En drilling eller en hagelbössa och en studsare?
En drilling är väl kul men nog tror jag de flesta föredrar en hagelbössa på fjället och en studsare till klövviltet. Nej – jag ska inte ge mig in på att skriva om vapen, det gör Ulf Lindroth med flera bättre än mig. Det är ju hundar jag brukar skriva om och om vorsteh blir det av förklarliga skäl en hel del skrivet. Men nog kan man väl likna en vorsteh vid en drilling. Kan användas till mycket men som alla andra kompromisser är den egentligen inte riktigt bra på något.
Oj, oj – så många protester jag hör i stugorna nu. Men jag undrar om de som protesterar har provat så många andra raser? En vorsteh är en hyfsad apportör men jämfört med en retriever så har den inte mycket att hämta. Och även om en och annan vorsteh revierar riktigt hyfsat på fält och fjäll så kommer den inte i närheten av pointer och setter. Jo – jag vet, du skjuter säkert lika mycket fågel för din vorsteh precis som en gammal kompis jag jagade med alltid sköt lika mycket fågel med sin drilling som jag gjorde med min hagelbössa…
Stöta klöv och jaga hare – jodå, tillräckligt mycket jobb så visst kan du använda din vorsteh. Men det finns väldigt många raser som gör den jakten trevligare och förmodligen effektivare…
Vart vill jag komma med detta? Jo, även om jag är frälst på vorsteh så är jag inte helt blind för andra raser och måste säga att jag ångrar att jag inte satsade på en Brittisk hund långt tidigare. Jag tycker lite synd om de där rasfanatikerna som stirrar sig blinda på en enda ras och gärna skaffar fler av samma ras – ofta utan att ha gett någon annan ras en chans. De kommer att missa en hel del under sitt liv. Nog borde det väl räcka med en drilling i huset… Ok – är man uppfödare så krävs det ofta några påläggsdrillingar…
Ibland önskar jag att vi hade det som i Norge, alla raser på samma prov. Jag vet det finns nackdelar med detta, men också fördelar. Inte minst fördelen att träffa många fler fågelhundsmänniskor. För nog är det som så att en bra hund är en bra hund oavsett ras. Och de som verkligen är intresserade av fågelhundar tror jag gör sig själva en tjänst om de öppnar ögonen och inte stänger in sig i slutna rum och grupper där allt handlar om en enda ras. Vi har alla mycket att lära av andra hundvänner…
Och nej – detta är inte tänkt som en inledning till den diskussion om vilken ras som är bäst – den diskussionen brukar bli ganska tröttsam. För övrigt är som alltid några kommentarer välkomna…
Ha en fortsatt fin sommar, snart är det höst igen…
Har ett par kompisar med Breton. Härliga och duktiga hundar i behändigt format, enorm energi och mycket följsamma! Så visst finns det andra raser….
Var och en blir salig i sin tro – tur är väl det. För de som ständigt längtar till något annat än de har är sällan nöjda med något…
Det finns en dimension du inte beaktar Anders. Det är ”TID”. Är man inte arbetslös eller statsanställd tidsmiljonär finns sällan tid för flera olika hundraser. I vart fall inte samtidigt. Det krävs som bekant en hel del tid inte minst för injagning, oavsett om vi pratar pointer, vorstehh, stövare, tax, finnspets eller jämthund. Hösten är kort och därmed är uppdraget svårt, näst intill omöjligt för oss som bidrar till A-kassa och pensioner.
Jag har även sett en del som försökt ha flera olika jakthundraser och en anställning. Det blir varken hackat eller malet. Någon blir lidande, kanske alltihop. Ingen får tillräcklig tid…
Till sist – Det kanske skulle vara idé att kika lite på Norge i alla fall. Bara för att prova något nytt.
– Vi kanske skulle kunna anordna ett årligt ”Riksprov” för alla fågelhundsraser?
– Vi kanske skulle slå ihop alla rastidningar, och få en riktigt bra ”fågelhundstidning” a’la Fuglehunden?
Du är kul du – med två jobb och två barn gick det ganska hyfsat att hålla sig med vorsteh, tax och stövare – dygnet har ju som bekant 24 timmar. Men så tillhör jag ju dem som inte vill dö nyfiken så nöjd blir jag nog aldrig…
Ha det gott Peter – snart är det höst och här nere i söder är jaktsäsongen ganska lång – sedan länge jagar vi gris och snart blir det fullt upp med annat…
/ Anders
Tack detsamma Anders,
”Ingenting är omöjligt” som en snorig skidåkare från Dalajärna en gång sa. Är man bara nog intresserad finner man behövlig tid, (och där kanske problemet är för många). Gör man sen bara någorlunda rätt behöver injagning inte ta så fördärvat med tid heller. Men att bland en massa raser innebör ändå att det konkurreras om jaktdagar.
– Jag kommer dock inte skaffa älghund, för då kommer jag själv inte 100%-igt kunna bestämma när jag ska jaga eller avsluta jakten och åka hem tillsammans med hunden. Blir även dyrt med batterier till pejlutrustningen…
– Kommer troligen aldrig skaffa stövare, trots många jakter i min ungdom. Lite av samma anledning som älghund. Men mest för att varken räv eller hare står högt på min önskemeny…
– Kommer nog inte heller skaffa tax eller drever. Ty där har jag goda vänner som har kortbenta som både räcker och duger.
– Har haft en finnspets, och det räckte för mig. Att jaga fågel med en egensinnig räv kan ha sin tjusning, men den slår inte jakten med en vorsteh. Konstaterade även att mitt intresse av dressyr/lydnad inte var ömsesidig med rödräven…
– Tror inte jag kommer skaffa setter heller, mest kanske för jag ännu inte sett någon som bättre svarar upp mot mina jakliga ambitioner än en vorsteh. Därmed inget ont sagt om setter…
Har du provat på gris med någon av dina strävhår Anders?
Hej igen Peter
Som svar på din fråga om gris måste jag svara nej. Vet inte hur lämpliga de skulle vara och att jag inte provat är att jag helt enkelt är för rädd om mina små ögonstenar. Det är för mycket tid och känslor nedlagda på dem för att jag ska chansa. Vet inte om jag skrivit det på hemsidan men i Januari sprang Jana på en gris ca 75 meter från huset. Resultat en uppslistad buk och dyrt veterinärbesök – någon cm ifrån att det kunde sluta än värre.
Har kompisar som jagar gris med sina vorsthrar med framgång men nog tror jag att flera av spetshundsraserna är ett bättre val – och när jag snackade med de blivande viltmästarna på Öster Malma var de nog eniga i detta…
Men grisarna bjuder på både bra kött och spännande jakt så är man inte bonde är det kul att de finns….
/ Anders
En sak som jag glömde att nämna. Är du, eller kanske har funderingar på att jobba som instruktör – jag då är det helt klart en stor fördel om du haft och tränat mer än en enda ras. Som alltid gäller att desto större erfarenhet man har av det man ska jobba med desto bättre blir resultatet. Det som säger att det är sak samma sak att träna alla raser vill jag påstå har fel…
Du har så rätt Anders!
För min del räcker det med att jakta över en god hund. Vad är då en god hund? Min subjektivitet säger att det är den hund som jag gillar i såväl sociala situtationer som i jakt! När man sedan ser den hund som höjer sig över de andra i fråga om samarbete, avsökning av mark och härliga fågeltagningar den dagen, då blir jag euforisk. Och då spelar inte rasen någon roll, setterman som jag är
/ Lasse
Så lika vi tänker Lasse. Lite synd att vi inte har fler prov eller liknande där vi ser fler raser tillsammans.
/ Anders L
Visst är det lite synd att vi inte har något prov alls tillsammans för våra stående fågelhundar. Något som är på gång eller i alla fall så finns det en intention att det ska komma igång, är S:t Hubertus prov som ett officiellt prov i Jägareförbundets regi. Ett prov som är öppet för alla stående fågelhundar och där hela ekipaget bedöms, vilket inte alls är tokigt. I övriga Europa är det en stor provform. Hoppas att det finns någon inom Jägareförbundet som har intresset, engagemanget och orken att driva det vidare. Långtora anordnar iaf ett inofficiellt i början av oktober och vad jag kan se så är de flesta av våra vanligast raser anmälda till det provet. // Anette
Tror det är bara för alla att se mer av alla våra fågelhundsraser, både på prov, jakt och träning. Visst finns det skillnader, men mycket är nog i grunden lika. Ju fler människor o hundar man får träffa och träna tillsammans med ju fler får man att dela erfarenheter och nya lärdomar av. Det viktiga är inte vad man har i snöret, bara man är nöjd o glad.
Klokt skrivet om gris, förresten. Kul jakt (med hund) som jag är nybörjare på, men vilket underbart kött! Håller med om att det inte värt att riskera en hund och vän som kostat många timmars träning.
//Peter
Är det verkligen så att ägare till våra raser är blinda för och saknar erfarenhet av andra raser? Tvärtom tycker jag, många är uppvuxna med jakthundar av olika raser och har ett stort hundintresse i grunden. Det finns också många vorstehägare som har stor erfarenhet av andra hundsporter och andra raser, inte bara jakthundar.
Hubertusprov är en strålande idé, alla stående fågelhundar på samma prov! Bra möjligheter för dom som är intresserade av jakt med stående fågelhundar att få se raserna i arbete vid ett och samma tillfälle och för hundägarna att träffas och utbyta erfarenheter!
Du skriver att du önskar att vi hade likadana jaktprov som i Norge men när man tittar på din framgångsrika uppfödning så har du till största delen vänt dig till Danmark när du har valt hanhundar till dina tikar! Och dessutom hanar som har goda meriter från fullbruksprov..! Hur kommer det sig?
I ditt inlägg är du väldigt kritisk till våra raser och anser att dom egentligen inte är bra på något men på vilket sätt tror du att vi skulle få bättre allsidiga jakthundar om vi hade likadana prov som i Norge eller anser du att aveln på kontinentala stående fågelhundar borde mer inriktas mot en ”ren” stående fågelhund?
Till och med jag som är korthårsfrälst sedan drygt 20 år har sneglat på strävhår för att kanske få en mer allsidig hund med allt vad det innbär, men nu blir jag tveksam! Är allsidighet något som svenska vorstehuppfödare inte längre anser vara av någon betydelse? Är det en slump att det enda korthåret som har fått ett första pris, eller pris över huvudtaget, på fullbruksprov är en hund med ren tysk härstammning? Är Danmark det land man ska vända sig till om man letar efter strävhårsuppfödare som har allsidghet som sitt ledord i aveln och Tyskland när det gäller korthåren?
Hälsningar/Britt-Marie Törfalk
Hej Britt-Marie
Sverige är ett avlångt land och många av de jag kommer i kontakt med på kurser och träningar är inte uppväxta på landsbyggden eller i Norrland där jakten har ingått som en del i uppväxten. De flesta jag träffat med kontinentala hundar har aldrig sett ett jaktprov med Brittiska hundar än mindre haft förmånen att jaga över en Brittisk hund. Men visst har du en poäng här, de som kommer från norra Sverige har av förklarliga skäl ofta betydligt mer erfarenhet av både jakt och andra jakthundsraser än Stockholmare och Göteborgare – men det bor ju faktiskt ganska mycket folk i våra storstäder och i södra delarna av landet…
Om du läser ordentligt det jag skriver så skriver jag att jag ibland önskar att vi hade det som i Norge. Jag skriv er också att jag vet att det finns nackdelar med detta. Jag har aldrig skrivit att jag tror vi skulle få bättre allsidiga jakthundar om alla raser gick på samma prov – självklart är det inte så, och av bristen på intresse för fullbruksproven så är kanske allsidigheten inte vad de flesta prioriterar. Vad jag menar är att det skulle vara förbaskat kul att få släppa i parsläpp även mot Brittiska hundar. De få klubbmatcher jag varit på tillsammans med både Brittiska och kontinentala hundar var mycket trevliga och lärorika tillställningar.
Och nej – kanske jag uttrycker mig väldig oklart men jag anser så klart inte att våra kontinentala ska inriktas mot rena fågelhundar. Du tycker jag är väldigt kritisk till våra raser, nja jag håller inte riktigt med dig, det är inte för inte jag prioriterat strävhårig vorsteh i många år. Men jag är inte blind för verkligheten och ingen kan väl säga att en vorsteh är lika bra apportör som en labbe och ingen som haft både pointer och vorsteh kan väl säga att revieringen är lika bra på en vorsteh – visst undantag för enskilda individer finna alltid. Ser man inte nackdelar med både den ras och den individ man håller på med så lär man inte komma framåt.
Måste också erkänna att jag inte är så bra på avel. Av den anledningen rådfrågar jag alltid de som har betydligt mer kunnande än mig inför varje parning. Att jag då ibland hamnat i Danmark är nog mer en slump. Att sedan hundarna jag valt där har haft fullbruksmeriter är aldrig något jag lagt större vikt vid, det är andra saker jag prioriterat i första hand. Värt att notera är kanske att min Dagny, en av Sveriges mest meriterade hundar med sina fyra riksprovsvinster och också pris på fullbruksprov var efter en Norsk hund, Stubbestulens Krutt. I Dagnys kull finns ytterligare tre hundar, alla med pris på fullbruksprov, förstapris för samtliga om jag minns rätt. Ytterligare en Norsk hund hade vi valt ut men tyvärr fungerade inte parningen…
Som jag skrev här uppe är jag inte bra på avel och genetik men nog är det väl så att det blir betydligt svårare desto fler egenskaper du ska ta hänsyn till? Ska du avla fram en kompromiss, som en vorsteh onekligen är, så måste det väl bli betydligt svårare än om du ska avla fram en specialist där du kan inrikta dig på betydligt färre egenskaper?
Jag har ett inlägg på hemsidan på gång om just detta– hoppas på många kommentarer så får vi se hur våra hundvänner tänker i detta intressanta ämne…
Till sist, vill du ha mer allsidiga hundar så är du nog helt rätt ute när du tittar på strävhåren. Att strävhår lyckas bäst i eftersöksgrenar framgick bland annat i den rapport Rickard Henriksson redogjorde för på vår avelskonferens. Tveklöst är den också så att det är Tyskland du ska titta på om du är ute efter den riktigt allsidiga hunden och där också förmågan att skalla på spår kollas.
Men kanske, kanske är det värt att fundera lite på varför uppskattningsvis 9 av 10 yrkesjägare väljer en jaktlabbe framför en vorsteh… Dresserbarheten kanske också är också något att fundera över – den hund man klarar av att dressera brukar vara den hund man blir mest nöjd med…