Ripjakt och statistik 2013
Tillbaka från jakten en vecka tidigare än beräknat. Rapporterna från skogen där vi tänkt jaga var så pass dåliga att vi ställde in. Det finns roligare saker att göra än att gå timmar i skogen utan fågel. Ripjakten är för mig, som för många andra, årets höjdpunkt. Att njuta av hundarnas sök över fjällvidderna är bara så jäkla skönt och något man längtar efter varje år. Inte bara för egen skull, lika mycket för hundarnas skull. Att de får sträcka ute som de vill utan att behöva hållas in för vägar, ägogränser och så vidare som det så ofta är under fältjakterna i min del av landet…
Statistik
Under jakt har det hitintills aldrig varit intressant för mig att hålla koll på exakt hur många fåglar jag fällt, vilka hundar som gett mig flest chanser, antalet stötar och tomstånd och så vidare. Jag har varit helt fokuserad på jakten och att få fälla fågel för mina hundar. Men visst en känsla för vilken hund jag ska släppa när förhållandena är besvärliga och fåglarna lätta på vingarna har jag så klart haft. Detta vet nog de flesta som har fler än en hund med på jakten – och ofta gör man fel! Vadå fel? Jo – är man skjutsugen så blir det alltför ofta så att man när det är riktigt besvärligt släpper den bästa hunden som då får chansen att utvecklas och bli än bättre. Någon som känner igen sig? Vad man borde göra är så klart att ge den sämsta hunden fler chanser så även den kan lära sig att bemästra svår läge.
Statistik var det jag skulle skriva om och inspirerad av alla bra diskussioner på den enda renodlade debattsidan om fågelhundar få Facebook som jag känner till, Tuppen og Lillemor´s debattside om fuglehunder, tog jag med penna och anteckningsbok på fjället i år. Rekommenderar alla som verkligen är intresserade av att lära lite mer att gå med i gruppen Tuppen och Lillemor. Esther Stenehjem som startat och är admin för gruppen har en erfarenhet som få av oss har…
Hundarna
Egna hundar var Jana, strävhår 7 år, Queen, Janas dotter 2 år och minstingen, Hulda, pointer 11 månader. Släpptiderna för mina egna hundar blev uppskattningsvis inte mer än max 6-7 timmar per dag fördelat på tre hundar. För det mesta 15-20 mintuter per släpp. Gissar att Queen och Hulda fick gå något mer än Jana, det är ju unghundarna som är roligast att se. Fem dagars jakt blev det – ja, egentligen gick jag bara fyra dagar med bössan, en dag ägnade jag åt att försöka filma Huldas situationer – inte en helt lätt uppgift att filma själv och samtidigt hålla koll på tre hunda Så här såg mitt lilla försök till ”statistik ut:
Jana
Jaktbara situationer 10, stötar 10, tomstånd 0
Queen
Jaktbara situationer 21, stötar 6, tomstånd 0
Hulda
Jaktbara situationer 17, stötar 11, tomstånd 1 (småfågel)
Ja visst, en massa stötar blev det och de allra flesta under andra dagen då riporna var helt hysteriska att komma till tals med. Vet att det finns de som säger sig ha hundar som aldrig stöter fågel – någon sån hund har jag aldrig haft och heller aldrig sett på jakt men skulle gärna vilja uppleva någon. Hur många fällda fåglar blev det? Ja, det kan ni alltid fundera över, men det blev fullt tillräckligt…
Söket
Här är det alltid olika uppfattnings om hur man vill ha sin hund på fjället och det sägs också att de flesta riporna hittas i närheten av förarna – så är det kanske, men gång efter gång hittade hundarna kullarna på runt 250 meters håll från oss. Som jag vill ha ett sök gick Jana lite väl stort 300-350 meter. Queen höll sig oftast på max 250 meter, bra tycker jag. Hulda gick oftast för trångt, Då och då gjorde hon några rejäla pointerslag men hon var ojämn och vidden måste bli bättre. Lite osäker på om jag lät henne gå lite för mycket. Också osäker på om hon fortfarande har känning av en skada hon fick för några månader sedan.
Reviering
Ibland hyfsat och ibland riktigt bra och här var Hulda tveklöst i en klass för sig, kanske lite väl tätt men så mycket biotopsök kan man nog inte begära på första fjälljakten.
Fågelhantering och avance
Ja, där jag noterade jaktbara situationer var fågelbehandlingen så klart helt ok och då och då riktigt lysande. Hulda imponerade även här trots sin ringa ålder. Avance – jodå, fanns inget att önska bättre här.
Det som var mindre bra
Det är alltid lätt att komma ihåg det positiva, men det viktigaste är ju att komma ihåg det som är dåligt! Det är att fokusera på detta som gör att vi kan träna på rätt sak. Något som inte var bra var apportsöket. Ok, inte så lätt för hundarna att söka noggrant då det flyger upp fågel runt omkring dem, men apport är apport. Jodå, fåglarna hämtades hem men ibland tog det för lång tid. Det egentliga problemet var att de ville söka i ett för stort område. Inte så konstigt inte – här har jag mig själv att skylla. Apportsök tycker jag är kul träning och ofta får de söka inom ett område som är kanske 50 meter brett och 100 meter långt. Inte särskilt jaktmässigt. De fåglar vi fäller ligger ju oftast på betydligt närmre håll. Bot och bättring ska det bli, nu vet jag vad jag har att göra nästa vår…
Lydnaden var inte heller optimal. Jag orkar aldrig ha hundarna kopplade när jag jagar, de som inte är ute i sök ska gå vid sidan. Ok- Hulda är ung och var slarvig men av Jana och Queen borde jag kunna begära bättre. Det krävdes för mycket tjat för att de skulle gå där jag ville. Men jag får väl säga som alla andra ”det brukar fungera så bra hemma”. Ok – ännu en sak att putsa på…
Träningstid för Hulda innan jakten
Ännu ett år kommer jag upp på fjället med en ung hund där jag lagt ned absolut max tre timmars effektiv träningstid på lydnad och RIOS. Jag har så klart jobbat på samma sätt som jag lär ut och visar i mina filmer. Helt utan långlina, uppfogsburar och andra onödiga hjälpmedel. Apporteringen har tagit några timmar till. Jag uppskattar att hennes erfarenhet av fågel är kanske totalt 30-40 situationer på utsatta rapphöns före jakten. Fördelat på drygt hälften tidig vår vid 6-7 månaders ålder och resten dagarna för vi reste norrut på jakt.
Lite om övriga hundar
Två strävhår till var med, Julle, kullbror till Jana och Qleo, syster till Queen. Julle gick ungefär som Jana sökmässigt, hårt och intensivt och lite väl stort ibland. Qleo gick sökmässigt som Queen, kanske med något bättre reviering – fågel fälldes så klart och inte en enda eftergång på någon av våra hundar…. Nåja – sanningen ska fram. Jana var inte helt lätt att hålla när fåglarna föll. Nästan, men bara nästan blev det knallaport ett par gånger. Gissar att jag triggad henne lite väl mycket med kaninjakterna där hon ofta fått apportkommandot i samband med skotten.
Sist men inte minst – en setter var med, Rosa, i samma ålder som Hulda. Här fick vi se en norsk högfjällshund gå. Grymma slag över fjället och hon tycktes springa lätt som en fjäder utan att tröttas.
Ammarnäs och Rune Tovetjärn
Ammarnäs var det vi utgick från för jakten och än en gång säger vi som jagat stort tack till Rune Tovetjärn som är spindeln i nätet och ställt upp och svarat på alla frågor vi hade om jakt och flyg, visat oss till fina fiskevatten, suttit i husvagnen med oss, haft trevligt och fungerat som ett levande uppslagsverk om allt som tänkas kan… Respekt för en sådan man som ställer upp mer än någon kan begära. Vi är många runt om i landet som kan intyga det!
Yngst i gänget
Grabben på bilden, Alexander 15 år och son till Oskar, Julles husse förtjänar några egna rader. Måste säga att jag var imponerad över grabben! Jag brukar vara försiktig med vem jag låter gå fram med mig och skjuta för mina hundar men när jag känner mig helt trygg med en femtonåring på sin första ripjakt vid min sida kan jag bara lyfta på hatten. Att han sedan ställde upp och hjälpte till med allt tänkbart i stugan gjorde inte saken sämre. Gissar att musklerna växte en hel del av allt vattenhämtande…
Om han sköt bättre än mig – hmmmm – kanske… Vi ses på fler jakter Alexander!
