hjälpmedel som används mer och mer idag, elhalsband………
    Som Peter skrev så är vi alla olika. Hur många tjäder/fasanlöpor har man inte sprungit efter som slutat i intet genom att fågeln löpt ifrån en eller lättat på långt håll. För mig skänker det den största glädjen när hunden direkt har ”spikat” sin fågel och reser med fart för att ta den i sitt gap och gärna följa med en bit upp i flog för att sedan stanna. Det är för mig det mest naturliga för en hund med riktig jaktklokhet och jaktlust. Otaliga hundar har jag sett som reser fågel utan att visa att den minsta lust att ta sitt byte, men det är en annan sak.

Lämna en kommentar