Britta snart sex månader

Tummen är bra till mycket...

Tummen är bra till mycket...

Min lilla pointertik har jag inte nämnt på ett tag men även hennes träning har fått stå tillbaka för alla kurser och lektioner. Hon har börjat ta för sig ordentligt av marken under rastningarna så vad jag väntar på nu är så klart de första riktiga fågelsituationerna och att se hur hon rör sig på fälten.  Då och då blir det lite apportering vilket gått alldeles utmärkt tills den dagen då jag lagt ut en fiskmås som apportobjekt. Inte ville Britta ta en mås i munnen inte. Med andra ord slut på spontanapportering och dags för lydnadsapportering. Det går sakta framåt, med Britta gäller det att ta det lilla lugna och jobba med små medel med apporteringen.

En tumme har man alltid med sig
Glömsk som jag är har jag ibland ingen apport med mig på promenaderna men högra handens tumme är ett suveränt apportobjekt för in liten pointer och lite godis gömt i handen för en omedelbar belöning gör det hela än bättre – prova får ni se…

Provokationer
Ibland kommer folk hit som varit på kurs hos instruktörer som hävdar att man inte ska provocera hunden att göra fel under träningen utan jobba på ett sådant sätt att hunden hela tiden gör rätt och då belönas för detta. Så jobbar inte jag – tanken är säkert god men jag tillhör dem som vill ge mina hundar så stor frihet som möjligt från allra första stund. Som de flesta vet så vägrar jag dessutom att släpa runt på mina kompisar med en snara runt halsen. Direkt jag öppnar ytterdörren och släpper ut mina hundar finns provokationerna där. Höns, kaniner, änder och diverse annat smått och gott som är frestande för en liten valp, provokationer är alltså lite svårt att undvika om jag inte vill trä en påse över huvudet på valpen.  Nej, jag fortsätter nog att göra som jag alltid gjort – se till att valparna ganska snabbt får veta vad ett Nej betyder, det har ju faktiskt fungerat ganska bra…

Du märker om hunden vill tugga på apporten...

Du märker om hunden vill tugga på apporten...

Lämna en kommentar