Om en gammal vorsteh och om hur lättsamt norrlänningar har det…
Att låna ut sin hund är mer eller mindre otänkbart för många av oss, åtminstone för oss som betraktar hunden som en familjemedlem och inte som en vara eller ett verktyg vilken som helst. Åtminstone är det så för mig, men ingen regel utan undantag.
När en vän och valpköpare från Norge, som har en kullbror till Jana, gästade mig på väg till Trolle Ljungby för några dagars jakt kom frågan om han inte kunde få ta med Jana på jakten. Hon skulle annars få stanna hemma den helgen då jag ville prioritera Hulda och min träningssetter på den jakt jag skulle ut på. Efter någon sekunds betänketid sa jag ok – vissa människor litar man extra mycket på… Jana har inte varit utlånad tidigare och jag var onekligen lite orolig hur hon skulle fungera, och lite var bara förnamnet… Man vill ju inte skämmas för sin ögonsten.
Jakthund, inte provhund
Det var länge sedan jag slutade putsa på janas sök och reviering och hon skulle förmodligen inte gå till mer än kanske ett tredjepris på fältprov, om hon nu inte redan efter första släpp blir utslagen för bristande kontakt. Jag låter henne sköta sig själv på markerna, hon går för stort, oregelbundet ibland och hennes sök skulle förmodligen få de flesta domare att gråta – och då menar jag inte glädjetårar.
Man blir bara så glad
Det var många hundar med på vännens jakt på Trolle Ljungby. Pointer, flera settrar och Breton, några av dem VK hundar. Efter första kvällen kom ett SMS från min vän som löd så här:
”Hej, da har vi skutt mest fugl for Jana i dag. I den ene situasjonen sto ho på 430 meter i potatisen, kom tilbake å rapporterte, ble med opp og vi fikk 2 dubbleer. Jippi er den vi har skutt nest mest for Herlig dag”.
Gissa om detta SMS värmde, och att även rapporteringen fungerade med en ny förare var både överraskande och kul. Samma positiva rapporer kom efter de övriga två dagarna. Det fälldes även hare för henne och under andjakten fick hon visa vad hon kunde i vattenapportering… Att hennes kullbror Jippi låg tätt intill i antal fällningar var kul och visar att jag har en valpköpare som tagit vara på sin valp. Vissa kvällar blir man extra glad.
Lite avis på norrlänningar
Under hösten har jag tillbringat åtskilliga timmar på fälten och jobbat med sök och reviering på egna och andras hundar, både kontinentala och brittiska. En bra reviering med rimligt djup i slagen är ett måste på prov och givetvis en fördel även på jakten inte minst i betfält och på stubbåkrar. Detta kräver att man tränar väldigt aktivt, det tar tid och är inte helt lätt. Visst, på vissa individer kan det vara lättsamt men för en del hundar kräver det en jäkla massa jobb och en förare som vet vad han gör. Det är hela tiden en balansgång mellan krav och att inte ta bort självständigheten i söket. Ni vet den där gamla sanningen att det är den olydigaste hunden som finner mest fågel.
När jag slitit med detta på fälten har jag onekligen känt mig lite avis på vännerna uppe i norr som inte jagar fält, inte startar på fältprov utan håller till på fjäll och skog. Här behöver man inte lägga ned så mycket jobb – åtminstone har jag aldrig gjort det. Det räcker med att sakta och fridfullt gå dit man vill och låta hunden lära sig själv att utnyttja vinden och var det lönar sig att söka efter fågel. Självklart ska lydnad och apportering sitta men som sagt det är inte detta som tar tid, det är allt slit med att forma ett vettigt fältsök som tar den mesta tiden och mycket energi.
Nu vet jag att en del av vännerna norrifrån kanske protesterar men också att många håller med. Det är ett antal hundar från norra Sverige och också från Nordnorge som varit hos mig och slitit sitt hår på fälten för att få till ett fältsök…