Om hur bra en valp kan få det och om de första fällningarna för Astrid…
Trevliga mejl från valpköpare strömmar in så här års och kul är det! Ett kom från Johan Skog som berättade att den första ripan nu var fällt för Landinarnas Ofelia ”Ozzie”. Att den först fällda fågeln för unghunden är ett speciellt ögonblick vet vi alla att Ozzie dessutom har ett bra sök, var måttligt intresserad av lämmel är ett gott betyg till både förare och hund! Tiden räcker inte för att lägga alla bilder jag får på hemsidan men ni ska veta att jag uppskattar att ni hör av er och berättar om hur det gått för ”våra” valpar…
Kan en vorsteh ha det så mycket bättre?
Måste helt enkelt låta er ta del av några rader, och bilder, i ett mejl jag fick från Ulf Lindroth med Landinarnas Moltas – ja, jag har frågat Ulf om jag får lov att lägga en del av hans mejl på hemsidan.
”Efter gårdagskvällen, då Moltas apporterade drygt 20 sträckänder, tänkte jag att du borde få en liten rapport.
Vi har en bra säsong, detta är verkligen en jaktsäsong och inte längre en stor del träning. Moltas har gjort ett par hundra jaktapporter på duvor, gräsänder på stubbåkrarna och dykänder vid jakt med vettar, samt några gäss som fallit i stående grödor.
Vi har också skjutit snart 30 skogshöns på stånd. (Det låter kanske inte så mycket, men det är inte så fågeltätt överallt i Norrbotten i år heller och jag splittrar ju min uppmärksamhet på en massa andra fågeljakter.) Ett genomgående tema är att Moltas härjar och är lite olydig på säsongens första jakt av varje typ, korrigeras och får lite mängdträning, och sedan går som en klocka från och med andra jakten. Vi börjar verkligen vara samjagade och jag är otroligt nöjd med min hund! Tack för all hjälp!” Det återstår massor av jakter; ripa, skogsfågel, mera duva, änder, sjöfågel, gäss och en del fälthöns. Förhoppningsvis blir snön sen, men vi ska inte missa vinterjakterna på ripa heller.”
Nog är de så att det är jakten som formar en bra jakthund…Lika ledsen som jag blir när jag ser hundar som tillbringar större delen av sitt liv i en hundgård lika glad blir jag när jag får ett sådan här mejl från en valpköpare. Det är bara att hoppas på att Ulf snart inser att han behöver en hund till… Jodå, jag vet att vi inte är så många som har möjlighet, att jaga lika mycket som Ulf och att många liksom jag har alltför långt till markerna där fåglarna finns…
Om att resa med öppen mun…
Missförstå inte rubriken nu, det är inte semesterresor jag tänker på. Mina träningsgäster ger mig ofta något att tänka på och en bra kommentar fick jag när jag berömde Astrid från Norge för hennes münster. En münster som sprang riktigt bra på fälten och också skötte fågel fint. Men Astrid var inte riktigt nöjd med fågelsituationerna – hon ville, som hon sa, att hundarna skulle resa fågel med öppen mun. Så rätt hon hade, det är precis vad jag vill även om jag nu inte riktigt tänkt på samma sätt som Astrid. Vad hon menar var så klart att när en hund reser så ska det vara för att få tag på fågel!
Det är lite av detta min egen Astrid saknar, nu pratar jag alltså om min lilla pointer Astrid. Om henne skrev jag för ett tag sedan att hon saknar bytesmedvetenhet och dessutom inte har en avance som jag är riktigt nöjd med ännu. Nu har jag fällt ett par fåglar för Astrid och det är i och för sig kul, men när väl fågel ligger där är det totalt ointressant. Den där fina apporten jag hade på dummies och kalla rapphöns är som bortblåst när det ligger en varm fågel. Hmm så var det med den apportören. Nåja – det fixar sig nog med det men så mycket roligare det är med en hund som kastar sig över fågel både när avancekommando ges och när apportkommandot kommer. Här ligger min andra pointer Britta långt före – och gjorde så även när hon var i Astrids ålder. Nåja lite uppförsbacke ska man ha då är det så mycket skönare när nedförsbackarna kommer…
Kul att du uppskattar Moltas tillvaro. Vi kom faktiskt just in från en förmiddag på fjärdarna där vi spelat in ett TV-avsnitt om sjöfågeljakt. Någon försökte ta tillfället att knallapportera inför publik, men fastnade i kamonätet så förhoppningsvis blev det ett enstaka återfall!
Härligt att höra att hundarna får det bra – och naturligtvis att de används till jakt.
Största skräcken inför eventuella uppfödar-planer är ju att man missbedömer valpköparna!