Apportering, dirgigering och sommarträning…
Det går allt bättre med att få Queen att förstå att det är husse som vet var viltet ligger, men än är jag långt ifrån nöjd med hennes förmåga att ta dirigering. Mer träning på land är vad som gäller och att hitta på ”nya” övningar är ett måste.
En övning som jag tycker har gett en hel del är att sätta upp fyra markeringspinnar, eller några lövruskor, i en rät linje med 20-30 meters mellanrum. Lägga ut ett vilt 20 meter till höger om den första markeringen, ett vilt 20 meter till vänster om den andra, ett vilt till 20 meter till höger om den tredje och ett vilt 20 meter till vänster om den fjärde och sista markeringen och också ett vilt alldeles intill den sista markeringen.
Det bästa är om du har vinden från vänster sida, om du lägger ut viltet som jag beskrivit. Ställ dig 20-30 meter framför den första markeringen och skicka hunden rakt ut för att plocka in viltet som ligger intill den sista markeringen. Inte helt lätt, hunden kommer att få vind från viltet som ligger vid sidan på vägen ut. Men det är ju träna vi ska göra. Ett stoppkommando och utkommando om jycken vill avvika från kursen… När detta vilt är inne skickar du rakt ut igen, stoppar vid den första markeringen dirigerar åt höger och plockar in det viltet och så vidare…
Till att börja med är det kanske bäst att du följer med framåt under övningarna så inte hållet blir för långt, det vill säga precis som vanligt – börja på nära håll och öka svårigheter och avstånd efter hand.
Sommarmotion
Dirigering i all ära men det fria apportsöket får vi inte glömma bort, det är dessutom ett perfekt sätt att under den här tiden på året låta hundarna få motion både för kroppen och själen. Det går alltid att hitta någon plats där man inte riskerar att hunden stör det vilda. Förutsättningen är så klart att vi har lydnad på hunden om vi ska kunna ge den frihet. Att springa fritt är givetvis den alla bästa motionen för våra fyrbenta kompisar. Simning, cykelturer och när jag är trött, en rejäl sväng med fyrhjulingen efter skogsvägarna är inte så tokigt det heller…
Träningsgruppen jobbar på…
I går var det dags för andra träffen i vår lilla trevliga träningsgrupp. Nytt vatten och en stenig igång, som var något nytt för Queen, var helt klart nyttigt. Hon klarade ett relativt lätt elitvatten men med tvekan vid igången och ett halvdant vinggrepp på truten blev det ingen tia på vattnet… Spåret med en räv som luktade som den varit död väldigt, väldigt länge fixade hon också men tvekade en bra stund och tog en sväng fram till spårläggaren innan hon tog räven. Det vill säga ingen tia på spåret heller… Spåret låg på ett hygge så jag kunde se slutet men jag valde att inte ge några kommando när jag såg hennes tvekan vid räven och bestämde mig i stället för ett utvecklande samtal med henne om hon skulle kommit tillbaka utan räv – men som sagt det behövdes inte denna gång. Men det gäller att ha ögonen på vad som händer framöver, fler spår där jag ser slutet vill det till. Ok – kanske jag kräver lite mycket av en unghund på dryga 9 månader men så länge hon tycker det är kul ser jag inga problem med det. Fler av de andra i kullen är också långt fram när vi pratar apportering…
Rävarnas vara eller icke vara…
Med dvärgbandmaskens intåg kanske det kommer att minska på rävarna vid proven framöver vilket jag tycker är lite trist. Räven är ofta det som skiljer agnarna från vetet. I och för sig är en gås på 4-5 kilo väl så svår att bära för hundarna men lik förbaskat är det räven som vållar mest problem. För Queens del är det tvärtom. En grågås på fyra kilo har hon betydligt större problem med än räven än så länge. Allt som oftast glider den ur munnen på henne men så småningom lär hon sig förhoppningsvis att greppa halsen eller vingknogen…
