Hulda i betfältet

Hösten är intensiv för alla fågelhundsvänner. Att uppdatering av hemsida har låg prioritet får ni stå ut med. Här kommer äntligen en rapport om vad hundarna och jag sysslat med den senaste tiden.

Vilda fasaner hos Sten Christoffersson i Skåne
Att gå med bössan och släppa sina hundar på stora betfält där förmodligen ingen fågelhund tidigare i år, och kanske aldrig, satt sina tassar är få förunnat. Att se en blandning av gammeltuppar, hönor och kullar spridda över markerna på ett naturligt sätt är en fröjd.  Detta är väldigt långt ifrån det man får uppleva på träningsmarker och också på många prov där massor med fasaner i samma ålder finns runt hägn och foderstationer.  Att det för många hundar blev stötar och alltför långa löpor i betfälten är inte konstigt – men som jag ser det är det bra för hundarna. Det är genom misstag som hundarna utvecklas. Här kunde man verkligen se skillnaden mellan en rutinerad hund och en unghund.

Gräsmarker med utsatt fågel
Att träna i varierande terräng är ett måste.  Hos Sten hade vi också tillgång till stora gräsmarker med riktigt tät vegetation och mängder med fasaner utsatta i somras. Jag gissar att de orutinerade unghundarna fick till ett par tre jaktbara situationer på en förmiddag medan de rutinerade fick till ett tjugotal. Men som sagt tveklöst utvecklades samtliga hundar som var med under dagarna hos Sten.

Hulda
Queen och Jana jagade jag med och de skötte sig som vanligt helt ok.  För ettåriga pointern Hulda fick det bli en kombination av jakt och träning. Jag lät henne gå, i korta släpp, omväxlade på relativt smala stubbåkrar, rapsfält och stora betfält. Tanken var att bättra på söket som helt klart inte varit på topp tidigare. För varje dag och för varje fälld fågel växte fart och vidd och när jag på tredje dagen fällde dagens sista fasan fick jag se en helt fantastisk fart under en glimrande knallapportering. Hmmm… Måste erkänna att jag någon gång också fick se en tjuvresning. Men så är det, desto mer fågel man fäller desto mer ökar risken för att det spårar ur.

Tack
Stort och varmt tack till Sten Christoffersson för att vi fick komma och för allt jobb du haft med att ordna extra mark till oss så vi fick uppleva jakt som den ska upplevas.
Är det något jag ser fram mot inför nästa år så är det att än en gång få ta med en grupp fågelhundsvänner till dig och dina marker!

Jakt hos Stefan Nilsson i Onslunda Skåne
Tillsammans med ett par valpköpare och en av mina kursdeltagare med en irländsk setter fortsatte vi jakten hos Stefan och Anna. Gott om fågel fälldes och hundarna skötte sig riktigt bra. Att få se hur en ung setter, som jag haft på en vårkurs och ett par dagars fågelträning tillsammans med husse, under dagarna i Skåne utvecklades till en väl fungerande och lydig jakthund var helt klart en av höjdpunkterna.

Utan bössa
Hulda var anmäld till prov i höst och vem vill skämma ut sig på ett prov? Det bar mig emot men någon timme per dag hos Stefan gick jag utan bössa och lät kompisarna skjuta för Hulda.  Detta för att se till att tjuvresning och knallapportering inte skulle upprepades. Nejdå – givetvis blev det vare sig det ena eller det andra och alltså inget tillfälle till utvecklande samtal.

Stefan, rutinerad på fälten
Är det någon som vet hur en hund ska gå på fälten så är det Stefan. Självklart bad jag honom titta på både Hulda och hur jag förde henne. Gott om tips fick jag och det är alltid bra att få feedback på de funderingar man har. Tack till Stefan och Anna, alltid lika trevligt att besöka er – för att inte tala om att få avnjuta Annas mat!

På prov med Hulda
Fyra prov var hon anmäld till. Två dagar i Falköping på Birger Knutssons marker och Två hos Amir på Långtora. Det var många år sedan jag startade på prov för de brittiska så allt var nytt. Det tillåts större olydnad och unghundarna behöver inte apportera. Domaren ser också betydligt mer på fart och stil jämfört med vad vi är vana från på proven med de kontinentala. Men alla mark ska sökas av och fågel ska hittas, så långt är allt som vanligt. En skillnad till som jag upplever det, på de brittiska proven försöker man oftast se till att hundarna för söka i motvind – en självklarhet på rapphönsmarker tycker jag.

Första dagen stötte Hulda en fasan, nöp senare för en kull rapphöns som drog direkt och som hon alltså kommit för nära och mer blev det inte. Det vill säga ingen pris. Andra dagen 1:a pris med Hp. På Långtora blev det 1:a pris båda dagarna, försa dagen med Hp. Kul så klart och tveklöst var det träningen i Skåne som hade lagt grunden till det sök hon visade på proven. De fågelsituationer hon hade skötte hon utan anmärkning och om jag minns rätt så hade hon första dagen på Långtora åtminstone fem situationer…

Det vinnande slaget
Det vore ju olikt mig att inte också komma med ett litet träningstips. Gång efter gång under provdagarna såg jag förare som gick fram till fältkanten och skickade glatt sina hundar rakt ut mot vinden. Detta ser jag som att både missbruka marken och att göra det svårt för sin hund. Nu kan vi kanske tala om tur men vid två släpp, ett i Falköping och ett på Långtora hände samma sak. Jag gick fram till fältkanten, vände mig åt sidan och skickade Hulda längs kanten. Alltså det som brukar kallas det vinnande slaget. Jag har jobbat en hel del med att verkligen få henne att följa kanten och det lönade sig. Vid båda de tillfällen jag nämnde följde hon kanten i bra fart, nöp till i stånd och hon fick resa hönsen som låg, som de så ofta gör, några meter ut från kanten… Släpper man rakt mot vinden är risken stor att hundarna rusar rakt fram för att sedan på tillbakavägen i medvind stöta hönsen.

Nu blir det jakt
Kul var det på prov och många trevliga människor träffade jag. Men nu får det vara färdigprovat för i år och resten av året ska det jagas med henne. Apporteringen efter fällning lär ta sin tid att få riktigt bra. Apporteringen i sig fungerar ok men hon tycker det är betydligt roligare att ge sig ut i nytt sök än att stanna kvar och leta efter den fällda fågeln så här finns onekligen en del att träna på… Ytterligare något som hon behöver lära sig är att inte försöka gå för nära och trycka fast rapphönsflockarna på stubbåkrarna. Hon vill fortfarande gärna glida några steg framåt med en stöt som resultat. Här kan man fundera på hur man ska göra. Hålla kvar henne med ett kommando och riskera att det faktiskt är tomt, eller småfågel framför henne. Vänta och ta till med ett nejkommando då fåglarna lättar, eller kanske som jag för det mesta gör hålla käften och hoppas min lilla pointer lär sig av sina misstag – men det hänger ju på hur smart en pointer är…

Långtora
Avslutar med ett tips till. Ni som vill träna på bra marker med bra fågel och mycket fågel hittar garanterat inget bättre ställe i Sverige än hos Amir och Sören på Långtora. Vill ni träna själva så gör ni det, vill ni ha hjälp så finns det professionell hjälp att få. Ett par tre dagar på Långtora där ni tränar på fågel halva dagarna putsar på eventuella lydnadsbrister och har det gott andra halvan av dagarna kommer att ge er en rejäl utveckling av era hundar. Kvällarna med hundsnack är inte heller att förakta.

Det finns en tupp till…

Detta inlägg postades fredag, 25 oktober, 2013 kl 9:52 i nyheter. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller en trackback från din egen sida.