Så vill jag ha en hund…

Trevligt att så många ville dela med sig av vad ni ser som väsentligast för en stående fågelhund! Tror också att om det kommit några hundra kommentarer tills så hade vi nog sett ungefär samma fördelning på ”önskemålen”. Som vanligt har några kommentarer väckt tankar hos mig och säkert fler än mig.  Förhoppningsvis väcker de också några tankar hos dem, inom klubbarna, som jobbar med framtiden för våra raser.

Nu tänker jag berätta hur jag prioriterar. Självklart gör jag inte anspråk på att vad jag skriver är rätt – det är vad jag tycker och tror. Som vanligt är ni välkomna att hacka på mig om ni tycker jag har fel… Ursäkta att detta blir ett långt inlägg men det var svårt att få till det kort, men ni har väl semester och tid att lästa?

Visst är det som så många skriver att det är svårt att dela upp alla egenskaper, mycket hänger ihop med varandra och hur det hänger ihop är jag ibland osäker på själv.  Då det är strävhårig vorsteh vi föder upp är det onekligen den rasen jag först och främst tänker på när jag skriver listan, även om det mesta passar in även på en Brittisk hund.

Bra mentalitet
För mig det absolut viktigaste! Med bra mentalitet menar jag en nervfast hund utan pip och gnäll. Det vill säga en hund som har den där av och på knappen som några skriver om. Jag vill inte heller ha en hund som svarar upp och vill slåss med andra hundar i tid och otid.  Kamplust vill jag ha och också en hund som klassas som vek eller åtminstone något vek. Vek är alltså ett par snäpp under måttligt hård om jag ser på den skala som Claes Hemberg använde när han testade mina gamlingar. Mina två bästa hundar genom åren, Dagny och Albin klassades som veka, så också Jana, alla i hög grad dresserbara.  Måttligt hårda hundar har jag haft och jag lovar – det är en rejäl skillnad. Och en hård hund tror jag ingen vill ha.

Att en hund som får pris på fullbruksprov per automatik skulle ha bra mentalitet är inte sant. Även jag trodde så en gång i tiden men nu har jag insett att så är det helt enkelt inte. Åtminstone inte enligt min definition på en bra mentalitet. Att en pristagare på fullbruksprov är en hyfsat bra hund råder inga tvivel om men med rätt dressyr kan även en mentalt ganska risig hund gå till pris.

Dresserbarhet
Detta har så klart en stark koppling till flera av de mentala egenskaperna, inte minst hårdhet och nerver, men jag tar ändå med det som en särskild punkt för det är så otroligt viktigt och helt klart något som borde fokuseras betydligt mer på. Men så länge som många, både uppfödare, aktiva och funktionärer inom klubbarna använder ström för dressyr lär vi inte komma så långt med dresserbarheten. Att det sedan på årets VM låg el-halsband på prisbordet säger väl en hel del… Att avla på hundar där det krävts ström eller ridpiska för att få till dem gagnar knappast dresserbarheten för kommande generationer. Jodå, jag vet, en del av vår egen uppfödning har varit svåra att få till stoppet på och jag inser att vi borde kollat upp mentalbiten bättre och inte stirrat oss blinda på jaktegenskaperna. Man lär sig läxan och gläds åt vår senaste kull som så här långt har varit väldigt lätta att jobba med – om de också jagar får väl hösten utvisa…

Viltfinnare
Förmåga att finna fågel, och inte minst behandla fågel på ett bra sätt. Helt klart grundläggande för en stående fågelhund och lite förvånande att inte fler har detta i topp på sina listor. Här skiljer det helt klart mellan individerna och som jag ser det har vi för lite fokus på detta i Sverige jämfört med i Norge. Att en stående hund ska stå för fågel är så självklart så det förtjänar ingen särskild punkt. En enda stående hund har jag haft på träning genom åren som inte stått för fågel och som jag inte heller genom träning kunnat få att stå för fågel.

Fart och stil
Mycket kan man påverka men knappast fart och intensitet i söket. Det kan förstöras men knappast förbättras!

Med fart menar jag både fart och intensitet i söket, kanske kan man kalla detta för jaktlust men jag är lite osäker på om det är riktigt samma sak. Det finns hundar som går hela dagen på fjället och fortsättera att gå när de flesta har kroknat, finner fågel gör de också, detta måste väl kallas jaktlust. Men inte alla av dessa har den där farten och intensiteten i söket jag så gärna vill ha.  Hur som helst en rejäl motor som håller över långa jaktdagar även på fågeltomma marker är ett måste.

Jag gissar också att den där hunden med fart och intensitet på topp och som håller för höstens jakter också har en fullt acceptabel och ändamålsenligt exteriör. Visst, en vorsteh ska vara rastypis och se ut som en vorsteh men hur många rosetter den får utställningar bryr jag mig väldigt lite om. Jag gissar att om den tid och de pengar som läggs ned på att fara på utställning efter utställning i stället lades ned på träning och jakt skulle vi få se betydligt bättre resultat på både jakt och prov… Jo, jag vet, jag är lite udda. Det måste finnas något som är hur kul som helst med utställningar och rosetter efter som så väldigt många håller på. Kanske kommer även jag att upptäcka detta någon gång…

Reviering
Ja – det vill jag gärna ha men det går att träna så jag sätter detta efter farten. Jag vet en tränad reviering når sällan upp till den nivå som den hund når som har detta med sig från början, men fullt acceptabelt kan det bli. Pratar vi om Brittiska hundar däremot ja, då ska revieringen finnas med från början och här brister det på sina håll.

Följsamhet
Något som jag tycker är svårt att sätta fingret på men helt klart skiljer det mellan individerna. Desto mer jag tränar desto följsammare hund får jag.  Men det finns en och annan självständig individ som inte är så kul att ha med i markerna. Men som synes kommer det ganska långt ned på listan – jag tror att rätt träning löser det mesta här.

Vidd
Nja – detta känns rätt ointressant, även om Birger, som har dömt så många av våra hundar, säger att vi ska se våra jaktprovsregler där vidden är med. Visst är en bra vidd väsentligt men detta om något kan påverkas genom träning. Att sedan våra domare har totalt helt olika syn på vad som är önskvärt gör inte det hela lättare…

Rovdjursskärpa och hårviltsintresse
Rovdjursskärpa ska en vorsteh ha och det var inte för inte som det första Richard Persson frågade mig när han skulle para med Albin var om han kunde ta ihjäl en katt… Trots allt så hamnar det i slutet på listan, kanske för att jag aldrig sett några problem med detta hos mina hundar.  Hos de Brittiska hundarna vill jag slippa både rovdjursskärpa och hårviltsintresse och att det finns hos vissa individer bland de Brittiska är ingen tvekan om. Det var väl en pointer som tog ihjäl en ren på vårträningen nu i år… Rovdjursskärpa ska inte förväxlas med det vi i mentalbeskrivningarna kallar skärpa, alltså hundens benägenhet att reagera med aggressivitet i hotsituationer. Den skärpan vill vi inte ha och bör se upp med.

Apportering och vattenpassion
Nja – helt klart inget jag bryr mig om när jag väljer hund. Har aldrig varit med om en hund som inte genom träning blivit en bra apportör om den är ok mentalt. Vattenpassion, Inte heller något jag bryr mig så mycket om. Jag har aldrig riktigt fått klart för mig hur domarna kan bedöma detta. Om jag vill, vilket jag inte vill, kan jag få de flesta hundar att göra ett jättehopp i vattnet och jag gissar att detta ger ett högt betyg för vattenpassionen. De flesta hundar jag ser på mina kurser som har problem med att klara vattnet har inget fel på sin vattenpassion – de har snarare husse/matteproblem.   Ok, det finns undantag och några vattenfegisar har jag träffat på och de flesta av dem är korthår. Vattnet för de Brittiska är ganska ointressant med mina pointrar har hävdat sig väl och ett antal settrar som simmar som sälar har jag sett.

Skalla på löpor
Inte många har nämnt detta och för mig är det heller ingen prioritet, snarare tvärt om. En hund som skallar i tid och otid vill nog ingen ha. De flesta hundar jag träffar på skallar när de får upp klöv eller hare och självklart är det önskvärt att de släpper skallet när de har nära kontakt med viltet. Det är mer än en hjort som fällts för mina hundar och nog vill man höra när den är på gång…

Provar vi det som är väsentligast?
Tittar man på det som jag och de flesta lägger störst vikt vid, mentalitet/dresserbarhet, så är det inte det som prioriteras av SVK. När Claes Hemberg ville ha mer pengar för att kunna utveckla och fullfölja mentalbeskrivningarna blev det stopp från den dåvarande styrelsen. Få se om den nya styrelsen inser hur viktigt detta är. Som jag sagt tidigare så tycker jag det är betydligt bättre att lägga pengar på detta än på en dyr papperstidning…

Alla borde väl också hålla med om att viltfinnarförmåga måste prioriteas högt – provar vi detta? Nja… så länge vi i södra delarna av landet håller prov där det ofta finns mängder med fågel runt remiser och foderplatser blir det inte mycket till prov på viltfinnarförmåga. På fjäll och skog blir det bättre provat men jag måste erkänna att jag faktiskt inte vet hur mycket kredit den där hunden får som ofta är först med att hittar kullarna jämfört med de hundar som sedan släpps i området där kullen har slagit. Nog är det den hunden som jämt hittar kullarna vi vill ha med på fjället…

Intressant och lite trist är att dessa två viktiga egenskaper, som vi knappast får bedömt på våra prov, är det som dressören knappast kan påverka. Väldigt mycket av det vi bedömer på proven, inte minst på eftersöksgrenarna är dessvärre dressören. Så visst finns det ett och annat vi borde fundera på i vår provverksamhet men trots en del brister är det ändå ett suveränt verktyg för att se hur vår avel har lyckats. Att det sedan är jäkligt kul att starta på prov är ju en rejäl bonus…

Att det tyvärr finns uppfödare som mer eller mindre avråder sina valpköpare att starta på prov utan i stället hänvisar dem till tyska anlagsprov är tragiskt. Å andra sidan har man hundar man inte klara av att dressera är det så klart inte så kul att starta på prov där det krävs att hundarna respekterar fågel och hårvilt. En varning skulle jag vilja ge, till alla valpköpare, för uppfödare som inte visar att de kan meritera sina hundar på våra prov!

Vi ses på proven i höst!

/ Anders L

23 kommentarer till “Så vill jag ha en hund…”

  1. Mattias Lindman skriver:

    Mycket bra skrivet Anders! Vore värdefullt för avelsarbetet om mentalbeskrivningarna kunde utvecklas! Vad är ett tyskt anlagstest?

  2. anders skriver:

    Tack för det Mattias. Här kommer en länk till en bra artikel i Svensk Vorsteh som ger en beskrivning av de tyska proven. http://www.vorsteh.se/sida69.html

  3. Mattias Lindman skriver:

    Tack! Intressant, tyskarna kan de, är det egentligen inte den typen av anlagstest/mentalbeskrivning(tyskarnas Derby)som  vi behöver komplettera jaktproven med för att optimera avelsarbetet ytterligare? Specialarbetet som redovisades på avelskonferensen underkände ju i stora stycken jaktprovens förmåga att visa arvbarheten.

  4. anders skriver:

    Förstår nog inte riktigt vad du menar, vilken del/moment som vi skulle komplettera med. Att lära unghundarna driva hare är då inget jag skulle vilja se! Det problem de flesta har är väl i stället att få hejd på dem. Att vi sedan har parsläpp på våra unghundsprov är jag väldigt glad för – här sållar vi bort de hundar som inte kan släppas i parsläpp utan att ge sig på partnern. Det är mer än en hund jag sett i år som inte bör släppas tillsammans med någon annan hund utan att ha tillgång till veterinär… Förhoppningsvis kommer dessa inte till start på våra prov.

  5. Mattias skriver:

    Tänkte nog inte närmast på harjakt, vilket ju inte är någon vacker syn…Tänkte snarare på ett anlagstest/mentalbeskrivning för unghundar framtaget i Sverige utifrån de egenskaper vi prioriterar, där man i så stor utsträckning som möjligt ”tvättar bort” dressörens/förarens förmåga eller oförmåga.

  6. anders skriver:

    Då är jag med Mattias. Mentalbeskrivning är helt klart rätt väg. Vi hade en bra sådan inom SVK och om Claes Hemberg fått den satsning han föreslog på detta kunde den blivit ändå bättre. Inom SBK har mycket jobb lagts ned och lägger man ihop vår kunskap och erfarenheten så skulle vi kunna få ett väldigt bra verktyg för den ras och den jakt vi jobbar med.

    Någon form av anlagstest har varit på tapeten tidigare men jag tror det blir väldigt svårt att få till. Ska vi i ett anlagsprov jämföra exempelvis min unghund Queen som innan ett års ålder nu har klarat av eftersöksgrenarna i elitklassen med en helt otränad hund är jag rädd för att vi jämför äpplen och päron. Som jag ser det förutsätter ett rättvistande anlagsprov att vi jämför otränade/opåverkade hundar och åtminstone jag vill inte vänta till 16 månaders ålder innan jag börjar träna. Då vill jag ha en färdig hund att jaga med.

  7. Hej!
    Menar du att den tyska aveln med sitt provsystem prioriterar fel egenskaper? Är det i dom tyska anlagsproven meningen att unghunden ska vara otränad/opåverkad av träning?

    Om en hund har tränats för att stanna i uppflog så borde väl samma stoppkommando fungera i andra sammanhang också, tex vid ett hardrev eller om hunden stöter klövvilt? Om en hund går efter fågel, driver hare eller klövvilt eller jagar katter, har den för stor jaktlust då?

    Varningen som du kommer med i ditt inlägg tolkar jag som att du avråder folk från att importera tex en avelshane eller valp från Tyskland, stämmer det? Hur ser du på att svenska tikägare åker till Tyskland för att para med välmeriterade tyska hanar? Anser du att det tillför något positivt till våra raser?

    MVH
    Britt-Marie Törfalk

  8. anders skriver:

    Snälla Britt-Marie, försök att läsa vad jag skriver och titta på länken i en kommentar här ovanför med lite information om de tyska anlagsproven. Jag har flyttat om lite text men så här står det:

    VJP
    Första nivån omfattar hundar i åldern 8-16 månader där dessa testas uteslutande utifrån sina naturliga anlag. Testet innebär att man bedömer hundens sök, näsa, ståndanlag, arbetsförmåga och samarbetsvilja

    Det är väl ungefär vad vi testar i unghundsklassen här hemma, bortsett från att jag tvivlar på att testet kan göras, som det står – uteslutande utifrån sina naturliga anlag. Jag gissar att de uppfödare som vill ha bra omdömen på testen ser till att träna sina hundar och då ser jag det som svårt att skilja ut vad som är anlag och inte…

    HZP 12-20 månader
    Vid bedömningen i HZP läggs vikt vid såväl naturliga anlag som träningsgrad, och hunden förväntas ha basträningen i fältmomenten bakom sig. Viktiga tillägg till momenten i VJP är här spårandet av en vingklippt and i vatten och en blindapport av en död and. Därutöver tillkommer släp med fågelvilt och hårvilt där apporteringsförmågan bedöms. HZP kräver inte en hund som är lugn i flog och skott.

    Vad skiljer här på jämfört med våra prov, spåra en vingklippt and – vet inte hur mycket det ger jämfört med de apporter på vingade fåglar vi ofta får göra på våra prov. Men vad som verkligen skiljer är att det inte krävs att hunden är lugn i flog och skott och som sagts tidigare, om det nu var i VJP, så provas förmågan att förfölja hare. Ingenstans läser jag att hundarna ska respektera vilt som vi kräver och detta ser jag som väldigt viktigt – vi vill ha och måste ha hundar som kan stoppas!

    Du frågar om jag tycker att en hund som driver fågel eller hårvilt har för stor jaktlust. Jag gissar att du i bästa fall försöker vara ironisk eller har du inte förstått något alls vad jag skrivit tidigare om dresserbarhet och mentalitet?

    Jag önskar att du hade varit med här på kurserna och sett alla de hundar jag sett och som ägarna aldrig kommer att få hejd på eller kunna jaga över, åtminstone i södra Sverige. Kanske på fjället om det inte finns ren i närheten… Ja – kanske jaktlusten är för stor på dessa och en extrem jaktlust i kombination med en hård hund och lite andra brister i de mentala egenskaperna är inte kul att ha. Många gånger är det en tragedi för de ägare som råkat få en sådan hund. Det är just därför jag och väldigt många med mig anser att dresserbarhet och mentalitet är så väsentlig.

    Anlagsprov för en del av de här hundarna skulle säkert ge höga poäng, bara de inte behöver kunna hejdas i viltsituationerna för det är det väldigt få som skulle klara av – utan att använda ström…

    Har du någonstans sett att jag avråder folk att para med tyska hundar? Nej, självklart gör jag inte det, så dum är inte ens jag. Tro det eller ej men jag är fullt medveten om att några av våra främsta uppfödare vänder sig till Tyskland inte minst en av dem jag anser vara bland de mest kunniga inom avel och genetik, Anette Erlandsson, Trollängens kennel. Men och ett stor MEN – Anette vet säkert vad hon ska para med och ser också till att meritera sina hundar på våra Svenska prov och uppmuntrar sina valpköpare att också göra detta. Någon som jag tror alla seriösa uppfödare gör åtminstone de som föder upp dresserbara hundar. Det är, om du verkligen försöker läsa vad jag skriver, de uppfödare som inte meriterar sina hundar på våra prov jag avråder ifrån och det tänker jag fortsätta att göra.

    Förstår du inte hur jag menar nu då får jag ge upp. Hoppas i så falla att någon annan av sidans besökare kanske kan förklara för dig hur jag tänker och hur jag vill ha en hund. Gissar att väldigt många har förstått vad jag menar.

    Och till sist – inte allt omöjligt att jag kommer att använda en heltysk hane till någon av mina tikar – men då vill jag nog se lite mer är resultaten från anlagsproven…

  9. Ellen skriver:

    Jag har relativt nyligen genomfört ett MH med min yngsta hanhund (KLM). Det som var intressant var att beskrivaren efter att ha sett våra hundar utbrast: ”Men, det här testet passar inte era raser – det prövar helt andra saker än det ni vill ha i hundarna vad jag förstått”. Det hon slogs av till exempel var hur våra hundar (korthår, strävhårsvorsteh och KLM) hanterade skrämmande situationer. Alla hundarna ställde sig bakom sina förare – ingen blev så rädd att de sprang därifrån, men de gick inte självmant fram heller. Hon tyckte det blev jättesvårt att avgöra var på skalan de befann sig eftersom de inte var rädda, men inte heller så pass dådkraftiga att de gick fram självmant. Hon sa det också att hundarna var stabila i psyket, men i MH-protokollet kommer inte det fram, utan en bruksmänniska skulle tolka det som att de var lite nervösa. 

    En annan sak som slog mig var att en av 6 hundar fick en etta på skottet (det anses ”bra). Resten fick en 2:a eller en 3:a, baserat på att alla hundar förknippade skottet med något kul och därför drog iväg mot skytten eller stannade upp för att ”kolla” vart apporten skulle komma – något vi tycker är positivt, men som på MH ger en bild av en skottberörd hund. Beskrivaren sa det att ”Ja, det är en berördhet, men den är i högsta grad positiv, så egentligen vet jag inte vad jag ska sätta för betyg…”. 
    Vi behöver helt enkelt en mental profil över våra raser! Claes borde väl kunna ta fram ett underlag att utgå ifrån – han har väl testat ett antal hundar vid det här laget. =)

    Som jämförelse var jag nere och gick mentaltesten hos Claes med samma unghund – och där fick jag faktiskt en mycket bättre bild av hur jag ska arbeta med hunden jämfört med det jag fick av MH. I min värld så kanske det är dags att återinföra vårt eget mentaltest efter att jag sett hur knasigt MH kan se ut för våra raser. 

  10. Magnus skriver:

    Hur menar du att unghundsklass här hemma liknar VJP? Svenska jaktproven har till 90% med miljö att göra. Bedömningen av näsa t ex. Där har du viltfinnarbedömningen som du efterlyser. Har själv varit i tyskalnd på VJP eftersom jag använder min hund till all form av jakt så är inte svenska prov aktuellt.Hundar som aktivt söker, reser och följer hårvilt är inte välkommna på svenska prov.
    Dom riktar ju sig bara till en liten del av användningsområdet på hunden. Det är ju inte alla som jagar med hundar som ingår i Vorsthe klubben som prioriterar ståndegenskaper och fågeljakt främst. Har en hund gått ett VJP så har du ett kvitto på hundens anlag, att dom står, söker bra, använder näsan å inte bara springer, spårar och förighet. Vad är det som är så hemskt med det?

  11. Magnus skriver:

    Ellen: Beskrivaren på MH:t du var på har lite fel med skottet, hunden behöver inte vara ”berörd” bara för att den springer iväg. Det skulle beskrivaren veta om. Så misstänker att ni skulle haft en 1a allihop. Beskrivaren har även fel när hon säger att det inte är för alla raser, det är framtaget för bruksraser främst kanske men alla raser har nytta av det och kan med fördel beskrivas.

  12. anders skriver:

    Hej Magnus
    Så här beskrivs det första anlagstestet i Tyskland (VKP): Testet innebär att man bedömer hundens sök, näsa, ståndanlag, arbetsförmåga och samarbetsvilja. Är inte detta vad vi också bedömer i Sverige?
    Förr jagade jag det mesta med mina egna hundar och har många kompisar som använder hundarna till det mesta inom jakt men det hindrade inte mig och hindrar inte heller mina kompisar att starta på de svenska proven. Det är ju inte svårare än att stoppa hunden om det vill bära iväg efter hare, rådjur, räv eller vad det nu kan vara… Det är helt acceptabelt på proven.

    Hur prioriterar VJP, bättre än de svenska proven att de använder näsan bra? Att de får upp en hare? Hur svår är det… Det hemska är förare som låter en snabbsprungen vorsteh jaga ohejdat utan att kunna stoppa den. Här kan vi nog tala om bristande etik. De hundarna är det nog inte så många som vill ha på sina marker – och vem vill inte bli bjuden på en bra jakt. Ingen av mina markvärdar vill nog se en sådan hund på sina marker…

  13. Ellen skriver:

    Magnus: Jag tror att du missförstod mig. De hon menade var att MH inte ger svar på de egenskaper vi är intresserade av – för ärligt, hur många hundar som gått praktisk jakt springer efter den där stackars trasan de har? Vi har inte heller prioriterat kamplust varför den av naturliga skäl är ganska låg inom våra raser. Hur värderar vi ett MH avelsmässigt när vi inte ens vet hur vi vill att det ”ska” se ut för våra raser? Det är här vi har problemet – just för att vi inte satt oss ner och faktiskt diskuterat vad en bra jakthund av våra raser behöver för egenskaper mentalt.  

  14. Ellen skriver:

    En etta för skott på MH står för: ”Visar ingen berördhet. Snabb kontroll och sedan helt oberörd.” En tvåa på skottet är: ”Avtagande kontroller under lek / passivitet. Därefter oberörd.” En trea beskrivs som: ”Riktar intresse mot skytten, publiken eller annat, men återgår till lek / passivitet.”

    Ingen av hundarna var helt oberörd eftersom nästan alla förväntade sig ett apportkommando eller liknande efter skottet. Alla tittade efter eventuell nerslagsplats – och då kan du vifta med din trasa hur mycket du vill eller springa järnet runt hunden – du eller trasan är inte intressant, inte för min hund i alla fall. Kom ihåg att hundarna är lösa under skottmomentet och att du som förare inte får ge hunden något kommando. Klart som korvspad att hundarna går dit, och då är det inte en etta på skottet. Nu var min hund lite gammal för ett MH egentligen vilket man ska ha klart för sig påverkar eftersom han lärt sig att ha en förväntan på skottsituationer.

  15. Christer Johansson skriver:

    Om man inte vill starta på jaktprov i Sverige, varför lägger man då tid och pengar på att gå ett VJP i Tyskland. För att man använder sin hund till all jakt? Det gör jag också.
    Men först får de genomgå en regelrätt dressyr och träning på fågel. Därefter prövas de på jaktprov.
    Hur många gånger har man inte hört: Jag ska ”bara” jaga med hunden och är inte intresserad av prov. Det som förenar dessa ägare av vorstehhundar är oftast att de inte klarar av att dressera sina hundar.
    Istället släpps de tidigt på jakt och många av oss har väl sett hur sådana hundar blir. Har de inte stoppats från att förfölja vilt i tidig ålder så blir de i regel (snabba) långdrivare. Har själv varit på flera jakter där vorsthrar och andra raser gått i kapp och tagit friska hjortar och rådjur.
    Jag är fullt övertygad om att man får de bästa hundarna genom att först göra dem lydiga inför allt vilt, jaga fågel en eller ett par säsonger innan man släpper dem på klövvilt. Det är inga problem att få dem att förfölja tidigare förbjudet vilt. Men då blir dreven i regel ganska korta.

  16. anders skriver:

    Tack för det Christer – du säger vad jag vill ha fram men på ett lite bättre sätt…
    Kommer osökt att tänka på läraren som sa till klassen ”här mina barn, har vi ett ihåligt rör” en liten grabb i klassen sa ”men magistern är inte alla rör ihåliga” Läraren ” Jo, så är det min vän men i den här församlingen kan man inte vara nog tydlig”…

  17. Magnus skriver:

    Ellen: Nja tycker att MH är ganska bra för alla hundar, har kanske inte så mycket med jakten att göra men man får ett kvitto på att hunden har ett ok psyke, ingen räddhare som blir aggresiv eller totalt paralyserad.

    Ang skotten så är det så att hunden inte blir berörd bara för att den letar efter apporter efter ett skott. detta har diskuterats ganska flitigt och åsikterna går isär lite. Men som jag har förstått det så ska man inte ge en hund som reagerar som du beskriver 2or eller 3or utan 1 or. Nä lilla bytet och avståndsleken brukar vara totalt ointresnat. däremot aktiviteten, spökena, skrammlet å dumpen e bra tycker jag.

  18. Magnus skriver:

    Anders och christer: Känner att jag behöver klargöra lite saker om provet. En stor sak som jag tror att ni misuppfattar är harspåret. Det gäller inte att få upp en hare eller att förfölja en hare, det gäller att spåra en hare som hunden inte sett. En ganska stor skillnad eller hur.

    Varför jag valde att gå provet var för att jag dels var nyfiken på hur det fungerade, dels för att man inte blev hemskickad om hunden drar iväg efter hårvilt eller sticker ner näsan i backen å spårar ett stycke. Det är oxå ett anlagsprov som på ett bra sätt beskriver hundens anlag.

    Det är ingen som vill ha hundar som går ikapp och river friskt vilt, men vad har det med VJP att göra? Bara för att man använder hunden till det mesta så betyder inte det att den är sjövild. Vad det däremot betyder är att den hunden blir diskad på svenska jaktprov.

    Poängen för näsa är bedömning under spår och sökarbete. Hemma heter det att hunden ”rotar” i söket om den försöker reda ut löpor och tar ett spår efter vilt. I tyskland betyder det att hunden använder näsan och inte bara benen.
    Söket är en bedömning av hur hunden anpassar vidden och fart efter terrängen ungefär.
    Spårarbete och näsa är det man får mest poäng för.

    Tycker dom svenska proven är prov för enbart stående fågelhundar inget annat. Men tycker inte våra hundar är rena stående fågelhundar. Menar inte att det är fel att ha dom som rena fågelhundar, det är inte mer fel än att använda dom som rena vildsvinshundar eller vad man nu vill jaga. Problemet i Sverige är att du bara kan få meriter på fågel det gör att många egenskaper blir bortavlade. Anlagsprovet (VJP) ser till att hunden har alla egenskaper, vad man sen vill göra av dom är upp till var och en .Men ska du få hunden avelsgodkänd i Tyskland så måste du blivit godkänd på VJP.

  19. Marcus skriver:

    Borde inte tyskarna i och med att det är rasens ursprungsland ha tolkningsföreträde vad gäller jaktprovens utformning? Som det ser ut nu har ju vi Sverige förändrat en hel del vad gäller jaktproven. Hur ser tyskarna på det?

  20. anders skriver:

    Jodå Magnus jag vet att de ska spåra men målet med att följa ett spår är väl att få upp viltet. Nu vet jag inte var du bor men om du inte bor i Norrland så behöver du väl inte gå så länge på ett fält för att hunden ska börja rota i en harlega och följa spåret – det brukar de flesta valpar göra helt av sig själva och inte är det någon större svårithet i detta. Verkar onödigt att åka till Tyskland för att få bekräftat att de kan följa ett harspår. Men visst, håller med om att det är kul att se andra prov än våra, det lär man sig alltid något på.

    Det som ses negativt på våra jaktprov är ett ihållande rotande och vem vill ha en hund som rotar sig fast oavsett om det är en harlega eller där fågel har varit. Desto snabbare hunden kommer därifrån desto mer effektiv bir jakten. Med lydnad på hunden är det ju bara att bryta rotandet och då får du inga minus på proven. Jag gissar att det är väldigt få som köper en stående fågelhund för att ha den att spåra hare med. Harar är vi många som skjuter för våra stående hundar men då för det mesta på stånd. Vill du göra det på våra prov så starta på fullbruksproven.

    Du skriver att ingen vill ha hundar som går ikapp och river vilt. Men då så – då har du alltså ett fungerande stopp på din hund och lär inte bli hemskickad från några prov i Sverige. Det är ju bara att blåsa stopp på hunden och sedan låta den fortsätta att söka, detta ser vi förare som gör på i stort sett varje prov. Det är ju du som ska bestämma vad du jagar när du går ut. Du vill väl även använda hunden då vissa vilt inte är tillåtna, om inte så har du en väldigt kort jakttid för din hund.

    Förstår inte vilka anlag som du menar blir bortavlade i Sverige? Att spåra? Gå i så fall några viltspårprov i de högre klasserna eller ett skogsprov och se hur hundarna tacklar löpan efter gammeltjädern…

    Skallet provar vi inte här, det kanske Vi borde göra men som sagt det är sällsynt att jag träffar på en hund som inte släpper skallet så några stora problem ser jag inte här.

  21. anders skriver:

    Har nog skrivit tidigare att jag träffade representanter för de tyska klubbarna när jag var bjuden till Norge på vorstehklubbens 75 års jubileum. De visade väldigt stor förståelse för att vi använde och provade hundarna utifrån de förutsättningar vi har i respektive land. Och självklart måste det vara så!

    Vi får väl vara glada för att inte tyskarna brydde sig om rasernas hemländer när det korsade hej vilt för att få fram den vorsteh vi har i dag…

  22. Stein Ole Hagen skriver:

    Takk for en meget fin utredning Anders . Dett temaet skulle omhandle hvordan vi i Sverige/Norge ønsker våre Fuglehunder/Sv isteden ble det en Svensk /tysk prøve debatt .Ja vi må ha hunder som er topp til den jakten vi utfører ,det er det viktigste så prøver .Som de fleste kjenner til er det 2 grupper i Danmark, Tyske /Nordiske linjer.Vi trenger begge gruppene i Sverige og Norge .Dette diskuterte vi på 75års treffet og jeg  med aktive oppdrettere fra Danmaark,Sverige og Norge hjemme hos meg sist uke.Mange av oss ønsker et bedre Nordisk samarbeid.
    Stå på Anders så får vi flere gode fuglehunder.

  23. Sanna skriver:

    Efter helgens snack var jag tvungen att gå in på hemsidan å se vad det var ni pratade om, å här kommer det jag först tittar på vid val av hund.

    BRITTISK RAS
    Har den här valpen förutsättningarna att bli MENTALT stabil, vänlig mot folk, signalsäker i hundkontakter, kommer han att klara nervspänningen i samband med prov utan gnäll.

    Har den här valpen övervägande friska hundar i stamtavlan (o även en bit ut i leden). SJUKDOMSBILD.

    Finns förutsättningarna för att den den valpen ska få hög JAKTLUST och VILTFINNARFÖRMÅGA.

    Kommer valpen att bli en mjuk och LÄTTDRESSERAD hund med naturlig SAMARBETSLUST.

    Är det troligt att den här valpen får en naturlig fallenhet att REVIERA i förhållande till biotop, väder och vind.

    Kommer valpen som vuxen att få en korrekt EXTERIÖR så att han håller för flera hårda jaktpass.

    Å så förstås VATTENPASSION !!!!

Lämna en kommentar